För drygt elva månader sedan, den 4 augusti 2017, skrev jag mitt första blogginlägg som rektor vid Karolinska Institutet: Ett universitet för mångfald. Det naturliga hade kanske varit att beskriva mina planer och mål för KI. Men frågan om alla studenters självklara rättigheter behöver ständig uppmärksamhet: att på lika villkor kunna tillgodogöra sig kunskaper och utbildning på KI och andra lärosäten, oavsett kön, sexuell läggning, transgender-identitet, -utryck, etnicitet, trosuppfattning, ålder eller funktionsvariation.

Nu är det snart dags för årets Prideparad i Stockholm och jag vill uppmuntra alla som kan att gå med lördagen den 4 augusti. Jag gick med KI:s studenter och medarbetare förra året, i år missar jag Pridetåget då jag håller föreläsningar utomlands.

KI:s inställning är tydlig: Mångfald är en styrka. Olika erfarenheter och perspektiv bidrar till att vår utbildning och forskning blir ännu bättre, att den håller högre kvalitet och att möjligheterna till bättre resultat ökar. Det är en viktig anledning till varför KI behöver fokusera ännu mer på breddad rekrytering och på internationalisering. Självklart kan vi bli bättre, även om omvärlden i hög grad finns närvarande på våra campus i Solna och Flemingsberg redan i dag. Efter snart ett år som rektor för KI kan jag konstatera att mångfald verkligen är något som präglar KI. Varje dag träffar jag studenter, forskare och medarbetare från skilda delar av världen, med olika bakgrunder och med olika sätt att tänka.

Mitt första år

Mitt första år på KI har gått oerhört fort. Det har varit intensivt, roligt, spännande och stundtals svårt. Jag ska inte rada upp allt som hänt, det finns det inte plats för, men efter en återblick i min blogg sedan augusti 2017, kan jag konstatera flera saker:

  • Forskningen håller exceptionellt hög kvalitet och visar stor konkurrenskraft, bedömd genom tilldelning av externa medel.
  • Det finns ett brett samförstånd kring att studenterna är en viktig resurs och att status på utbildningen måste stärkas.
  • Trivseln och arbetsglädjen hos våra anställda är på väg tillbaka, efter en tung period for KI.
  • Studenter och anställda har på ett imponerande bidragit till utformningen av KI:s nya vision och till att denna process har blivit ”bottom-up”. Ett stort tack för detta.

Och inte minst: Det gläder mig att det finns ett stort intresse av att leva upp till KI:s vision att arbeta för alla människors hälsa – över geografiska gränser, och med jämlikhet och hållbarhet som viktiga perspektiv. Som medicinskt universitet måste KI erkänna att hälsa inte bara är biologi utan i allt högre grad definieras av beslut i alla politiska sektorer. I en globaliserad värld där planetens gränser är under press får begreppet hälsa ett helt nytt innehåll, och detta måste kommuniceras till våra studenter, våra framtida ledare.

För KI:s nya strategi (Strategi 2030) har vi valt samma tidshorisont som FN när de formulerade de nya hållbarhetsmålen i Agenda 2030. Hälsa är centralt för en majoritet av de 17 hållbarhetsmål som FN har definierat och som vi alla har ett ansvar för att förverkliga. Tillsammans med mina kollegor har jag skrivit om dessa saker i Lancet (se referenslista nedan).

Glad sommar!

Sommaren är i sitt esse och de flesta har en tids välförtjänt ledighet. För egen del väntar min årliga vistelse i de norska fjällen, vilket innebär lite mer tid än vanligt för familj, läsning, vandringar och eftertanke. Det innebär också att uppdateringarna här på bloggen inte blir så frekventa den närmaste tiden. Jag vill passa på att tacka alla er som följer min blogg och önska en härlig sommar!

A banner for the Pride Parade

Karolinska Institutet – a university for diversity

 

Engebretsen E, Heggen K, Ottersen OP. The Sustainable Development Goals:ambiguities of accountability. Lancet. 2017 Jan 28;389(10067):365.

Acunzo DJ, Escher G, Ottersen OP, Whittington JD, Gillet P, Stenseth NC,Negrutiu I. Framing planetary health: arguing for resource-centred science.Lancet Planet Health. 2018 Mar;2(3):e101-e102.

