In english below

Redan i mitt första blogg-inlägg på denna sida i januari 2017 skrev jag om Macchiarini-affären, om hur jag såg på den och om det nyvalda konsistoriets uppgifter. Jag konstaterande att Macchiarini ställt till med åtskilligt och slutade inlägget med orden ”Men om han har bidragit till att få forskare att fundera ett varv till innan de utan reservationer sätter sitt namn under en vetenskaplig artikel som de inte kan överblicka, så har han i vart fall gjort en god gärning.

Vancouver-reglerna

Jag inser att detta i dagens multidisciplinära värld kan vara lättare sagt än gjort. Men jag tror att forskarvärlden måste ta till sig det som gäller för oss andra, vanliga dödliga; när man sätter sitt namn under något så står man också för innehållet och går i god för det som är skrivet. Och kan man inte göra det så får man ange sina reservationer.

Behovet av att ta Vancouver-reglerna på fullt allvar är stort. Trots tydliga regler kring medförfattarskap hos medicinska tidskrifter uppger, enligt en studie redovisad i Läkartidningen i augusti, över hälften av disputerade inom medicin att reglerna inte följs. Många seniora forskare påstods där inte bry sig så mycket om reglerna, utan vara mer besjälade av att deras namn och deras vänners namn kommer med i så många artiklar som möjligt.

Fake News

När jag från en tidigare tillvaro i den politiska världen kommit att bekanta mig med den akademiska har jag till min stora förskräckelse upptäckt att likheterna är större än skillnaderna. Inte ens ett fenomen som ”fake news” är numera förbehållet Donald Trump och politiken.

Sålunda anmäldes under sommaren rektor och prorektor för misstänkt forskningsfusk. Det är för mig uppenbart att anmälningarna mindre handlar om deras forskning och mer om de s.k. visselblåsarna och den omständigheten att rektor i sitt oredlighetsbeslut funnit två av dem klandervärda och en skyldig till oredlighet i forskning. Jag grundar denna ståndpunkt på att en utländsk anmälare på sin egen internetsite varit mycket tydlig med sina bevekelsegrunder:

”When your own papers are not kosher, it doesn’t really make a good show to accuse whistleblowers or those unable to defend themselves of research misconduct, while in a separate case to declare blatant data manipulations by your professional colleagues to be innocent mistakes or image compression artefacts. …..

People living in glass houses should not threw stones. Dahlman-Wright and Ottersen, instead of apologising and thanking the Macchiarini whistleblowers, threw stones at them, by finding them guilty of research misconduct and negligence.”

Rektor har kort sagt inte rätt att döma någon visselblåsare, eftersom han själv är en stor skurk.

Helt ogrundad

Anmälan mot rektor gällde en 20 år gammal artikel och Pasteur-institutet i Paris kunde häromdagen bekräfta att anmälan var helt ogrundad.

Anmälan mot prorektor gällde artiklar där det vid publicering synes ha skett en förväxling av bilder. Ett fel förstås, men inte något som per automatik säger att det varit fråga om oredlighet. Icke desto mindre har KI en skyldighet att utreda saken och för att undvika nya anklagelser för att vi håller varandra om ryggen så har vi lämnat över själva utredningen till rektor på Göteborgs universitet.

Anmälaren har felaktigt fått för sig att prorektor tidigare fattat beslut riktade mot visselblåsarna, när sanningen är att hon tvärtom bl.a. omprövat tidigare rektors fällning av en av dem för plagiat och inte deltagit i något beslut där visselblåsare fällts. Anmälaren har i ett brev till mig gjort mycket tydligt vilka konspirationsteorier det handlar om:

“Prof Dahlman-Wright attacked whistleblowers in her decision. With the background of her own shortcomings with research integrity, it does seem to be a message to her lab and to KI to keep quiet about what they might know about her own research. She also gave support to a number of KI researchers whose data manipulations were or are being whitewashed by KI … Again: all this whistleblower-blaming farce apparently happened because KDW had to send a message to all potential whistleblowers that they will suffer and be made responsible for the fraud they report. Because she has things to hide, as we keep discovering.”

Väl känd anmälare

En inhemsk anmälare av prorektor är väl känd på både KI och de medicinska tidningsredaktionerna. Om man söker på hans namn i KI:s registratur får man mer än 1 000 träffar som genererat 160-talet ärenden under de senaste tio åren. Under åren 2015–2017 har han snittat på 300 inkommande skrivelser per år.

Själv har jag fått ett s.k. ”öppet brev” från sagde anmälare med allehanda anklagelser, symptomatiskt nog publicerat på en internetsite som annars har sitt fokus på att leda i bevis att vaccinationer är farliga, att cancer kan botas med bikarbonat, gurkmeja eller aprikoskärnor och HIV med god näring och god hygien. Kondensstrimmor från flygplan är medvetna utsläpp av gifter och – vad kanske inte alla forskare på KI vet – så är Kanelbullens Dag en konspiration som tillverkare av mjöl, socker, margarin och andra giftigheter prackar på oss.

Den allvarliga sidan av saken

KI:s konsistorium och ledning tar alla anmälningar om misstänkt oredlighet i forskning på största allvar. Vi agerar och vi utreder i enlighet med Högskoleförordningens bestämmelser.

Men svensk forskning är ute på farliga vägar om anmälningar börjar användas som vapen i helt andra konflikter. De genererar skriverier som skadar både lärosäten och enskilda efter devisen ”ingen rök utan eld”.

Detta understryks också av det förhållandet att forskningsfinansiärerna är mycket känsliga. Det kan räcka med en anmälan för att pengarna ska dras in. Detta har för övrigt föranlett rektor att tillskriva våra externa forskningsfinansiärer för att klargöra att begreppet ”klandervärd” i ett oredlighetsbeslut från KI innebär kritik men att man inte ansetts skyldig till oredlighet i forskning.

