This post in Swedish.

Under “Action plan and status report” on the KI intranet can be found the various measures now being taken in the wake of the Macchiarini affair. The action plan covers many different areas and is designed to take care of the failings identified by KI’s internal audit office and the Heckscher report.

The basic problem

Karolinska Institutet’s basic problem in this respect is very much to do with attitudes and our university culture, in its broader sense. Far too often do we read about KI in the papers in less-than-flattering contexts. This need not be so much the case, however, if we tighten up compliance and polish our ethical compass.

KI’s leaders don’t only have to be skilled academic leaders but also good leaders and exemplars in a more general sense. Our managers must be familiar with the law and make sure to toe the line. Shortcuts and corner-cutting are unacceptable in administrative as much as scientific contexts. In research, the ends may never justify the means.

The rules and regulations in force are not discretionary. They are there to protect our people, quality and reputation. Even less are they an obstacle to independent, exploratory research. Indeed, they assure orderly processes and are therefore a sine qua non for good results in our core activities.

The Vancouver rules

A number of cases of scientific misconduct are currently under investigation.

A particularly interesting issue here is that of responsibility for scientific articles. In the non-academic world, anyone who writes an article vouches for its content with his or her signature. And as far as I understand it, it’s also that simple if you follow the Vancouver rules to the letter. The problem is that no one does this.

In my view, it was easier before: more closely delimited research, more specialised experiments and narrower theses. In today’s multidisciplinary world things are naturally much more complicated. A cluster of research fields now contribute to one and the same scientific paper and no one researcher is able to maintain an overall view of its content.

And yet it’s not unusual for articles to be signed without reservation. Of course, the rub is that if you forgo responsibility from important parts of an article, you also forgo much of the academic kudos that it can bestow.

Macchiarini has done a great deal of damage. But if he has made scientists think twice before unquestioningly putting their name to a scientific article beyond their full academic grasp, at least he would have done some good.

 

 


This post in English,

På KI:s internwebb redovisas under ”Åtgärdsplan med uppföljning” de olika åtgärder som vi nu vidtar i Macchiarini-affärens spår. Det är ett brett arbete som bedrivs och som syftar till att omhänderta bl.a. de brister som uppmärksammats av KI:s internrevision och Sten Heckschers utredning.

Det grundläggande problemet

Karolinska institutets grundläggande problem i det här sammanhanget har i hög grad med attityder och vår kultur i vid mening att göra. Alltför ofta får vi läsa om KI i dagspressen i mindre smickrande sammanhang. Med en bättre regelefterlevnad och en bättre fungerande etisk kompass skulle vi inte behöva göra det i samma utsträckning.
KI:s ledare behöver inte bara vara skickliga akademiska ledare, utan måste vara goda ledare och föredömen i vid mening. Chefer i vår organisation måste kunna gällande lagstiftning och tillämpa de regler som gäller. Det är inte acceptabelt att ta genvägar och runda hörn varken i vetenskapliga sammanhang eller i administrativa hänseenden. I forskningen får ändamålet aldrig helga medlen.
Våra gällande regler och bestämmelser är inte valbara. De är till för att skydda enskilda, kvaliteten i verksamheten och universitetets anseende. Än mindre är de ett hinder för den fria forskningen. De är i stället en förutsättning för ordning och reda och därmed också för goda resultat i kärnverksamheten.

Vancouverreglerna

Idag är ett antal ärenden om oredlighet i forskning under handläggning. En särskilt intressant fråga i det sammanhanget är ansvaret för vetenskapliga artiklar. I den icke-akademiska världen går man i god för det som är skrivet, om man sätter sin namnteckning där under. Så enkelt är det också – såvitt jag förstår – om man tolkar Vancouver-reglerna efter deras bokstav. Problemet är bara att det är det ingen som gör.

Jag inser också att det var lättare förr; mer avgränsad forskning, mer specialiserade experiment och smalare avhandlingar. I dagens multidisciplinära värld blir det naturligtvis betydligt mer komplicerat. Nu ryms många olika forskningsområden i samma vetenskapliga artikel och ingen enskild forskare förmår att överblicka helheten.