Engebretsen E, Heggen K, Das S, Farmer P, Ottersen OP. Paradoxes ofsustainability with consequences for health. Lancet Glob Health. 2016 Apr;4(4):e225-6

Ottersen OP, Dasgupta J, Blouin C, Buss P, Chongsuvivatwong V, Frenk J,Fukuda-Parr S, Gawanas BP, Giacaman R, Gyapong J, Leaning J, Marmot M, McNeill D,Mongella GI, Moyo N, Møgedal S, Ntsaluba A, Ooms G, Bjertness E, Lie AL, Moon S, Roalkvam S, Sandberg KI, Scheel IB. The political origins of health inequity:prospects for change. Lancet. 2014 Feb 15;383(9917):630-67.


Jag deltog förra veckan i ett mycket intressant seminarium i Almedalen. Temat var universitetens och högskolornas roll i dag och i framtiden och relationen mellan politisk styrning och akademisk frihet. Ett mycket angeläget ämne för oss som är verksamma inom högre utbildning och forskning.

Under Uppsala universitets rektor Eva Åkessons ledning – och i en fullsatt lokal – diskuterade vi under en timmes tid dessa frågor och det blev ett spänstigt samtal mellan politiker och företrädare från lärosäten. Just skärningspunkten mellan akademisk frihet och politisk styrning är ett område som behöver debatteras mer. För mig är det tydligt att politik och akademi behöver mötas, utbyta argument och lyssna på varandra i större utsträckning kring dessa frågor.

Ömsesidigt intresse

Det var just vad som skedde på seminariet i Almedalen. På plats fanns såväl riksdagspolitiker som rektorer från högskolor och universitet och det blev ett samtal som präglades av ömsesidigt intresse och nya infallsvinklar.

En av de frågor som jag tog upp i mitt inledande anförande handlade om den svenska situationen när det gäller institutionell autonomi och akademisk frihet. Terence Karran och kollegor har skrivit om detta i artikeln ”Measuring academic freedom in Europe: a criterion referenced approach”. De konstaterar bland annat att Sverige placerar sig långt ner på listan när man jämför olika länders grad av akademisk frihet. De skriver: ”Sweden is […] distinct, in that it has no mention of academic freedom for teaching in either the Constitution or the law, but provides legal protection for research.”  Sveriges score når det gäller “Academic freedom in legislation” är 5 jämfört med EU-genomsnittet 11.9. Når det gäller ”Institutional autonomy in legislation” är motsvarande siffror 6.5 mot 9.3.

Fel bild

När jag refererade till detta under seminariet, möttes det av förvåning. En av de närvarande politikerna uttryckte att politikens bild av universitets och högskolors autonomi möjligen är helt fel. Ökad politisk styrning är kanske inte rätt väg att gå – snarare handlar det om att skapa organisatoriska och juridiska former för ökad autonomi för svenska lärosäten?

Den här frågan är extra aktuellt just nu, under den pågående resurs- och styrutredningen eller ”Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” som det formella namnet lyder (”Struten” till vardags). Slutbetänkandet ska komma i början av december i år och här finns en unik möjlighet för oss som är verksamma i den här sektorn att på olika sätt föra fram och väcka diskussion om vikten av ökad akademisk frihet – och att den också säkerställs i det långa perspektivet.

Autonomiutredning?

Kriterierna som Karran använde i sitt studium kan naturligtvis diskuteras. men det finns ingen anledning att hävda att Sverige har ett stort överskott av institutionell autonomi och akademisk frihet som fritt kan ställas till förfogande i nya politiska reformer. Tvärtom finns det skäl att reflektera över status.  En tanke som togs upp på seminariet var att “Struten” kanske ska få en uppföljande utredning, som tittar närmare på hur just lärosätenas autonomi och graden av akademisk frihet kan stärkas i Sverige. Det är en utmärkt idé.

Ett bra referat från seminariet i Almedalen kan läsas i tidskriften Universitetsläraren.


Som jag tidigare skrivit om, så fattade jag förra måndagen (25 juni) beslut i det ärende som rör sex publicerade artiklar i fyra olika tidskrifter, byggda på forskningsverksamhet efter tre transplantationer av syntetisk luftstrupe under åren 2011-2013 – det så kallade Macchiarini-ärendet.