Skilj på äpplen och päron

Ingenting kan göra Macchiarini-affären ogjord. Den är ett elände från början till slut och KI har här åtskilligt att skämmas för. Skandalen har också fått konsekvenser. Bl.a. har stora delar av KI:s styrelse bytts ut och två f.d. rektorer har lämnat sina tjänster.

Jag har i olika sammanhang – senast i mitt föregående blogg-inlägg – tackat visselblåsarna för deras insats. Jag inser också att de hade en rejäl uppförsbacke fram till dess att TV-reportaget sändes och att de fick ta mycket stryk när de gav sig på den upphöjde och beskyddade ikonen Macchiarini. Men det är samtidigt viktigt att inse att uppgiften för dagens konsistorium inte är att bedriva räfst och rättarting, utan att blicka framåt och säkerställa att något sådant inte kan upprepas.

I den meningen ligger Macchiarini-skandalen bakom oss med det undantaget att rektor haft att fatta beslut i de olika oredlighetsärendena. Och det gjorde han i juni på ett både ambitiöst och grannlaga sätt. Hans uppdrag var att behandla en enda sak, nämligen den vetenskapliga halten i sex artiklar och de 43 författarnas ansvar för detta. Däremot ingick det inte i hans uppgift att värdera författarnas agerande i andra sammanhang.

Expertgruppen för oredlighet i forskning vid Centrala Etikprövningsnämnden ville fälla alla 43 författare rakt av. Jag noterar att Gösta Gahrton i en artikel ansett detta orimligt. Det skulle enligt honom innebära en kollektiv bestraffning. Och rektor gjorde mycket riktigt en individuell bedömning. Det ledde till att fem frikändes och 31 ansågs klandervärda men inte skyldiga till oredlighet i forskning. Det känns väldigt märkligt när man nu söker vända denna mer nyanserade bedömning emot honom.

Svenska Dagbladet

I en stort uppslagen artikel på Svenska Dagbladets kultursidor i tisdags blandades återigen oredlighetsärendet samman med KI:s tillkortakommanden under Macchiarini-affären.

Jag ska inte orda mer om den saken här. Jag svarade i onsdagens SvD och den som är intresserad kan ta del av mina synpunkter på min Facebook-sida.

 

If complaints are to be used as a weapon in conflicts, we are losing our grip

I wrote about the Macchiarini scandal, my view of it and the task of the newly elected Board in my first blog post on this page, back in January 2017. I noted that Macchiarini caused a considerable stir and ended the post with the words ”However, if he has contributed to making scientists think again before they sign their name, without reservations, to a scientific paper that they cannot review, he has done a good deed in any case.

The Vancouver rules

I realise that, in the multidisciplinary world of today, this may be easier said than done. Still, I believe that the academic research community must assimilate what applies to the rest of us, common mortals; when you sign your name to something, it means you are responsible for the contents thereof and that you vouch for what is written. If it is not possible to do so, then one has to make reservations.

There is a great need to take the Vancouver rules very seriously. Despite clear rules regarding co-authorship in medical journals, in a study reported in Läkartidningen in August, over half of scientists with doctoral degrees in medicine indicated that these rules are not followed. The study alleged that many senior researchers care little about the rules, and are more concerned about their name and the names of their friends appearing in as many articles as possible.

Fake News

When I acquainted the academic world, having transitioned from my past life in the political world, I discovered, to my great dismay, that the similarities are greater than the differences. Not even a phenomenon such as “fake news” is reserved to Donald Trump and politics.

Thus, last summer a complaint was made against the Vice-Chancellor and Vice-President on suspicion of misconduct in research. It is obvious to me that the complaint was not so much about their research, but rather about the so-called whistleblowers, and the fact that the Vice-Chancellor found two of them reprehensible and one guilty of misconduct in research in his decision regarding scientific misconduct. I base this position on the fact that a foreign whistleblower has been very clear about his motives on his own website:

”When your own papers are not kosher, it doesn’t really make a good show to accuse whistleblowers or those unable to defend themselves of research misconduct, while in a separate case to declare blatant data manipulations by your professional colleagues to be innocent mistakes or image compression artefacts. …..

People living in glass houses should not threw stones. Dahlman-Wright and Ottersen, instead of apologising and thanking the Macchiarini whistleblowers, threw stones at them, by finding them guilty of research misconduct and negligence.”

In brief, the Vice-Chancellor has no right to judge anyone, since he is a himself a villain.

Completely unfounded

The complaint against the Vice-Chancellor concerned a 20-year old paper, and the Institut Pasteur in Paris confirmed the other day that the complaint was entirely unfounded.

The complaint against the Vice-President concerned papers where images were seemingly confused at publication. An error, of course, but not something that automatically entails misconduct. Nevertheless, KI has a duty to investigate the matter, and, to avoid new accusations that we have each others’ backs, we have handed over the investigation to the Vice-Chancellor at the University of Gothenburg.

The person who filed the complaint incorrectly believed that the Vice-President’s decisions targeted the whistleblowers, whereas the truth is, on the contrary, that she reconsidered the previous Vice-Chancellor’s finding of plagiarism and did not participate in any decision where whistleblowers were found guilty. In a letter addressed to me, the complainant described the conspiracy theories very clearly:

“Prof Dahlman-Wright attacked whistleblowers in her decision. With the background of her own shortcomings with research integrity, it does seem to be a message to her lab and to KI to keep quiet about what they might know about her own research. She also gave support to a number of KI researchers whose data manipulations were or are being whitewashed by KI … Again: all this whistleblower-blaming farce apparently happened because KDW had to send a message to all potential whistleblowers that they will suffer and be made responsible for the fraud they report. Because she has things to hide, as we keep discovering.”

Well-known complainant

An internal complainant against the Vice-President is well-known both at KI and by medical journal editorial staff. If you search for his name in KI’s registry, you will get over 1,000 hits that have generated 160 or so cases in the last ten years. Between 2015 and 2017, he averaged 300 incoming letters per year.