Ändå undertecknas artiklar inte sällan utan reservationer. Och motkraften är förstås att om man friskriver sig från viktiga delar av en vetenskaplig artikel så friskriver man sig också från åtskilligt av den akademiska strålglans som kan komma att följa.
Macchiarini har ställt till med åtskilligt. Men om han har bidragit till att få forskare att fundera ett varv till innan de utan reservationer sätter sitt namn under en vetenskaplig artikel som de inte kan överblicka, så har han i vart fall gjort en god gärning.


This post in Swedish

Last Thursday, the government took the formal decision to appoint Ole Petter Ottersen as Karolinska Institutet’s new Vice-Chancellor. He will resume position 1 August and I warmly welcome him to his office. During the nomination process, Ole Petter Ottersen issued a programme statement published at KI’s intranet.

The Board sets the framework

A vice-chancellor has great opportunities to put his personal touch on a university’s business, but always within the framework of the Higher Education Act and, not least, at the Board’s overall direction. For that reason, the board’s programme statement is equally important.

Challenges ahead

Challenges are certainly not missing. KI is a prestigious and internationally renowned research university with fantastic potential. But we should also admit that there is also a slightly pompous self image to be found within KI. The economy involves long-term major challenges. The same applies to the changed organization of county council municipal healthcare which will strongly affect both our education and clinical research.

Reorganization required

Another problem is that our organization is partly dysfunctional. Organizational changes are always difficult to implement and they need to be thoroughly discussed with everyone involved. It is, however, my intention that we will have a new organization for KI in place in 2019.


This post in English.

I torsdags fattade regeringen det formella beslutet att anställa Ole Petter Ottersen som ny rektor vid Karolinska institutet. Han tillträder den 1 augusti och jag hälsar honom varmt välkommen i ämbetet.

Under nomineringsprocessen avgav Ole Petter Ottersen en programförklaring som har publicerats på KI:s internwebb.

Styrelsens inriktning är ramen

En rektor har stora möjligheter att sätta sin personliga prägel på ett universitets verksamhet men detta sker alltid inom ramen för högskolelagens bestämmelser och – inte minst – styrelsens inriktning. Av det skälet är även konsistoriets ”programförklaring” viktig.

Flera utmaningar

Utmaningar saknas sannerligen inte. KI är ett prestigefyllt och internationellt aktat forskningsuniversitet med en fantastisk potential. Men vi bör också erkänna att det på sina håll inom KI finns en lätt uppblåst självbild. Ekonomin innebär långsiktigt stora utmaningar. Detsamma gäller den landstingskommunala hälso- och sjukvårdens ändrade organisation som starkt kommer att påverka både vår utbildning och den kliniska forskningen.

Omorganisation krävs

Ett problem är också att vår organisation till delar är dysfunktionell. Organistoriska förändringar är alltid svåra att genomföra och de behöver diskuteras grundligt med alla inblandade. Min målbild är dock att vi ska ha en ny organisation för KI på plats 2019.

 


Detta blogginlägg på svenska.

The University Board’s Election Committee has decided to ask Sven-Erik Dahlén to call the Consultative College to a meeting on 14 February at 5.00 p.m. so that we may consult it on a proposal to ask the government to appoint Ole Petter Ottersen as Karolinska Institutet’s new vice-chancellor. Ole Petter Ottersen is a professor of medicine and has been vice-chancellor of Oslo University for the past eight years.

Yesterday, the University Board was informed of the Election Committee’s deliberations. It then postponed the matter of the addenda. There were no real objections to their substance, but if we do not have to start the recruitment process again, we see no reason to take a new decision on the job specifications.

Last spring, the former University Board put together an Application Committee led by Professor Carl Johan Sundberg, which spent the ensuing six months or so diligently contacting over 150 external advisors in 15 countries and picking out 225 names, including eight formal applicants and 49 nominees. They also conducted dozens of structured interviews with prospective candidates.