Beslutet innebar att sju forskare fälls för oredlighet, 31 anses vara klandervärda och fem frias.

Det finns nu en uppföljande text på Karolinska Institutets webbplats, med kommentar om bland annat följder för de forskare som berörs.

 


Observera: Ny tid för KI:s seminarium!

På söndag inleds årets politikervecka i Visby och enligt programwebben är i skrivande stund fler än 4 200 seminarier och andra arrangemang anmälda. Till alla dessa kan också läggas en stor mängd mer eller mindre officiella träffar, nätverksmöten, rundabordssamtal och mingel.

Här hittar vi landets toppar inom rikspolitik, myndigheter, kommuner, landsting, näringsliv, medier etc. Men samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras av den enorma bredd som finns i utbudet under veckans arrangemang, representerat av folkrörelseorganisationer, intresseorganisationer, patientorganisationer. Det vill säga ”vanligt folk”.

Tillgänglig samhällsdebatt

Om jag tar till lite storslagna ord så är Almedalen en imponerande och kraftfull manifestation för transparent och tillgänglig samhällsdebatt. I princip alla seminarier, paneldebatter, föreläsningar och symposier är gratis och helt öppna för den som vill gå.

Just detta med öppenhet och att tillgängliggöra samhällsdiskussioner är en viktig anledning till att Karolinska Institutet är väl representerat under den kommande politikerveckan. Enligt programmet finns KI och våra medarbetare med i mer än 50 arrangemang under veckan – en imponerande siffra!

Mängder av seminarier

Våra forskare och medarbetare deltar inom mängder av olika spännande seminarier. Ett axplock:

Ny tid för seminariet

Ett av veckans absolut viktigaste seminarium är förstås vårt eget arrangemang på Wisby Strand Congress & Event: Vem tar ansvar för världens hälsa? Om hur oväntade allianser kan ge en hållbar värld. Vi samlar representanter från olika samhällssektorer för att diskutera hur vi kan nå FN:s globala mål för hållbar utveckling i Agenda 2030.

Eftersom Sverige glädjande nog gått vidare till åttondelsfinal i fotbolls-VM och matchen går samtidigt som den tid vi hade planerat för seminariet, har vi beslutat att starta en timme tidigare än tidigare annonserat. Tisdag den 3 juli kl 15.00 är det som gäller. I övrigt är innehåll och program detsamma.

Jag kommer att delta i ett flertal seminarier om högre utbildning, forskning, livsvetenskap/life science, etik, hälsodata etc. Även min kollega prorektor Karin Dahlman-Wright kommer att medverka under veckan. Vi anordnar en KI-träff på Wisby Strand Congress & Events bufféområde på tisdag den 3 juli kl. 14:30. Är du verksam vid Karolinska Institutet och befinner dig i Visby under Almedalsveckan så är du varmt välkommen.

Väl mött i Almedalen!


As I wrote in a previous post, the Bibsam Consortium in Sweden has cancelled the agreement with Elsevier. This means that Swedish universities will not have access to new articles in Elsevier’s journals after 1 July. Articles published before this date will remain accessible.

Elsevier has as yet not been able to offer Swedish universities a model that meets our demand for a sustainable pricing model that makes a transition to open access possible. Negotiations are still in progress.

Still ways

The termination of the agreement means that we cannot access new articles published by Elsevier in the usual way. But there are still several ways for KI students and researchers to get access to the material that they need.

The university library staff here at KI (KIB) has put together a guide to the different options, and they are also ready and willing to support anyone that needs help to get a final, published version of an article published after July 1st.

Extra time

Several of the mentioned options will take some extra time, but please be aware that if you order via KIB, money paid for the publication might go to the publisher which in this case may diminish the effect of Sweden’s cancelled agreement.

It is an unfortunate situation and I am sorry for the inconvenience this may cause. But it is worth repeating that at one point in time we must react to the increasing costs and set an example.

 


Jag har i dag fattat beslut gällande sex olika artiklar i fyra vetenskapliga tidskrifter, baserade på den verksamhet som Paolo Macchiarini bedrev vid Karolinska Institutet (KI). Beslutet betyder att 2015 års beslut, som fattades av KI:s dåvarande rektor om att fria huvudansvarig forskare från misstanke om oredlighet, nu har ändrats.