I have received a so-called “open letter” from said complainant with all sorts of accusations, published, symptomatically, on a website that otherwise seeks to provide proof that vaccinations are dangerous, that cancer can be cured with bicarbonate, turmeric or apricot kernels, and that HIV can be cured with good nutrition and good hygiene. Condensation trails from aircraft are conscious emissions of toxins and – something not all researchers at KI may be aware of – Kanelbullens Dag [Cinnamon Bun Day] is a conspiracy foisted on us by manufacturers of flour, sugar, margarine and other toxic stuff.

The serious side of the matter

The Board and Management of Karolinska Institutet treat all complaints regarding suspected misconduct in research with the utmost seriousness. We take action and investigate in accordance with the provisions of the Swedish Higher Education Ordinance.

However, Swedish research is losing a grip if complaints are to be used as a weapon in other conflicts. They generate publicity that damages both academic institutions and individuals under the motto “no smoke without fire”.

This is also emphasised by the fact that the research funders are highly sensitive. One complaint can suffice for funding to be withdrawn. Besides, this has prompted the Vice-Chancellor to write to our external research funders to clarify that the term “reprehensible” in a decision regarding misconduct by KI entails criticism, but not misconduct in research.

Apples and pears

The Macchiarini scandal cannot be undone. It is deplorable from start to finish, and KI has a great deal to be ashamed of in this context. The scandal has also led to consequences. Among others, large parts of KI’s Board have been replaced and two former Vice-Chancellors have left.

In a number of contexts – most recently in my last blog post – I have thanked the whistleblowers for their efforts. I also realise that they had an uphill climb until the TV-report was broadcast, and that they took a lot of flak when they attacked the elevated and protected icon Macchiarini. Meanwhile, it is important to realise that the task of the current Board of Karolinska Institutet is not to conduct an inquisition, but to look ahead and ensure that something of this kind cannot happen again.

In this context, the Macchiarini scandal is behind us except to the extent that the Vice-Chancellor has had to issue decisions in the various misconduct cases. He did so in June, in an ambitious and delicate manner. His task was to deal with one single issue, namely the scientific content in six articles and the responsibility of the 43 authors for this. His task did not include, however, an evaluation of the authors’ behaviour in other contexts.

The expert group for misconduct in research of the Central Ethical Vetting Board wanted to hold all 43 authors guilty. I note that in an article, Gösta Gahrton considered this unreasonable. According to him, this would amount to collective punishment. Indeed, the Vice-Chancellor carried out an individual assessment. As a consequence of this, five were acquitted and 31 were held reprehensible, but not guilty of misconduct in research. It is very peculiar that attempts are now made to turn this more nuanced assessment against him.

Svenska Dagbladet

In a large-scale article in Svenska Dagbladet’s culture supplement last Tuesday, the misconduct cases were again commingled with KI’s failures during the Macchiarini scandal.

I will say no more about this matter here. My response is in SvD’s Wednesday edition, and those who are interested can read the comments on my Facebook-page.

 


In English below

Vid midsommar avslutade vi ett viktigt kapitel i Macchiarini-skandalens efterföljd när rektor fattade sitt beslut i det stora oredlighetsärendet avseende sex vetenskapliga artiklar med 43 författare inklusive Macchiarini själv.

Vilket beslutet än blivit så hade det varit kontroversiellt. Själv har jag lätt att dela de värderingar och de resonemang som kommer till uttryck i rektors beslut. Jag har självfallet inte varit involverad i handläggningen av ärendet men ändå på avstånd kunnat iaktta med vilken noggrannhet och omsorg och stundtals vånda som arbetet har bedrivits.

Beslutet är välskrivet och så långt jag kan förstå mycket gediget. Men det är inte uppskattat av alla. Särskilt de visselblåsare som fälldes eller klandrades är givetvis besvikna. Jag kan förstå det. Ändå måste man hålla isär saker och ting.

Jag lyssnade bland annat på ett inslag i Studio Ett i P1 där rektor diskuterade beslutet med en av de så kallade visselblåsarna. I det radioinslaget framfördes mycket kritik mot KI:s hantering av ärendet på temat;

Vi visselblåsare gjorde en välgrundad anmälan men KI och KS struntade i den. Det här är en fortsättning på de repressalier som vi hela tiden varit utsatta för. Det var vår anmälan som gjorde att fusket avslöjades. Vi har tagit ansvar, och mer därtill, till skillnad från KI och KS som inte tagit något ansvar alls. Ändå klandras vi medan Anders Hamsten slipper både granskning och ansvar. Varför granskar inte rektor honom i stället. 

Individuell prövning

Ja, mycket av det där är i någon mening sant. KI och KS har åtskilligt att skämmas över. Men rektor har – i det här sammanhanget – överhuvudtaget inte haft att bedöma enskilda personers bevekelsegrunder. Han har inte haft att bedöma uppsåt eller nytta. Han har inte haft att bedöma KI:s tidigare tillkortakommanden. Han har inte haft att bedöma visselblåsarnas insatser. Han har inte heller haft att bedöma Anders Hamstens göranden och låtanden.

Han har haft att bedöma sex vetenskapliga fuskartiklar. Det har han gjort. Och han valde inte den enkla vägen att göra en kollektiv bedömning av författarna och likt expertgruppens vid CEPN förslag fälla alla 43 för oredlighet i forskning.

KI:s rektor valde i stället den svårare och längre vägen och gjorde en mer individuell bedömning. Det ledde till att fem medförfattare kunde frias. Sju av forskarna fälldes för oredlighet i forskning medan 31 ansågs klandervärda, dock utan att vara skyldiga till oredlighet.

Jag upprepar gärna mitt djupt kända tack till visselblåsarna för deras insats. Men jag vägrar att acceptera ett synsätt som innebär att den insatsen skulle minska – eller ens påverka – deras ansvar för innehållet i vetenskapliga artiklar under vilka de har valt att sätta sina namn.