Its report back to the Election Committee presented a short list of seven candidates, six English speakers and one Scandinavian speaker. After considering the criteria of the job specifications an unanimous Election Committee ranked the Scandinavian-speaking Ole Petter Ottersen as their first-choice candidate.

The Application Committee first contacted Ottersen last July, at the same time as Gothenburg University was keen to have him replace Pam Fredman as vice-chancellor there. The inconveniences caused by the replacement of KI’s University Board and the pause in our recruitment process were such that the board of Gothenburg University endorsed his candidacy on 10 January.

Since Ole Petter Ottersen all along expressed a preference for KI the Election Committee nevertheless decided to proceed with suitability tests, reference requests and employment interviews in January. Late last week, Ole Petter Ottersen withdrew his candidature from Gothenburg, prompting the Election Committee the day before yesterday to endorse the Application Committee’s recommendation.

On 14 February, we will be presenting the Consultative College with a thorough report of the application process to date, and the deliberations that led the Election Committee to arrive at its decision. In our view, Ole Petter Ottersen has the leadership qualities that KI seeks and the ability to bring his colleagues and the university’s staff and students on board the change programme. He also has experience of leading a large university and conducts research of great significance.

I therefore hope that the opinions of the Election Committee will be enough to convince the Consultative College. If my hopes come to fruition, the Election Committee will be able to present to the University Board the proposal for decision at its ordinary meeting of 20 February, in which case KI could have a permanent vice-chancellor by midsummer.

The recruitment procedure for vice-chancellors is the subject of constant debate. While a thorough hearing with the faculty is a legal requirement and while a successful incumbent needs a solid anchoring within his or her institution, just HOW such a hearing is to take place is not so clear-cut. There are different schools of thought here.

Some people argue that the faculty is to select a vice-chancellor and then have its decision confirmed by a university board and the government. In this case, the Election Committee must obviously put forward more than one candidate for the Consultative College to vote on.

Others say that the government should appoint a vice-chancellor on the proposal of a university board once it has had its proposal approved by the faculty. Should this process be followed, the Election Committee need only present the Consultative College with one name.

If the Election Committee has several equally viable candidates, it must naturally present them all to the Consultative College, possible with an explanatory foreword. However, if only there is only one candidate it deems suitable, it would be inappropriate to add another name simply for the sake of creating a situation requiring a vote.

Now that the Election Committee is to present only one name to the Consultative College, it is in no way to be seen as expressing a preference for one of these schools. It is, instead, an outcome of the circumstances surrounding this particular recruitment. The alternative would have been to have said farewell to Ole Petter Ottersen as a candidate and to start the process from square one. Given how both committees have judged the matter, this alternative would be regrettable as it would not be in KI’s best interests. I hope that the Consultative College shares this view.


This blog post in English.

Konsistoriets valkommitté har beslutat att be Sven-Erik Dahlén att sammankalla hörandeförsamlingen till möte tisdagen den 14 februari kl. 17.00. Syftet med det mötet är att vi då vill samråda med hörandeförsamlingen om ett förslag att be regeringen utse Ole Petter Ottersen till ny rektor för Karolinska institutet. Ole Petter Ottersen är medicinprofessor och sedan drygt åtta år tillbaka rektor för Oslo universitet.

Igår informerades konsistoriet om valkommitténs överväganden. Konsistoriet bordlade då ärendet om tillägg till uppdragsbeskrivningen/kravprofilen för ny rektor. Det fanns inga invändningar i sak men om vi inte behöver göra ett omtag i rektorsrekryteringen så behöver vi heller inte ta ett nytt beslut om kravprofilen.

Det tidigare konsistoriet tillsatte i våras en sökkommitté under ledning av professor Carl Johan Sundberg. Sökkommittén bedrev under det efterföljande halvåret ett mycket omfattande arbete. Man hade kontakt med mer än 150 externa rådgivare i 15 länder och vaskade fram 225 namn inkl. åtta formellt sökande och 49 nominerade. Man genomförde också ett 30-tal strukturerade intervjuer med olika potentiella kandidater.

