English version below

Jag gjorde mina första stapplande undervisningsinsatser i september 1976, som prosektor minor vid Universitet i Oslo. Då gick jag fortfarande på läkarprogrammet och jag föreläste om saker som jag – ärligt talat – precis själv hade lärt mig och som jag egentligen inte hade några djupare kunskaper om. Dock ska sägas att de jag undervisade kanske hade ännu mindre vetskap och att jag faktiskt därmed bidrog till att i någon mån öka den sammanlagda kunskapsmängden i salen och i världen.

Denna lite skakiga start till trots så kände jag direkt att det här med att föreläsa och träffa studenter är viktig. Den här känslan för utbildningens vikt har sedan följt mig under de under de år som gått. Jag har alltid satt pris på att träffa studenter i föreläsnings- och lektionssalar.

Kärnan

Det är något väldigt fint att dela med sig av kunskap. På sätt och vis är detta något av kärnan i ett universitets verksamhet; att vi som redan lärt oss grunderna och som praktiserat, förädlat och förfinat våra kunskaper genom att specialisera oss och gräva djupare, sedan förmedlar vidare dessa kunskaper till nästa generation studenter och blivande kollegor. Det är en slags plikt vi äldre har mot de yngre. Ingen är betjänt av att kunskap stannar i avgränsade grupper. Den ska föras vidare. Det är i möten kunskap utvecklas, nyfikenhet väcks och nya upptäckter görs.

Men det finns också andra aspekter på undervisning, bortanför de lite högtravande orden ovan: Det är inspirerande, entusiasmerande och roligt!

Under förra veckan hade jag förmånen att träffa KI-studenter i samband med ett par undervisningstillfällen. Jag gav föreläsningar om huvudets anatomi och bidrog också på dissektionssalen. Se gärna mer om detta på KI:s webbplats.

Spännande möten

Det blev ett par intensiva halvdagar fyllda av spännande möten, samtal och engagerade frågor. Varje gång jag undervisar så slår det mig vilken energi det finns bland studenterna. Vilken upptäckarlust och vilken vilja att lära sig, att förstå mera och djupare och att komma vidare till nästa steg i kunskapskedjan.

Det är verkligen en ynnest att få vara verksam i sådana miljöer och som rektor för KI vill jag verka för att mina kollegor – vi som varit med några år och som med tiden förvärvat en del kunskap – i ännu större utsträckning går ut till KI:s undervisningssalar och för sina kunskaper vidare till studenterna.

Man blir aldrig så erfaren att man inte kan stärka sin erfarenhet ytterligare genom att undervisa.

Läs gärna mer på KI:s webbplats.

 

Sharing is caring

To share knowledge is one of the core activities at a university. Personally I have been teaching regularly since my early start in 1976 as prosektor minor at the University of Oslo. My conviction about the importance of education has stayed with me ever since. Teaching works both ways: students pose questions that make you reflect and ponder, and many a question has led me on to new paths in my own research.

Last week I had the privilege of taking part in the teaching of medical students here at KI. I gave lectures on the anatomy of the head and  attended dissections. A positive experience indeed. Lots of questions, and lots of energy and enthusiasm. Among the privileges of working at a university is the opportunity to meet with students and be inspired by them. This is a privilege I am keen to enjoy.

Please read more about this at KI:s website.


Diskussionen om Macchiarini-ärendet har pågått i flera år och kommer av allt att döma att fortsätta under lång tid framöver. Jag förstår om många som dagligen kommer till sina laboratorier, föreläsningssalar och kontor på KI känner en viss frustration. Ska vi aldrig kunna lämna det här bakom oss och gå vidare? Varför tvingas allt gott som görs här på KI ständigt stå i skuggan av det här ärendet?

Jag kan känna likadant.

Samtidigt är jag övertygad om att det här är något som KI måste gå igenom. Det har skett många misstag, så mycket har gjorts fel. Det är min och KI:s övriga lednings uttalade ambition att lyfta på alla stenar och förhindra att patienter drabbas och plågas på grund av oetisk och oredlig forskning.