Kritiken bygger på felaktig grund

Idag finns en helsidesartikel om rektors Macchiarinigranskning att läsa i Dagens Nyheter. Där beskrivs visselblåsarnas kritik mot att de inte fick yttra sig över rektorsbeslutet innan det fattades och en professor i förvaltningsrätt intervjuas. Problemet är att kritiken bygger på en helt felaktig förutsättning.

Det är självklart att visselblåsarna fått yttra sig under ärendets beredning och innan rektor fattade sitt beslut. De har i själva verket fått yttra sig ett antal gånger. Men visselblåsarna tycks mena att de också borde ha fått ett koncept av själva beslutet på någon sorts slutremiss. Detta är dock varken brukligt eller något krav i förvaltningslagen.

Det torgförs också en anklagelse om jäv i DN-artikeln. Frågan om jäv anhängiggjordes dock av personen ifråga och det gjordes också en ordentlig jävsprövning av våra jurister.

Till det tråkiga efterspelet hör nu de försök som görs för att komma åt universitetsledningen – rektor Ole Petter Ottersen och prorektor Karin Dahlman-Wright – med anklagelser om att de minsann också gjort sig skyldiga till forskningsfusk.

Anmälningar omhändertas och hanteras

Vi fick igår in två snarlika anmälningar och särskilt i den ena blir det övertydligt att saken egentligen handlar om visselblåsarna. Tanken synes vara att om rektor någon gång har gjort fel själv och om han kan beslås med detta så har han också förverkat sin rätt att döma andra.

Ja, nu spelar anmälarnas bevekelsegrunder naturligtvis ingen roll. Anmälningarna ska självfallet omhändertas och hanteras i vederbörlig ordning. Det kommer att ske på följande sätt.

Anmälan mot rektor kommer inte att tas upp av KI. Den artikel som ifrågasätts tillkom långt före det att Ole Petter Ottersen började arbeta på KI och den handlar om experiment huvudsakligen utförda vid Pasteur-institutet i Paris. Följaktligen kommer jag att hänvisa anmälaren dit.

Vad gäller anmälan mot prorektor Karin Dahlman-Wright så gör jag bedömningen att det – även om det inte föreligger något direkt jävsförhållande – vore olämpligt att handlägga den vid KI, det vill säga att rektor ska tvingas utreda sin närmaste medarbetare.

Vi kommer därför att överlämna detta oredlighetsärende för att handläggas vid ett annat lärosäte.

Jag har varit i kontakt med landshövding Cecilia Schelin Seidegård som är min ordförandekollega vid Göteborgs universitet och där rektor Eva Wiberg har förklarat sig vara beredd att ta över handläggningen.

Slutligen beklagar jag att Macchiarini indirekt fortsätter att förpesta vår tillvaro. Oredlighetsärendet kring de sex artiklarna är under alla omständigheter nu ett avslutat kapitel för KI:s vidkommande. KI:s resa fortsätter och jag kan inte nog understryka hur trygg jag känner mig med att ha Ole Petter och Karin som rektor respektive prorektor på den resan.

In English:

I share the reasoning expressed in the President’s decision

Midsummer saw the conclusion of an important chapter in the wake of the Macchiarini scandal, with the President making his decision regarding the major misconduct case relating to six scientific articles published under the names of 43 authors, including Macchiarini himself.

No matter the decision reached, it could not help but be controversial. For my part, I have no difficulty in sharing the values and reasoning expressed in the President’s decision. Naturally, I myself have not been involved in the administration of the case, although I have observed from a distance the thoroughness and care, not to mention occasional anguish, with which this work has been carried out.

The decision is well-written and, as far as I understand, extremely thorough, even it has not been received with universal appreciation. Naturally, those whistle-blowers who have themselves been found responsible of scientific misconduct or blameworthy are especially disappointed – something I fully understand. Nevertheless, distinctions must be made.

Among other things, I listened to an item on the Studio Ett programme on Sveriges Radio’s P1 station, in which the President discussed the decision with one of the so-called whistle-blowers. During this radio item, a great deal of criticism was aimed at Karolinska Institutet’s handling of the case along the lines of:

We whistle-blowers made a well-founded report which KI and KS chose to ignore. This is a continuation of the reprisals to which we have been continuously exposed. It was our report that that led to the uncovering of the deception. We have shouldered more than our share of the responsibility, which is more than can be said for KI and KS who have taken no responsibility whatsoever. And yet, we are blamed while Anders Hamsten has escaped investigation and responsibility. Why is the President not investigating him instead?

Individual examination

Certainly, much of this is to some extent true. KI and KS have much to be ashamed of. However, in this context, the remit of the President has not been to assess the motives of individuals, nor to assess intent or benefit. His intention was not to judge KI’s previous shortcomings, nor the contributions of the whistle-blowers. Neither was it his task to pass judgement on any actions and omissions on the part of Anders Hamsten.

His task was to assess six fraudulent scientific articles. He has done so without choosing the easy path of making a collective assessment and finding all 43 authors guilty of misconduct in research, unlike the CEPN’s expert group for misconduct in research.

KI’s president instead chose the longer and more difficult path of making a more individual assessment, leading to the acquittal of five co-authors. Seven researchers were found responsible for scientific misconduct in research, while 31 were deemed blameworthy although not responsible for misconduct.

I would like to repeat my deeply-felt gratitude to the whistle-blowers for their contributions, although I refuse to accept the view that these contributions mitigate – or in any way affect – their responsibility for the content of scientific articles to which they have chosen to attach their names.

Criticism without foundation

Today’s issue of Dagens Nyheter [2018-07-19] contains a full-page article about the President’s Macchiarini review, describing the whistle-blowers’ criticism that they were not offered the opportunity to comment on the President’s decision prior to its finalisation and including an interview with a professor of administrative law. This criticism is problematic in that it is based on an entirely false premise.

Obviously, the whistle-blowers have been able to express their opinions during the drafting and prior to the President reaching his decision and have in fact been offered a number of opportunities to comment. However, the whistle-blowers seem to feel that they should have been provided with an idea of the decision’s content in some form of final consultation, something that is neither common practice nor a requirement of the Swedish Administrative Procedure Act.