Beslutet i dag innebär att sju forskare fälls för oredlighet i forskning. Ytterligare 31 forskare är klandervärda, men inte till sådan grad att de gjort sig skyldiga till oredlighet i forskning. Fem författare frias.

Som en följd av beslutet begär nu KI att de sex vetenskapliga artiklarna som har granskats, dras tillbaka av de tidskrifter som publicerat dem.

Nya uppgifter

Det är naturligt att ställa frågan varför det har tagit så lång tid för att utreda artiklarna. Svaret är framförallt att KI har utrett nya uppgifter och att data har detaljgranskats på källnivå. Men också för att utredningen har inneburit särskilda utmaningar:

En sådan har varit att flera av författarna är de så kallade visselblåsarna i Macchiarini-ärendet, det vill säga att de både deltog i och senare anmälde den forskning som Paolo Macchiarini var huvudansvarig för vid KI. Frågan är ytterst om den omständigheten att en forskare i efterhand anmäler forskning som hon eller han själv varit med om att bedriva, fritar forskaren från ansvar.

En annan komplicerande faktor är tidsaspekten. Den forskning och de efterföljande publiceringar som utretts, ligger flera år tillbaka i tiden. De tre transplantationerna som redovisningarna bygger på genomfördes för sex–sju år sedan.

Rad felaktigheter

KI:s utredning visar tydligt på en rad felaktigheter, fabricerade data och andra brister, såväl i artiklarna som den forskning den bygger på. Det handlar bland annat om beskrivningar av patienters tillstånd både före och efter operationerna som varit direkt falska, och om vilseledande information om operationernas utfall. Vidare saknas forskningsetiska tillstånd och godkänt informerat samtycke till att utföra aktuell forskning. Slutsatsen blir därmed att flera författare måste ställas till svars.

En annan slutsats är att forskare har ansvar för medverkan i en forskningsartikel. En person kan inte frias från ansvar för att hon eller han senare lämnar in en anmälan som gäller den forskningen. Frångås en sådan praxis riskerar det att sätta hela det etiska regelverket ur spel, vilket i förlängningen kan leda till oöverblickbara konsekvenser.

En av visselblåsarna fälls i beslutet för oredlighet och ytterligare två anses klandervärda. Jag är medveten om att detta kan komma att ifrågasättas. Det finns säkert de som menar att det kan tolkas som en bestraffning av visselblåsarna. Andra kan komma att tycka att forskarna kommer undan för lindrigt.

Jag är KI:s rektor sedan 1 augusti 2017. Jag var inte här under perioden för Paolo Macchiarinis forskningsverksamhet och inte heller när publiceringarna av de nu granskade artiklarna ägde rum.

Forskare bär ansvar

Jag är ändå trygg med det här beslutet; Forskare bär ansvar för att forskningen bedrivs utifrån gällande regelverk och forskningsetiska riktlinjer och för att redovisningen av resultat och utfall följer vetenskapssamhällets högt ställda krav på kvalitet när de publiceras i vetenskapliga tidskrifter.

För att kunna bedriva forskning behövs allmänhetens förtroende. För KI som medicinskt universitet är den interna kritiska granskningen rent av avgörande. En förutsättning för detta är en inre kultur som gynnar och välkomnar debatt och ifrågasättanden – även när det rör universitetets egen forskning. Det är en av KI:s viktigaste lärdomar. Därför är visselblåsarnas anmälan avgörande.

För mig är det viktigt att KI konsekvent uppmuntrar och välkomnar alla signaler om att något inte står rätt till. Ingen ska någonsin behöva tveka inför att lämna in en anmälan vid misstanke om oredlighet i forskning.

För ganska precis ett och ett halvt år sedan, den 20 december 2016, skrev Karin Dahlman-Wright, då vikarierande rektor för KI, på DN Debatt att vi ”konstaterar också att KI som universitet inte haft tillräckliga kontrollsystem för att förebygga och upptäcka fusk. Något som vi aktivt arbetar med för att förbättra (…) Samtidigt behöver vi bättre skydda de som slår larm. Att de visselblåsare som larmade om Paolo Macchiarinis verksamhet inte blev hörda är oacceptabelt och här ber KI offentligt visselblåsarna om ursäkt för det.”