Debatten är viktig

Det får ta den tid som krävs. Och debatten är viktig. Just nu pågår det exempelvis ett replikskifte på Svenska Dagbladets kultursida där ordförande i konsistoriet (KI:s styrelse) Mikael Odenberg författat ett inlägg som publicerades i morse.

I dag släpptes Bosse Lindquists bok ”Macchiarini-affären – Sanningar och lögner på Karolinska”. Lindquist är en av dem som genom tålmodigt arbete avslöjat och offentliggjort alla märkliga och tragiska turer kring Paolo Macchiarini, hans forskarkollegor och ett antal chefer och ansvariga på både KI och på Karolinska universitetssjukhuset. Hans dokumentärfilmserie ”Experimenten” fick stor uppmärksamhet när den sändes i början av 2016 och serien ledde till att Bosse Lindquist fick Stora journalistpriset senare samma år.

Det priset var han utan tvekan värd.

Jag har ännu inte läst hans nya bok, men kommer att göra det så snart jag får en möjlighet. I intervjuer inför boksläppet har Bosse Lindquist bland annat sagt sig vilja veta varför KI och sjukhusledningen försökte mörka vad som skett. Hur kunde det gå så långt? Varför lyssnade ingen på de varningssignaler som kom, bland annat från de fyra visselblåsarna? Hur kunde Macchiarini och hans kollegor tillåtas fortsätta efter det? Det är relevanta frågor.

Se gärna den diskussion som Mikael Odenberg hade med Bosse Lindquist i Aftonbladets webb-TV.

Åtgärder efter Macchiarini

Jag har sagt det förut och säger det gärna igen: Det har gjorts och görs mängder av förändringar och förbättringar som en följd av Macchiarini-ärendet. På KI:s webbplats finns en särskild ”åtgärdssida” där den som vill kan gå in och själv bilda sig en uppfattning om hur KI agerat och reagerat på det som hänt. Det handlar om allt från skärpta rutiner och interna riktlinjer till satsning på etikutbildning och bättre kontroll av CV och meriter vid anställningar. Vi har inrättat ett vetenskapligt ombud och skapat möjligheter att anmäla misstänkt fusk anonymt. Listan är lång – och den kommer att bli ännu längre.

Vi har också konsekvent varit öppna med det som är kopplat till ärendet. Information finns samlad på webbplatsen, med syftet att både vi själva och externa aktörer ska kunna få en så god och fullständig överblick som möjligt över vad som hänt.

Den andra bilden

Vi förtjänar mycket av den kritik som Bosse Lindquist riktar mot oss, men vi får aldrig glömma bort den andra bilden: den som visar på allt gott som görs här på KI. Alla de studenter vi utbildar, all den kunskap vi tar fram, all den forskning som görs och som leder till bättre behandlingsmetoder.

Vi måste också lyfta fram allt det goda som hamnar i skuggan av Macchiarini.

 


Diskussionen har stundtals varit intensiv om de förändringar som skett under senare tid inom sjukvårdens organisation i Stockholms läns landsting. Senast för ett par veckor sedan uttryckte flera företrädare för utbildning och forskning sina farhågor för vad den här utvecklingen kan föra med sig. Starkt förenklat så handlar det om att utvecklingen under senare år lett till större specialisering av sjukhusvården, en ökad fragmentering av vården och att tidigare sammanhållna patientflöden förändrats och brutits upp. Detta betyder i sin tur att förutsättningarna för utbildning och klinisk forskning, det som tillhör KI:s kärnverksamhet, riskerar att försämras.

Oerhört viktig fråga

Det här är en fråga som är oerhört viktig för KI. Betydelsen av vår samverkan med SLL kring utbildning och forskning kan knappast överskattas. Fungerar den väl och utvecklas ytterligare, stärker den möjligheterna för både KI och SLL att bedriva sina respektive verksamheter framgångsrikt och med hög kvalitet. Skulle denna samverkan däremot försämras, drabbar det oss båda och de negativa effekterna kan bli stora på sikt.