The DN article also peddles an accusation of conflict of interest. The issue of conflict of interest was however raised by the individual in question and a full investigation was carried out by our legal counsel.

These unfortunate repercussions now include attempts to implicate university management – in the form of President Ole Petter Ottersen and Vice-President Karin Dahlman-Wright – through accusation of misconduct in research on their own parts.

Complaints have been received and are being dealt with

We have received two similar complaints, in one of which it is apparent that the actual subject is the whistle-blowers. These appear to promote the idea that if the President has at some time in the past been found guilty of a lapse, he then forfeits the right to judge others.

Of course, the complainants’ motives are irrelevant and the complaints will naturally be duly dealt with in the following manner.

The complaint against the President will not be addressed by KI. The article in question was published long before Ole Petter Ottersen joined KI and deals with experiments primarily conducted at the Pasteur Institute in Paris. Consequently, I will be referring the complaint to the Pasteur Institute.

With regard to the complaint against Vice-President Karin Dahlman-Wright, it is my assessment that – even if no direct conflict of interest exists – it would be inappropriate for this matter to be dealt with at KI, i.e. that the President should investigate his closest colleague. We will therefore be handing over this misconduct investigation to another higher education institution.

To this end, I have been in contact with Gotland County Governor Cecilia Schelin Seidegård, my counterpart at the University of Gothenburg, where Vice-Chancellor Eva Wiberg has indicated that she is prepared to take over the case.

In conclusion, I can but express my regret that Macchiarini continues to blight our existence. In any event, the misconduct investigation into the six articles is now a closed chapter as far as KI is concerned. Karolinska Institutet’s progress continues and I cannot emphasise strongly enough how secure I feel in having Ole Petter and Karin – as president and vice-president respectively – with us on this journey.


In English below.

Vid måndagens sammanträde med konsistoriet fastställdes en ny organisationsplan för KI. Därmed är grunderna fastställda för den ledningsorganisation som är tänkt att träda i kraft den 1 januari 2019.

Beslutet innebär att det kommer att inrättas en fakultetsnämnd med rektor som ordförande och ett fakultetsråd som ska säkerställa ett bra och fungerande kollegialt inflytande på strategisk nivå. Fakultetsnämnden kommer att ha särskilda kommittéer för utbildning, forskarutbildning respektive forskning.

Institutioner i tre grupper

Under rektor och fakultetsnämnd samlas våra 22 institutioner i tre grupper. Jag vill särskilt tacka KI:s prefekter som här bidragit med mycket konstruktiva diskussioner och förslag om hur en sådan indelning kan göras.

Varje institutionsgrupp kommer att ledas av en dekan. Benämningen anknyter till en tydlig organisationshierarki i linjeorganisationen och appliceras på ett uppdrag med bäring på alla kärnverksamheter under den sammanhållande fakultetsnämnden.

Att fastställa dekanernas uppgifter och befogenheter kommer att bli en viktig uppgift i det fortsatta arbetet. KI har i dag ett starkt prefektstyre och detta är inte något som konsistoriet har som ambition att i grunden förändra.

Grundstruktur intakt

Indelningen av institutionerna i tre grupper följer av konsistoriets utgångspunkt att inte nu röra universitetets grundstruktur vid förändringen av ledningsorganisationen. Senare kommer verkligheten sannolikt att frambringa eller framtvinga olika förändringar i institutionsstrukturen, till exempel sammanslagningar.

Här har konsistoriet emellertid ingen målbild, utan detta är något som får klarläggas bland annat inom ramen för arbetet med Strategi 2030. Här ser konsistoriet också ett mer bottom-up-perspektiv än det som har präglat förberedelserna inför måndagens mer övergripande organisationsbeslut.

Det finns säkert de som undrar varför vi överhuvudtaget ska lägga kraft på organisationsfrågor. Konsistoriets bedömning är dock att det är nödvändigt att göra förändringar.

Vi har inte illusionen att den perfekta organisationen existerar. Varje struktur innebär med nödvändighet en kompromiss mellan olika aspekter och önskemål.

Återstår att fylla ramen med innehåll

Det är emellertid konsistoriets uppfattning att måndagens beslut väl adresserar de tre huvudproblem som konsistoriet sagt sig vilja lösa; (i) dagens otydlighet genom inslaget av matrisorganisation med tre internstyrelser och därmed svårigheterna för rektor/fakultetsnivån att ta ansvar för prioriteringar och avvägning mellan utbildning, forskarutbildning och forskning, (ii) det orimligt stora antalet befattningshavare som direktrapporterar till rektor samt (iii) det förhållandet att det viktiga kollegiala inflytandet i dag är i hög grad informellt och därför bör institutionaliseras.

Det återstår väldigt mycket arbete under 2018 för att fylla måndagens ”rambeslut” med innehåll. Djävulen sitter som bekant i detaljerna. Roller ska definieras, instruktioner skrivas, delegationsordningar upprättas och i allt detta arbete ska medarbetarnas och studenternas synpunkter inhämtas och samråd ske före beslut. Det blir ingen lätt resa men en grund för det fortsatta arbetet är nu lagd.

In English:

New management organisation for Karolinska Institutet

A new organisation for KI was officially adopted on this Monday’s Karolinska Institutet University Board’s meeting. The foundation has thereby been laid for a new management organisation that is intended to come into effect on 1 January 2019.

The decision means that a new faculty board will be established with the Vice-Chancellor as its chair together with a faculty council to ensure a well-functioning collegial influence at strategic level. The faculty board will have special committees for education, doctoral education and research.

Departments to be organised in three groups

Under the Vice-Chancellor and the faculty board, our 22 departments are organised in three groups. I wish in particular to thank KI’s heads of department who have contributed with highly constructive discussions and suggestions on how such a division might be realised.

Each group of departments will be led by a dean. The title relates to a distinct organisational hierarchy in the line organisation and is applied to a post focusing on all core activities under the coordinating faculty board.