Lärdomar för framtiden

Om KI ska lyckas i ambitionen avsluta Macchiarini-ärendet och samtidigt komma ut ur det stärkt och med lärdomar för framtiden, är det första steget att erkänna alla de egna tillkortakommandena. En av de viktigaste: att KI inte tog anmälningarna på tillräckligt stort allvar och inte agerade tillräckligt snabbt.

Visselblåsarna är värda en ursäkt. Deras agerande är värt aktning och respekt. Men när det gäller att bedöma misstanke om oredlighet i forskning kan vi inte kompromissa. Den som bedriver forskning och som sätter sitt namn på en vetenskaplig artikel, måste också ta sitt ansvar om det visar sig att forskningsverksamhet och publicering innehåller allvarliga misstag och felaktigheter. Eller som det står i beslutet:

”Det hedrar de fyra visselblåsarna som i aktuellt fall kommit in med en mycket välgrundad anmälan och de har därmed bidragit till att utredningen kommit till stånd. Det är dock KI:s bestämda uppfattning att en visselblåsare som deltagit i en forskningsstudie och som medverkat som författare till en publicerad vetenskaplig artikel, trots en anmälan, inte kan undgå granskning och eventuellt ansvar för oredlighet i forskning.”

Patienter och anhöriga

I det här sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att patienter och deras anhöriga har drabbats allra mest. De drabbades av det som var en gråzon mellan forskning och sjukvård, av oetiska bedömningar och av att ansvariga inte tog sitt ansvar.

Mina tankar går till patienterna och deras anhöriga och jag kommer att göra allt i min makt för att förhindra att liknande misstag upprepas.

Det här beslutet är svårt att fatta. Kanske ett av de svåraste jag tagit under mina år som ledare och rektor. Det är dock ett nödvändigt beslut som markerar KI:s och min absoluta övertygelse om vikten att vara konsekvent och transparent, att följa de regler som finns och att göra rätt.

På KI:s webbplats finns mer information om KI:s åtgärder samt en sammanställning över vad som hänt gällande Macchiarini-ärendet.

 


Föreningen Vetenskap och Allmänhet (VA), en ideell organisation med syftet att främja dialogen mellan forskare och övriga samhället, publicerar i dag en rapport om förtroendet för universitet, högskolor och forskning bland svensk allmänhet.

Rapporten är glädjande ur många aspekter och kan sammanfattas med att svenskarnas förtroende för evidensbaserad kunskap är grundmurad och ökande.

Den allmänna bilden är annars att förtroendet för tidigare stabilt trovärdiga samhällsinstitutioner sjunker. Och det stämmer också till viss del, visar de studier som studerat allmänhetens förtroendeförändringar under lång tid – som till exempel SOM-institutets årliga studier.

Stabil och positiv

När det handlar om högre utbildning, vetenskap och forskning är förtroendebilden relativt stabil och positiv. VA:s rapport visar att 61 procent av de tillfrågade har ”mycket eller ganska stort förtroende” för universitet och högskolor. Det är faktiskt den högsta noteringen sedan mätningen inleddes 1997.

Nu ska naturligtvis inte vi på KI slå oss för bröstet för detta. I kölvattnet efter Macchiarini-ärendet vet vi att allmänhetens förtroende för oss har sjunkit. Det är en skada vi arbetar med varje dag för att reparera. Vi har kommit en bra bit på väg, men mycket arbete återstår. Se den sammanställning av åtgärder som KI publicerat på webbplatsen.

Samtidigt vet vi att söktrycket till våra utbildningar är fortsatt högt, att de studenter som går våra utbildningar överlag är mycket nöjda med sin utbildning och att den forskning som bedrivs på KI ständigt skördar nya framgångar och hävdar sig extremt väl i internationella sammanhang. Vi ligger också mycket väl till i de olika internationella rankingar som görs över världens universitet och högskolor.

KI har alltså ett högt anseende bland studenter, inom vetenskapen och på den internationella arenan – och ett lägre anseende bland svensk allmänhet.

Extra positivt

För mig som rektor på ett renodlat medicinskt universitet är det därför extra positivt att allmänhetens förtroende för just den medicinska forskningen är fortsatt mycket hög. Hela 76 procent av de svarande anger sig ha mycket eller ganska stort förtroende för medicinsk forskning. Det är den högsta siffra för alla olika forskningsområden – de övriga är teknik, naturvetenskap, samhällsvetenskap, utbildningsvetenskap och humaniora.