I det nya och mångfacetterade vårdlandskapet är det viktigt att forskningsmiljön inte splittras utan istället hållas samman och att forskningsmiljön behåller ett brofäste inom Karolinska Universitetssjukhuset samt inom de stora infrastruktursatsningar som KI och SLL nu genomför. KI:s och SLL:s samarbetet måste också baseras på god informationshantering och uppbyggnanden av gemensamma journalsystem för vårdgivare inom SLL. Detta är en förutsättning för den framtida kliniska forskningen i ett alltmer diversifierat vårdlandskap.

Betona KI:s vilja

För att betona KI:s uttalade vilja att förstärka och fördjupa samarbetet med SLL kring utbildning och forskning har jag skrivit en debattartikel på detta tema i Svenska Dagbladet (bakom partiell betalvägg, se hela texten här nedan). Min förhoppning är att den kommande politiska ledningen i landstinget ser våra farhågor och att den är beredd att föra öppen och bra dialog med KI om det fortsatta förändringsarbetet.

Eller som jag skriver i artikeln: “Inget politiskt beslut om sjukvårdsorganisation bör tas utan att man överblickar konsekvenserna för utbildning och forskning.”

 

Artikeln i Svenska Dagbladet

Inga politiska beslut om förändringar av sjukvårdsorganisationen i Stockholms läns landsting bör tas utan en analys av konsekvenserna för medicinsk utbildning och forskning. En nyckelfaktor i detta sammanhang är att samverkan mellan det statliga universitetet Karolinska Institutet (KI) och Stockholms läns landsting (SLL) fungerar optimalt när det gäller utvecklingen av universitetssjukvården. Den nya sjukvårdsorganisationen som växer fram i landstinget måste utformas och anpassas så att utbildning och klinisk forskning stärks. Detta gäller oavsett vem som kommer att styra landstinget de närmaste fyra åren.

Under senare år har förändringar av hälso- och sjukvårdsorganisationen i Stockholms läns landsting inneburit en tydligare inriktning på specialistvård på främst de större sjukhusen och att flera, mindre aktörer och enheter tagit över vård som tidigare skedde inom sjukhusen. I praktiken har detta bland annat lett till en fragmentering av vården och tendenser till att tidigare sammanhållna patientflöden har förändras eller brutits upp.

Det finns en oro över den här utvecklingen. Kritiker menar att den på sikt kan leda till problem för såväl medicinsk utbildning som för klinisk forskning och att detta på sikt kommer att försämra sjukvården.

Tydliga uppdrag

Nya, privata, vårdaktörer måste få tillräckligt tydliga uppdrag att medverka i utbildning och forskning. Det är därför ett steg i rätt riktning att SLL:s hälso- och sjukvårdsnämnd tidigare i år beslutat att ställa större krav på privata utförare av landstingsfinansierad vård att medverka när det gäller verksamhetsförlagd utbildning.

Karolinska Institutets omkring 6 000 studenter – blivande läkare, sjuksköterskor och annan personal inom vårdprofessionerna – behöver ha delar av sina utbildningar förlagd ute i vården, träffa patienter, öva och lära i riktiga vårdsammanhang med stöd av sina färdigutbildade och mer erfarna kollegor.

God kontakt

Även KI:s forskare behöver ha god kontakt med vården för att kunna bedriva patientnära klinisk forskning eller kunna ta del av aggregerad patientdata på ett samlat sätt. Det kräver att det finns tillräckliga resurser, fungerande logistik och kommunicerande datasystem i vården.

Försämras förutsättningarna för utbildning och forskning genom förändringar i organiseringen av sjukvården i Stockholm, finns risken att den samlade kunskapsutvecklingen utarmas eller flyttar bort från regionen och kanske även försvinner från landet.