Defining the deans’ duties and authority will be an important task as the work continues. KI has strong department head governance and this is something that the University Board does not intend to fundamentally change.

The university’s basic structure remains

The arrangement of the departments in three groups is a result of the University Board’s point of departure of not touching the university’s basic structure while changing the management organisation. Reality will later on probably bring about or necessitate various changes to the departmental structure, for example amalgamations.

The University Board does not however have any definite goal in mind in this respect but will be determined among other things within the framework of the work on Strategy 2030. Here, the Board also visualise a more bottom-up perspective than which has characterised the preparatory work before Monday’s more over-arching organisational decision.

Some people will certainly be wondering why we should expend energy on organisational matters at all. The University Board, however, believes that changes are needed.

We do not have any illusions that the perfect organisation exists. Every structure necessarily involves a compromise between different aspects and wishes.

”Framework decision”

It is nonetheless the Board’s belief that Monday’s decision adequately addresses the three main problems that the Board has declared wishes to resolve: (i) the ambiguities that exist today through the element of matrix organisation with three internal boards with concomitant difficulties for the Vice-Chancellor or faculty level to take responsibility for setting priorities and striking a balance between education, doctoral education and research, (ii) the unreasonably large number of managerial positions that report directly to the Vice-Chancellor, and (iii) the fact that collegial influence, which is so important, today to a great extent is informal and should therefore be institutionalised.

A very great deal of work remains to be done in 2018 to fill Monday’s “framework decision” with content. The devil, as is they say, is in the details. Roles are to be defined, instructions composed and delegation rules drawn up, and in all these efforts the views of our employees and students must be ascertained and consultations held before decisions are made. The journey ahead will not be an easy one but a foundation for our continued efforts has now been laid.


Last Friday Professor Ole Petter Ottersen was installed as our new Vice-Chancellor and as we now look ahead we see several challenges for us to deal with.

We need to strengthen our students’ education. Nowhere else in our country are there so many professors gathered together but few of the students’ courses are today led by professors. We need to review our resource distribution system and the incentive structures that this creates. We need to find ways to handle the substantial investments that have been made in new infrastructure.

At the next meeting of the University Board I also hope that we will be able to take the decision to establish a function as scientific representative at KI, that is to say an ombudsman or “named person” whose task it is to support our work on ethical development.

New organisation in place in 2019

In May I wrote in this blog that our organisation is in some respects dysfunctional. I stated at the time that my goal is for us to try to have a new organisation for KI in place by 2019. The organisation was therefore a question that we focused on when the University Board held its annual residential meeting in September.

It is important for us to tackle an organisational change with a great sense of purpose but also with great care. We should not try to resolve all conceivable problems but seek to address those that are most important. When dealing with organisational changes we often underestimate the cost, not only of dismantling existing structures but also of building up new ones. The police and new Karolinska University Hospital are in my opinion two examples of just this. It is also important that organisational changes do not create more bureaucracy and increase administrative costs.

Leaders who can be seen in the line organisation

Eight years ago Göran Bexell, Marita Hilliges and Leif Lindfors made a study based on extensive interviews with members of staff at KI. When we look at those interviews today we recognise a great deal. They showed us that many people thought that the division of responsibility between the Vice-Chancellor and the heads of department was vague. The system of three internal boards was considered by many to lead to a lack of clarity as regards responsibility and to sub-optimisation. Many focused on what we talk a lot about today – the culture at KI – and how we build a KI spirit and not a hotel for researchers.

There is much to indicate that instead of three boards we should insert the deans as distinct leaders in the line organisation. That we should “cluster” our 22 departments rationally under faculty boards led by the deans. We need a more distinct linkage between responsibility and authority. And from the University Board’s point of view it is also important that the Vice-Chancellor play an over-arching and strategic role. This will hardly be possible if the Vice-Chancellor has close to 30 managers reporting directly to him. One very important task is also to institutionalise collegial influence in a manner suited to the purpose.

It is my hope that at the next meeting of the University Board we can begin working on these questions.


I fredags installerades professor Ole Petter Ottersen som vår nye rektor och när vi nu blickar framåt finns åtskilliga utmaningar för oss att ta itu med.

Vi behöver stärka utbildningen av våra studenter. Ingenstans i vårt land finns så många professorer samlade men få av kurserna av studenternas kurser leds idag av professorer. Vi behöver se över vårt resursfördelningssystem och de incitamentsstrukturer som detta skapar. Vi behöver finna vägar för att hantera de stora satsningar som gjorts på ny infrastruktur.

Vid konsistoriets nästa sammanträde hoppas jag också att vi ska kunna ta beslut om att inrätta en funktion som vetenskapligt ombud vid KI, det vill säga en ombudsmannafunktion eller ”named person” som ska stödja vårt etiska utvecklingsarbete.

Ny organisation på plats 2019

I maj skrev jag här på bloggen att vår organisation till delar är dysfunktionell. Jag angav då att min målbild är att vi ska försöka ha en ny organisation för KI på plats 2019. Organisationen var därför en fråga som vi fokuserade på när konsistoriet hade sitt årliga internatsammanträde i september.

Det är viktigt att gripa sig an ett organisatoriskt förändringsarbete med stor målmedvetenhet men också med stor varsamhet. Man ska inte försöka lösa alla tänkbara problem, utan söka adressera de allra viktigaste. Inte sällan underskattar man vid organisatoriska förändringar kostnaderna både för att bryta ner befintliga strukturer och kostnaderna för att bygga upp nya. Polisen och nya Karolinska Universitetssjukhuset är enligt min mening två exempel på just detta. Det är också viktigt att organisatoriska förändringar inte skapar utökad byråkrati och ökade administrativa kostnader.