Vid en återrapportering till valkommittén hade sökkommittén sju kandidater i ett första förslagsrum – sex engelskspråkiga och en skandinaviskspråkig. En enhällig sökkommitté placerade, utifrån en sammanvägning av kriterierna i kravprofilen, den skandinaviskspråkige kandidaten Ole Petter Ottersen i toppen.

Sökkommittén hade sin första kontakt med Ottersen redan i juli förra året. Samtidigt var Göteborgs universitet intresserat av att få honom till sin rektor efter Pam Fredman. Bytet av konsistorium vid KI och pausen i vår rekryteringsprocess ledde därför så långt att styrelsen för Göteborgs universitet den 10 januari ställde sig bakom hans kandidatur.

Eftersom Ole Petter Ottersen hela tiden haft en uttalad preferens för KI valde valkommittén trots detta förhållande att under januari gå vidare med lämplighetstester, referenstagningar och anställningsintervjuer. Sedan Ole Petter Ottersen sent i förra veckan avsagt sig kandidaturen till rektorsposten i Göteborg ställde sig valkommittén i förrgår bakom sökkommitténs enhälliga förord.

Vi ska inför hörandeförsamlingen den 14 februari utförligt redovisa den sökprocess som förevarit och de överväganden som lett fram till valkommitténs ståndpunkt. Vår bedömning är att Ole Petter Ottersen har de ledaregenskaper som KI söker och förutsättningarna för att få med sig medarbetare, anställda och studenter i kommande förändringsarbete. Han har därtill såväl erfarenhet av att leda ett stort universitet som en egen forskning av betydande höjd.

Min förhoppning är därför att valkommitténs inställning ska ha förutsättningar att få en betydande acceptans i hörandeförsamlingen. Om den förhoppningen infrias kommer valkommittén att förelägga konsistoriet förslaget för beslut redan till konsistoriets ordinarie sammanträde den 20 februari. I sådana fall skulle KI kunna ha en ordinarie rektor på plats redan till halvårsskiftet.

Formerna för rekrytering av rektorer är föremål för en ständig debatt. Att ett omfattande hörande med fakulteten ska ske är lagfäst och helt otvistigt. Och om man ska bli en framgångsrik rektor så kräver det också en god förankring i fakulteten. HUR hörandet ska ske är dock inte lika entydigt. Här finns olika ”skolor”.

Några anser att fakulteten ska välja rektor, ett beslut som sedan ska konfirmeras av konsistoriet och regeringen. Då är det självklart att valkommittén ska föra fram flera kandidater som hörandeförsamlingen får rösta om.

Andra anser att regeringen ska anställa en rektor på förslag av ett konsistorium, som först förankrat sitt förslag i fakulteten. Då kan det räcka med att valkommittén underställer hörandeförsamlingen endast ett namn.

Om valkommittén har flera likvärdiga namn ska man naturligtvis lägga fram dem alla för hörandeförsamlingen, möjligen med ett förord. Men om man har endast en kandidat som man anser vara lämplig är det inte rimligt att skenbart addera till andra namn bara för att skapa en omröstningssituation.

När valkommittén nu kommer till hörandeförsamlingen med endast ett namn är detta dock inte uttryck för ett ställningstagande mellan dessa ”skolor”. Det är i stället en funktion av omständigheterna vid just denna rekrytering. Alternativet till att föra fram Ole Petter Ottersen som enda kandidat hade varit att säga adjö till honom och börja om hela rekryteringsprocessen från början. Givet den utvärdering som både sökkommitté och valkommitté har gjort vore det ett dåligt alternativ som inte ligger i KI:s intresse. För denna synpunkt hoppas jag att få hörandeförsamlingens acceptans.


Detta blogginlägg på svenska.