Några väsentliga områden

Jag vill även betona det rimliga i att debatten om vårdens organisering drivs utifrån politiska värderingar och ställningstaganden. Som rektor för Karolinska Institutet har jag inga skäl att ta ställning i denna diskussion. Däremot är jag mån om några för KI väsentliga områden:

  • Att den goda samverkan som finns mellan KI och SLL ska fortsätta och ytterligare förstärkas
  • Att förändringar inom sjukvårdsorganisationen tar hänsyn till de behov som finns när det gäller utbildning och forskning. Inget politiskt beslut om sjukvårdsorganisation bör tas utan att man överblickar konsekvenserna för utbildning och forskning

Samarbetet mellan det statliga universitetet KI och SLL har fungerat bra under lång tid. Genom nära samverkan har KI kunnat utbilda medicinsk personal samt bedriva klinisk forskning på utomordentligt hög nivå. SLL och sjukvården har, å sin sida, kunnat säkerställa kompetensförsörjning och också fått möjligheter att snabbt implementera resultat av forskning i vården.

Stort potential

Det finns stort potential i Stockholmsregionen när det gäller vårdutveckling, medicinsk innovation och kompetensförsörjning – men framgångarna är beroende av en god samverkan mellan KI och SLL. Mycket av detta fungerar bra redan i dag, men jag är övertygad om att vi kan nå ännu längre genom ett fördjupat samarbete för att ytterligare utveckla universitetssjukvården, det vill säga den hälso- och sjukvård där utbildning, forskning och utveckling av vården tillåts vara framträdande inslag.

Det är min starka tro och förhoppning att denna utveckling kan – och måste – komma till stånd oavsett vem som tar hand om den politiska rorkulten i Stockholms läns landsting de kommande fyra åren. 

Ole Petter Ottersen, rektor på Karolinska Institutet

 


Yesterday I was invited to speak at a symposium here at Karolinska Institutet’s Aula Medica: “SciLifeLab – A national Resource for Life Science”. This was a satellite symposium to the Nordic Life Science Days 2018. Among the numerous attendees were representatives of a range of Nordic universities, organizations, and life science companies.

SciLifeLab is is a national resource but is also a part of the Stockholm-Uppsala Life Science Cluster – a unique arena for experimental, translational, epidemiological and clinical research that links universities with advanced laboratories, registers and biobanks, academic specialist centers, patient organizations, industry and health care clinics within the greater Stockholm and Uppsala regions. SciLifeLab has quickly become a core scientific resource for Sweden’s thriving life science environment.

 

The laboratory was created through a coordinated effort by four universities in Stockholm and Uppsala: Stockholm University, Karolinska Institutet, the Royal Institute of Technology (KTH) and Uppsala University, and is one of three national infrastructure research platforms.

A living example

What we see here is a living example of public, private, health care and academic collaboration. Scientific and medical breakthroughs don’t happen in a vacuum. They are born from the exchange of ideas that are nurtured through cross-sectoral collaboration. This is why the mission of SciLifeLab holds so much promise.

One of the most important goals of SciLifeLab is to translate basic knowledge into clinical practice. The translation process provides opportunities for industry engagement, from basic and applied research to proof of concept, prototyping and implementation in the health care setting.

The infrastructure at SciLifeLab can be put to good use for the entire life science sector; from agriculture and ecology, via molecular biology, cell biology and microbiology to bioenergy and archeology. Sharing resources fosters truly collaborative research between institutions and disciplines.

Located on campus

SciLifelab at Solna is just a stone’s throw away from Biomedicum, and the Karolinska University Hospital is just across the street. This ensures proximity and access to basic and clinical research environments and to established infrastructure for genomics and proteomics, drug discovery and diagnostics, as well as advanced imaging, bioinformatics, and other technologies.

I am happy to see that SciLifeLab is developing and thriving and remain convinced that this collaborative endeavor has a huge potential – a potential that we are only beginning to realize. Through our engagement in SciLifeLab we will be better poised to contribute to the improvement of human health – the overarching goal embedded in KI:s current vision.

I am also looking forward to visit the Uppsala node of SciLifeLab on Wednesday, September 12th.