Tydliga ledare i linjeorganisationen

För åtta år sedan gjorde Göran Bexell, Marita Hilliges och Leif Lindfors en studie som grundades på omfattande samtal med medarbetare vid KI. Igenkänningsfaktorn är stor när man idag tar del av de intervjuerna. De gav vid handen att många ansåg ansvarsfördelningen vara otydlig mellan rektor, dekaner och prefekter. Systemet med tre internstyrelser ansågs av flera leda till oklarheter om ansvar och till suboptimeringar. Många fokuserade på det som vi idag talar mycket om – kulturen på KI – och hur vi bygger en KI-anda och inte ett forskarhotell.

Mycket talar för att vi istället för att ha tre styrelser borde infoga dekanerna som tydliga ledare i linjeorganisationen. Att vi borde ”klustra” våra 22 institutioner på ett ändamålsenligt sätt under dekanledda fakultetsnämnder. Vi behöver få ett tydligare samband mellan ansvar och befogenheter. Och ur konsistoriets synpunkt är det också viktigt att rektor förmår inta en övergripande och strategisk roll. Det är knappast möjligt om rektor ska ha närmare 30 direktrapporterande chefer. En mycket viktig uppgift är också att institutionalisera ett kollegialt inflytande på ett ändamålsenligt sätt.

Det är min förhoppning att vi vid konsistoriets nästa sammanträde ska kunna sätta igång ett arbete kring dessa frågor.


This post in Swedish.

Under “Action plan and status report” on the KI intranet can be found the various measures now being taken in the wake of the Macchiarini affair. The action plan covers many different areas and is designed to take care of the failings identified by KI’s internal audit office and the Heckscher report.

The basic problem

Karolinska Institutet’s basic problem in this respect is very much to do with attitudes and our university culture, in its broader sense. Far too often do we read about KI in the papers in less-than-flattering contexts. This need not be so much the case, however, if we tighten up compliance and polish our ethical compass.

KI’s leaders don’t only have to be skilled academic leaders but also good leaders and exemplars in a more general sense. Our managers must be familiar with the law and make sure to toe the line. Shortcuts and corner-cutting are unacceptable in administrative as much as scientific contexts. In research, the ends may never justify the means.

The rules and regulations in force are not discretionary. They are there to protect our people, quality and reputation. Even less are they an obstacle to independent, exploratory research. Indeed, they assure orderly processes and are therefore a sine qua non for good results in our core activities.

The Vancouver rules

A number of cases of scientific misconduct are currently under investigation.

A particularly interesting issue here is that of responsibility for scientific articles. In the non-academic world, anyone who writes an article vouches for its content with his or her signature. And as far as I understand it, it’s also that simple if you follow the Vancouver rules to the letter. The problem is that no one does this.

In my view, it was easier before: more closely delimited research, more specialised experiments and narrower theses. In today’s multidisciplinary world things are naturally much more complicated. A cluster of research fields now contribute to one and the same scientific paper and no one researcher is able to maintain an overall view of its content.

And yet it’s not unusual for articles to be signed without reservation. Of course, the rub is that if you forgo responsibility from important parts of an article, you also forgo much of the academic kudos that it can bestow.

Macchiarini has done a great deal of damage. But if he has made scientists think twice before unquestioningly putting their name to a scientific article beyond their full academic grasp, at least he would have done some good.

 

 


This post in English,

På KI:s internwebb redovisas under ”Åtgärdsplan med uppföljning” de olika åtgärder som vi nu vidtar i Macchiarini-affärens spår. Det är ett brett arbete som bedrivs och som syftar till att omhänderta bl.a. de brister som uppmärksammats av KI:s internrevision och Sten Heckschers utredning.

Det grundläggande problemet

Karolinska institutets grundläggande problem i det här sammanhanget har i hög grad med attityder och vår kultur i vid mening att göra. Alltför ofta får vi läsa om KI i dagspressen i mindre smickrande sammanhang. Med en bättre regelefterlevnad och en bättre fungerande etisk kompass skulle vi inte behöva göra det i samma utsträckning.
KI:s ledare behöver inte bara vara skickliga akademiska ledare, utan måste vara goda ledare och föredömen i vid mening. Chefer i vår organisation måste kunna gällande lagstiftning och tillämpa de regler som gäller. Det är inte acceptabelt att ta genvägar och runda hörn varken i vetenskapliga sammanhang eller i administrativa hänseenden. I forskningen får ändamålet aldrig helga medlen.
Våra gällande regler och bestämmelser är inte valbara. De är till för att skydda enskilda, kvaliteten i verksamheten och universitetets anseende. Än mindre är de ett hinder för den fria forskningen. De är i stället en förutsättning för ordning och reda och därmed också för goda resultat i kärnverksamheten.

Vancouverreglerna

Idag är ett antal ärenden om oredlighet i forskning under handläggning. En särskilt intressant fråga i det sammanhanget är ansvaret för vetenskapliga artiklar. I den icke-akademiska världen går man i god för det som är skrivet, om man sätter sin namnteckning där under. Så enkelt är det också – såvitt jag förstår – om man tolkar Vancouver-reglerna efter deras bokstav. Problemet är bara att det är det ingen som gör.

Jag inser också att det var lättare förr; mer avgränsad forskning, mer specialiserade experiment och smalare avhandlingar. I dagens multidisciplinära värld blir det naturligtvis betydligt mer komplicerat. Nu ryms många olika forskningsområden i samma vetenskapliga artikel och ingen enskild forskare förmår att överblicka helheten.

Ändå undertecknas artiklar inte sällan utan reservationer. Och motkraften är förstås att om man friskriver sig från viktiga delar av en vetenskaplig artikel så friskriver man sig också från åtskilligt av den akademiska strålglans som kan komma att följa.
Macchiarini har ställt till med åtskilligt. Men om han har bidragit till att få forskare att fundera ett varv till innan de utan reservationer sätter sitt namn under en vetenskaplig artikel som de inte kan överblicka, så har han i vart fall gjort en god gärning.


This post in Swedish

Last Thursday, the government took the formal decision to appoint Ole Petter Ottersen as Karolinska Institutet’s new Vice-Chancellor. He will resume position 1 August and I warmly welcome him to his office. During the nomination process, Ole Petter Ottersen issued a programme statement published at KI’s intranet.