Det är också glädjande att förtroendet för forskare är fortsatt och stabilt högt. Enligt VA:s rapport har 62 procent av befolkningen ett mycket eller ganska stort förtroende för forskare generellt.

Resultatet visar att den medicinska kunskapsverksamheten som bedrivs bland annat på KI anses vara mycket viktigt bland en bred majoritet av befolkningen. Det är ett förtroende som vi måste förvalta på bästa sätt – genom att ständigt arbeta hårt för att leverera utbildningar och forskning av hög kvalitet, stor öppenhet och med tydliga etiska regler och riktlinjer. Det ligger också i vårt ansvar som universitetsledning att dessa regler och riktlinjer följs.

Förtroende är något som ständigt måste förtjänas. Vi ska aldrig luta oss tillbaka och lita på gamla meriter.

 


Det är nu ganska precis tre månader (eller tolv veckor) kvar till det svenska valet den 9 september. Traditionsenligt kommer den politiska temperaturen att höjas i takt med att partier och medier alltmer fokuserar på det kommande valet. Inte minst starten av årets politikervecka i Visby, Almedalen, kommer att leda till ökad uppmärksamhet och ställa politiken i strålkastarljuset.

För mig som rektor för Karolinska Institutet – ett ledande universitet när det gäller både utbildning och forskning – är det en prioriterad fråga att vi finns med i samhällsdebatten och den demokratiska diskussionen inför valet. Det vi kan bidra med är kunskap, engagemang och evidensbaserad data, något som alltid är efterfrågat i den politiska diskussionen. Det gör mig stolt att jag så gott som dagligen ser KI:s forskare och studenter intervjuade eller göra uttalanden i medier, i diskussioner på sociala medier och på offentliga möten i ämnen som vi arbetar med. I Almedalen är KI och våra medarbetare på olika sätt involverade i uppemot 50 olika arrangemang (ett antal exempel finns listade på vår webbplats).

Det är bra. KI ska vara mitt i samhällsdebatten!

Tre ämnen dominerar

De frågor som väljarna pekar ut som de viktigaste har varit rätt stabila under senare år. Sammanfattningsvis så är det tre ämnen som dominerar: sjukvård, invandring/integration och skola/utbildning. Därunder finns ytterligare ett antal områden som berör många, men som har en tendens att vara mer flyktiga till sin karaktär, till exempel: lag och ordning, miljö, jobb/sysselsättning, ekonomi, omsorg och jämställdhet.

Av de tre, enligt väljarna, viktigaste frågorna, har två direkt eller indirekt beröring för oss på KI.

Att hälso- och sjukvården har en stor betydelse för Sveriges befolkning är lätt att förstå. En väl fungerande och jämlik vård, med hög kvalitet och god tillgänglighet för alla, är en basal grund för alla välfärdsländer. Under lång tid har diskussionen om vården varit intensiv på flera håll i landet och utifrån olika perspektiv; Minskat antal vårdplatser, köer till olika behandlingar, höga kostnader för konsulter och nya byggnader, brist på vårdpersonal osv.

Vårdfrågan och kompetensförsörjning kommer att vara i centrum i samhällsdebatten under överskådlig tid framöver och det är också rimligt att den finns där. Och därför ska också KI finnas med i den diskussionen.

Skola och utbildning är också något som av naturliga skäl ligger oss på KI nära. Nu är ju detta område rätt brett – det handlar om allt från för- och grundskola via betygsfrågor och organisationsfrågor till satsning på högre utbildning på avancerad nivå. Det vi på KI kan bidra med här är bland annat att peka på vikten av att Sverige, för att inte tappa i ambitionen att utvecklas som ett kunskaps- och innovationsland, måste satsa på både grund- och spetsutbildning. Det finns ingen motsättning i detta. Ska vi få fram excellens måste vi också ha en bredd.

En god utbildningsgrund skapar förutsättningar för ett starkare kunskapssamhälle – men ger också en direkt effekt i ökad hälsa hos befolkningen. Forskning bland annat på KI visar på ett tydligt samband mellan utbildningsnivå och hälsa. Av många skäl är det samhällsekonomiskt lönsamt att investera i skola och utbildning med ett långsiktigt hållbart perspektiv.