This chairperson’s blog kicks off our new channel for the exchange of ideas and information amongst the university’s management, employees and students. I won’t be boring you with endless scheduled musings on the mysteries of life, but when the need arises I’ll be using this blog to convey to you information about the various deliberations of the University Board and my own personal thoughts about the issues at stake.

In an interview in KI Nyheter on 9 January, I talked about how important I thought it was to reappraise the aftermath of the Macchiarini affair and the ongoing vice-chancellor recruitment. The reason, of course, is that for the past two months we have had an effectively new board. Tomorrow, Tuesday, we will therefore be holding an extraordinary board meeting.

At this meeting we will listen to presentations by Sten Heckscher, our internal chief auditor Peter Ambroson and Kjell Asplund. We will then methodically review the conclusions and recommendations made by the first two and try to answer the following questions:

  1. Do we agree with the conclusion/recommendation?
  2. If so, what measures have the vice-chancellor and university administration already taken?
  3. Does the board consider these measures sufficient, or does it want to take additional action?

This is the more retrospective handling of the Macchiarini affair’s consequences. Much has already been done under Karin Dahlman-Wright’s watch, and we need to take on board the experiences gained.

Ethical compass

The board’s most important job, however, is to look forwards. This entails ensuring a viable and lasting functional organisation and control system, proper delegation rules, effective compliance and whistle-blower functions, clear divisions of responsibility between KI and Karolinska University Hospital and an ethical compass that is present at all levels. These are endeavours that it will take years to complete.

KI has lived with the Macchiarini affair and the reams of articles it has generated for several years now. Many people have been more or less inadvertently dragged into the scandal, and more no doubt think it’s time to put it all behind us and move on.

So it’s possibly easier for an outsider like me to acknowledge just how immense and grave this scandal actually is. Patients have suffered severely, the pursuit of scientific excellence has provoked shortcuts, and there have been incidents of misconduct and fraud. Our ethics have failed us.

There have been such “scandals” at other world-leading universities. No one is immune and it will happen again. But we must learn to call a spade a spade and realise that KI’s reputation has been grievously sullied by what has happened.

Recruitment of vice-chancellor

The continuing journey is to be taken under a new permanent vice-chancellor. It has therefore been necessary to have the new University Board review and decide on the rules for recruitment, the job specifications and timetable. This we will also be doing tomorrow.

We don’t intend to fiddle with the recruitment rules but suggest that the board adds two items to the job specifications, firstly that the new vice-chancellor has “the personal ability and capacity to lead an extensive process of change at KI” and secondly that he or she has “a good spoken and written command of Swedish and English”. The Consultative College endorsed these addenda at its meeting of 16 January.

The first addition sends out an important signal. A medical university with claims to be world leading obviously needs a vice-chancellor of a certain scientific calibre; all the same, what we actually seek, above all else, is leadership qualities, strategic abilities and resolve.

The language issue has already been the subject of much debate, and while it has possibly been understood implicitly it has never been formalised. This we do now. And the reason, of course, is that KI is not just a medical research and education institution but also a Swedish government body. Previous shortcomings pertain partly to this latter function.

Given the phase that KI currently finds itself in, I consider it necessary for the vice-chancellor to be able to communicate with the government and its offices, other universities and public authorities and the mass media. The insight into the Swedish administrative model that usually comes with knowledge of the language is also important.


This blog post in English.

Med denna ordförandeblogg öppnar vi nu en ny kanal för utbyte av tankar och information mellan KI:s ledning, medarbetare och studenter. Jag har inte för avsikt att trötta er med återkommande schemalagda betraktelser över tillvarons mysterier. Men när behov föreligger vill jag använda denna blogg för att direkt till er kunna förmedla mina tankar och information om konsistoriets olika överväganden.

I en intervju på KI Nyheter den 9 januari berättade jag om nödvändigheten att göra ett omtag när det gäller både Macchiarini-affärens efterspel och den pågående rektorsrekryteringen. Bakgrunden är förstås att vi sedan två månader tillbaka har ett konsistorium som till stor del är utbytt. I morgon tisdag håller vi därför ett extra sammanträde med konsistoriet.