The Board sets the framework

A vice-chancellor has great opportunities to put his personal touch on a university’s business, but always within the framework of the Higher Education Act and, not least, at the Board’s overall direction. For that reason, the board’s programme statement is equally important.

Challenges ahead

Challenges are certainly not missing. KI is a prestigious and internationally renowned research university with fantastic potential. But we should also admit that there is also a slightly pompous self image to be found within KI. The economy involves long-term major challenges. The same applies to the changed organization of county council municipal healthcare which will strongly affect both our education and clinical research.

Reorganization required

Another problem is that our organization is partly dysfunctional. Organizational changes are always difficult to implement and they need to be thoroughly discussed with everyone involved. It is, however, my intention that we will have a new organization for KI in place in 2019.


This post in English.

I torsdags fattade regeringen det formella beslutet att anställa Ole Petter Ottersen som ny rektor vid Karolinska institutet. Han tillträder den 1 augusti och jag hälsar honom varmt välkommen i ämbetet.

Under nomineringsprocessen avgav Ole Petter Ottersen en programförklaring som har publicerats på KI:s internwebb.

Styrelsens inriktning är ramen

En rektor har stora möjligheter att sätta sin personliga prägel på ett universitets verksamhet men detta sker alltid inom ramen för högskolelagens bestämmelser och – inte minst – styrelsens inriktning. Av det skälet är även konsistoriets ”programförklaring” viktig.

Flera utmaningar

Utmaningar saknas sannerligen inte. KI är ett prestigefyllt och internationellt aktat forskningsuniversitet med en fantastisk potential. Men vi bör också erkänna att det på sina håll inom KI finns en lätt uppblåst självbild. Ekonomin innebär långsiktigt stora utmaningar. Detsamma gäller den landstingskommunala hälso- och sjukvårdens ändrade organisation som starkt kommer att påverka både vår utbildning och den kliniska forskningen.

Omorganisation krävs

Ett problem är också att vår organisation till delar är dysfunktionell. Organistoriska förändringar är alltid svåra att genomföra och de behöver diskuteras grundligt med alla inblandade. Min målbild är dock att vi ska ha en ny organisation för KI på plats 2019.

 


Detta blogginlägg på svenska.

The University Board’s Election Committee has decided to ask Sven-Erik Dahlén to call the Consultative College to a meeting on 14 February at 5.00 p.m. so that we may consult it on a proposal to ask the government to appoint Ole Petter Ottersen as Karolinska Institutet’s new vice-chancellor. Ole Petter Ottersen is a professor of medicine and has been vice-chancellor of Oslo University for the past eight years.

Yesterday, the University Board was informed of the Election Committee’s deliberations. It then postponed the matter of the addenda. There were no real objections to their substance, but if we do not have to start the recruitment process again, we see no reason to take a new decision on the job specifications.

Last spring, the former University Board put together an Application Committee led by Professor Carl Johan Sundberg, which spent the ensuing six months or so diligently contacting over 150 external advisors in 15 countries and picking out 225 names, including eight formal applicants and 49 nominees. They also conducted dozens of structured interviews with prospective candidates.

Its report back to the Election Committee presented a short list of seven candidates, six English speakers and one Scandinavian speaker. After considering the criteria of the job specifications an unanimous Election Committee ranked the Scandinavian-speaking Ole Petter Ottersen as their first-choice candidate.

The Application Committee first contacted Ottersen last July, at the same time as Gothenburg University was keen to have him replace Pam Fredman as vice-chancellor there. The inconveniences caused by the replacement of KI’s University Board and the pause in our recruitment process were such that the board of Gothenburg University endorsed his candidacy on 10 January.

Since Ole Petter Ottersen all along expressed a preference for KI the Election Committee nevertheless decided to proceed with suitability tests, reference requests and employment interviews in January. Late last week, Ole Petter Ottersen withdrew his candidature from Gothenburg, prompting the Election Committee the day before yesterday to endorse the Application Committee’s recommendation.

On 14 February, we will be presenting the Consultative College with a thorough report of the application process to date, and the deliberations that led the Election Committee to arrive at its decision. In our view, Ole Petter Ottersen has the leadership qualities that KI seeks and the ability to bring his colleagues and the university’s staff and students on board the change programme. He also has experience of leading a large university and conducts research of great significance.

I therefore hope that the opinions of the Election Committee will be enough to convince the Consultative College. If my hopes come to fruition, the Election Committee will be able to present to the University Board the proposal for decision at its ordinary meeting of 20 February, in which case KI could have a permanent vice-chancellor by midsummer.

The recruitment procedure for vice-chancellors is the subject of constant debate. While a thorough hearing with the faculty is a legal requirement and while a successful incumbent needs a solid anchoring within his or her institution, just HOW such a hearing is to take place is not so clear-cut. There are different schools of thought here.

Some people argue that the faculty is to select a vice-chancellor and then have its decision confirmed by a university board and the government. In this case, the Election Committee must obviously put forward more than one candidate for the Consultative College to vote on.

Others say that the government should appoint a vice-chancellor on the proposal of a university board once it has had its proposal approved by the faculty. Should this process be followed, the Election Committee need only present the Consultative College with one name.

If the Election Committee has several equally viable candidates, it must naturally present them all to the Consultative College, possible with an explanatory foreword. However, if only there is only one candidate it deems suitable, it would be inappropriate to add another name simply for the sake of creating a situation requiring a vote.

Now that the Election Committee is to present only one name to the Consultative College, it is in no way to be seen as expressing a preference for one of these schools. It is, instead, an outcome of the circumstances surrounding this particular recruitment. The alternative would have been to have said farewell to Ole Petter Ottersen as a candidate and to start the process from square one. Given how both committees have judged the matter, this alternative would be regrettable as it would not be in KI’s best interests. I hope that the Consultative College shares this view.