Forskningspolitik

Ett område som tyvärr saknas i de flesta listorna över valets viktigaste frågor är forskningspolitik. Stiftelsen Forska!Sverige har genomfört en opinionsmätning som tränger in bakom de dominerande frågorna och som ställt frågor om just forskningen betydelse. Nu är det naturligtvis alltid svårt att dra några långtgående slutsatser från denna typ av opinionsundersökningar. Det finns alltid en del felkällor och annat att ta hänsyn till.  Men låt mig bara konstatera att en stor majoritet av befolkningen, fyra av fem enligt stiftelsens rapport, vill ha en utökad satsning på medicinsk forskning. En ännu större andel, 84 procent, anser att det är viktigt att Sverige är en världsledande nation när det gäller medicinsk forskning.

Det finns alltså en bred uppslutning i befolkningen kring värdet av den kärnverksamhet som vi bedriver på KI: Medicinsk utbildning och medicinsk forskning. Det är något som förpliktigar och som gör KI:s roll så ofantlig viktigt. Det gäller nu under tiden fram till valet – och alla andra tider.

 


”En strategisk agenda för internationalisering”. Det är titeln på ett av de viktigaste delbetänkandena inom universitetsområdet som publicerats under senare år. Utgivare är den så kallade Internationaliseringsutredningen, som har regeringens uppdrag att föreslå nya mål och en ny nationell strategi för internationalisering av universitet och högskolor. Uppdraget omfattar både utbildnings- och forskningsverksamheten.

Utredningen ska föreslå hur studenter kan få ett stärkt internationellt perspektiv i sin utbildning bland annat genom att få fler studenter, lärare och forskare att studera eller verka utomlands och genom en bättre internationalisering på hemmaplan. Utredningen ska även föreslå åtgärder för att öka Sveriges attraktivitet som studiedestination och kunskapsnation till exempel genom en översyn av systemet för anmälnings- och studieavgifter.

Ny strategi

I det första delbetänkandet, som redovisades i vintras, föreslås bland annat nya mål och en ny strategi för internationalisering av lärosätena. Utredningen ska lämna sitt samlade slutbetänkande senast den 31 oktober i höst. Arbetet leds av den tidigare statssekreteraren, universitetsrektorn och nuvarande ordförande i Vetenskapsrådets styrelse Agneta Bladh.

KI har fått möjlighet att yttra sig över delbetänkandet och i vår remiss framhåller vi att det här är en ambitiös och framåtblickande ansats, som sätter in utbildning och forskning i ett globalt sammanhang. Omvärlden och den globala arenan förändras ständigt och i allt snabbare takt och Bladhs utredning har förtjänstfullt fångat in många och viktiga aspekter kring det här. Det är oerhört viktigt att våra lagar och förordningar, men även praxis och tillämpningar, möter de föränderliga krav och behov som den globala utvecklingen leder till.

Målkonflikter

När man läser utredningen ser man hur den klart uttalade ambitionen att internationalisera högre utbildning och forskning tydliggör målkonflikter som finns mellan olika delar av statlig verksamhet. Ambitioner för ökad internationalisering kolliderar med migrationspolitiken, med bristen på institutionell autonomi och med befintlig lagstiftning.

I vårt yttrande lyfter vi särskilt några aspekter:

  • Ska svenska lärosäten kunna agera och etablera sig internationellt, måste vår autonomi öka väsentligt och statens styrning minska i motsvarande grad. Det behöver förtydligas i lagstiftning – och det är därför bra att utredningen föreslår att myndighetsrollen för lärosäten ska hanteras i särskild ordning. Vi måste få samma möjlighet att agera på den internationella arenan som de utländska lärosätena vanligtvis har.
  • Det är viktigt att internationalisering av universitet och högskolor inte begränsas till att handla om undervisning och forskning, utan att den också behandlar frågor som rör till exempel migrations-, arbetsmarknads-, bistånds- och handelspolitik. Det saknas i dag ofta samordning mellan olika politikområden, något som inte minst vi på KI upplevt när vi tvingats agera i frågor som rört utvisningshot mot våra mastersstudenter.
  • Nyligen var KI:s etablering i Hong Kong uppe som ett ärende i riksdagens konstitutionsutskott och utskottets majoritet kritiserade ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, för att nöjt sig med att ”följa frågan”. KU skriver i sitt beslut att ”rättsläget när det gäller svenska förvaltningsmyndigheters etablering av verksamhet utomlands bedömts vara otydligt, och universitet och högskolor har under en längre tid gett uttryck för att det saknas ett nationellt regelverk på området vilket leder till oklarheter”. Detta är något som också tas upp av utredningen – och som måste tydliggöras av regering och riksdag.
  • En för KI särskilt viktig del i utredningen handlar om etiska frågor vid internationellt samarbete. Här finns det ett stort behov av genomlysning och översyn av internationella etiska riktlinjer. Vår inställning är glasklar: All forskning som utförs och där KI på något sätt är involverad i, måste vara etiskt försvarbar utifrån de regelverk som gäller i Sverige oavsett var den utförs eller bedrivs. Enligt gällande lagstiftning kan inte forskning som bedrivs i KI:s namn utomlands få etikprövningstillstånd i Sverige. Detta är inte rimligt.
  • Agenda 2030 lyfter de globala utmaningarna, frågor som ingen kan lösa på egen hand. KI anser att universitet och högskolor bör ta ett särskilt ansvar för Agenda 2030 – agendan borde vara ryggraden i arbetet med internationaliseringen av högskole- och universitetsväsendet i Sverige. Därför borde Agenda 2030 ha fått en betydligt mer framträdande plats i utredningen. KI arbetar nu med en ny strategi som kommer att sträcka sig fram till år 2030 och som kommer att ta avstamp i Agenda 2030 och de globala hållbarhetsmålen.

Konkret exempel

Kopplingen mellan internationalisering och institutionell autonomi framträder ofta som något abstrakt och esoteriskt. Låt mig nämna ett konkret exempel som visar hur viktigt det är att svenska universitet får en självständighet som ger dem flexibilitet på den internationella arenan:

För två år sedan deltog jag i ett möte där vi grundade ett nytt europeiskt universitetsnätverk – The Guild. Alla berörda universitet kunde ansluta sig till avtalet – utom det svenska. Uppsala universitet måste först söka tillstånd från riksdagen. Det tog ett halvår att få fram detta tillstånd. Det visar på behovet av förändring.

Utredningens många förslag och rekommendationer pekar ut en riktning och kan, om de genomförs, förbättra lärosätenas möjligheter att bedriva ett effektivt och framgångsrikt internationaliseringsarbete. Den stora utmaningen, menar jag, är att samla krafter och resurser för att genomföra de förslag som finns i delbetänkandet.

Vi på KI kommer nu att fortsätta följa utredningens avslutande arbete och ser med stort intresse fram mot slutbetänkandet i höst. För min del är det här med internationaliseringen av lärosätena, utökat globalt samarbete kring högre utbildning och forskning och gemensamma internationella riktlinjer och regelverk centrala frågor såväl för KI som för alla våra systeruniversitet världen över. Excellent forskning och utbildning kräver perspektivrikedom – och perspektivrikedom kräver internationalisering.

 


 

KI-forskaren Torbjörn Vestberg är en av författarna till boken “Hjärnboll”

Idag inleds herrarnas fotbolls-VM i Ryssland, och det undgår knappast någon. Själv hör jag till dem som ser fram emot att få frossa i högklassig sport! Under våren har vi på KI också haft professionell anledning att fundera på den gröna mattans schack i samband med en bok om frontallobsfunktioner hos toppfotbollsspelare. Det pågår också mycket forskning om skador inom fotboll och andra idrotter, och hur de ska behandlas och förebyggas.

Ur forskningssynpunkt finns mycket att lära från elitidrotten generellt, och många sportsliga framgångar tar hjälp av forskning – det finns all anledning att tro att det kommer att fortsätta vara på det viset. Både när det gäller att höja prestationer och förstå vilka som är framgångsfaktorerna, men också för att upptäcka och stoppa fusk och dopning.

Aldrig förr har tre nordiska lag kvalificerat sig till ett VM-slutspel, så til lykke Sverige, Danmark och Island. Vi norrmän får ta nya tag inför kvalspelet till VM 2022 och hoppas att landslaget kan ta sig dit, senast Norge spelade i VM var 1998. Och behöver vi sportslig tröst räcker det ju med att ta fram sammanfattningarna från senaste vinter-OS…