Vid detta sammanträde kommer vi att lyssna till föredragningar av Sten Heckscher, vår internrevisionschef Peter Ambroson och Kjell Asplund. Därefter ska vi metodiskt att gå igenom de slutsatser och rekommendationer som de två förstnämnda har kommit med.

För varje rekommendation ska vi söka besvara följande frågor.

  1. Håller vi med om slutsatsen/rekommendationen?
  2. Om så är fallet; vilka åtgärder har rektor och universitetsförvaltningen redan vidtagit?
  3. Anser konsistoriet i sådana fall att dessa är tillräckliga eller vill vi vidta ytterligare åtgärder?

Det här är den mer bakåtblickande hanteringen av Macchiarini-affärens efterspel. Mycket har redan gjorts under Karin Dahlman-Wrights ledning och vi behöver tillgodogöra oss gjorda erfarenheter.

Etisk kompass

Konsistoriets viktigaste uppgift är dock den framåtsyftande. Det handlar bl.a. om att långsiktigt säkerställa en funktionell organisation och styrning, ändamålsenliga delegationsregler och regelefterlevnad, fungerande visselblåsarfunktioner, tydliga ansvarsförhållanden mellan KI och KS samt en etisk kompass som är närvarande på alla nivåer. Det här är ett arbete som kommer att behöva bedrivas under många år framöver.

KI har levt med Macchiarini-affären och skriverierna om den i flera år. Många har mer eller mindre ofrivilligt dragits in och än fler tycker nog att tiden är mogen att lägga skandalen bakom oss.

Då är det kanske lättare för mig som kommer utifrån att erkänna hur stor och graverande denna skandal faktiskt är. Patienter har drabbats hårt, jakten på hög vetenskaplig excellens har drivit fram genvägar och forskningsfusk har förekommit. Etiken har brustit.

Olika ”skandaler” har förekommit tidigare på världsledande universitet. Ingen är immun och det kommer att hända igen. Men vi måste lära oss att kalla en spade för en spade och inse att KI:s rykte har solkats rejält av det som har förevarit.

Rektorsrekryteringen

Den fortsatta resan ska företas med en ny ordinarie rektor. Det har därför varit nödvändigt att låta det nya konsistoriet få ta ställning till reglerna för rektorsrekrytering, uppdragsbeskrivning innefattande kravprofil och tidplan. Det gör vi också i morgon.

Vi avser inte peta i reglerna för rektorsrekryteringen men föreslår konsistoriet två tillägg till kravprofilen. Det ena tillägget är att den nya rektorn ska ha ”personliga förutsättningar och kapacitet att leda ett omfattande förändringsarbete inom KI” och det andra är att vederbörande ska ha ”god förståelse av såväl svenska som engelska språket i tal och skrift”. Hörandeförsamlingen ställde sig bakom tilläggen vid ett möte den 16 januari.

Det första tillägget ger en viktig signal. Det är klart att ett medicinskt universitet som gör anspråk på att vara världsledande kräver en rektor med viss vetenskaplig höjd. Men oaktat detta så är det faktiskt ledaregenskaper, strategisk förmåga och beslutskraft som vi i första hand söker.

Språkfrågan har diskuterats intensivt i ett tidigare skede, möjligen varit underförstådd men aldrig formaliserats. Det gör vi nu. Och grunden är förstås att KI inte bara är en medicinsk forskningsinstitution och en läroanstalt, utan också en svensk myndighet. Tidigare tillkortakommanden är delvis hänförliga till den sistnämnda funktionen.

I det skede där KI nu befinner sig bedömer jag det som nödvändigt att rektor kan kommunicera med regering, regeringskansli, andra universitet och myndigheter samt massmedia. Den förståelse för den svenska förvaltningsmodellen som i de flesta fall följer av språkkunskaperna är också viktig.