Valdagen är nu över och det parlamentariska läget i Sverige är i hög grad oklart, med i stort sett jämnt lopp mellan blocken och med ett stärkt SD som en tredje variabel. Jag ska inte gå in och spekulera om vilken regering vi får de kommande fyra åren, men kommer naturligtvis följa de stundande förhandlingarna med stort intresse.

Även landstingsvalet i Stockholm är i hög grad intressant för oss på KI. Vi har ett nära och tätt samarbete när det gäller utbildning och forskning med SLL och det landstingsdrivna Karolinska Universitetssjukhuset – ett samarbete som jag tror och hoppas kommer att förstärkas ytterligare framöver oavsett hur mandaten slutligen fördelas mellan partierna.

Ingen egen majoritet

Med viss reservation för att alla röster ännu inte är räknade, så får inget av blocken egen majoritet i landstinget. Den borgerliga kvartetten minskar marginellt som grupp, men uppvisar relativt stora interna omfördelningar (M backar – C och KD ökar). S har i stort sett ett oförändrat valresultat och V går framåt, men eftersom MP samtidigt tappar rätt mycket, så minskar de röd-gröna sin röstandel mer än alliansen. Också på den regionala nivån ökar SD.

Debattartikel i SvD

Som statligt universitet har vi en nära relation till politiken och det är också viktigt att vi deltar aktivt i samhällsdebatten. På valdagen publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel där ett 60-tal företrädare för olika aktörer, däribland jag som representant för KI, skriver att forskning, vetenskap och kunskap behöver lyftas i den politiska diskussionen. Vi sammanfattar vårt budskap i tre punkter:

  1. Initiera flera systematiska sammanställningar av forskningsbaserad kunskap
  2. Reformer bör ha stöd i tillgänglig forskning och effekten av dem utvärderas systematiskt
  3. Uppmuntra forskare att samverka med det omgivande samhället

Läs hela artikeln på Svenska Dagbladet webbplats.


Karolinska institutet has on several occasions pointed out that the regulations on residence permits and permit extensions for international researchers, doctoral students, bachelor’s and master’s students lead to unreasonable consequences. The Swedish Radio’s Vetenskapsradio programme highlights this problem today, airing an interview with one of the international doctoral students at KI, Parisa Rabieifar.

The broadcast can be found aonSwedish Radio’s web site (in Swedish).

Here are also some previous blogposts on the issue:

http://blog.ki.se/rektor/utvisningsbesluten-motverkar-internationaliseringen/

http://blog.ki.se/rektor/studenter-maste-ges-rimliga-mojligheter-att-fullfolja-utbildningen/

 


Observera: Denna text publicerades tidigare i veckan som en gästkrönika på föreningen Vetenskap och Allmänhets webbplats.

 

När detta skrivs är det en vecka kvar till det svenska valet och den politiska diskussionen är intensiv i de offentliga rummen. Det är bra – en aktiv samhällsdebatt är en garant för demokrati, öppenhet och utveckling.

Jag har tittat på vilka frågor som allmänheten uppfattar som de viktigaste inför valet. Listan innehåller inga stora överraskningar och tittar vi tillbaka några år så är det i stort sett samma områden som lyfts fram; hälso- och sjukvård, skola/utbildning, invandring/integration, lag och ordning och miljö/klimatfrågor. Ekonomi, sysselsättning, barnomsorg, äldrefrågor och försvar är andra områden som ofta finns med på tio i topp-listorna.

Väsentliga frågor, allihop.

Men jag saknar ett ämne i både debatten och på listorna: Forskning.

Valets glömda fråga

Valets glömda fråga, enligt min mening.

Som rektor för ett av Sveriges universitet är det ju rätt väntat att jag vill framhålla just forskning och forskningspolitik som en viktig och inte tillräckligt uppmärksammad fråga i valdebatten. Icke desto mindre menar jag att just detta ämne har en avgörande betydelse inte bara för Sverige utan för hela vår värld.

Att investera i forskning är att investera i framtiden. Det är genom att ta fram kunskap som vi kan bättre förstå och lösa de stora, globala och gemensamma utmaningar och problem som vi står inför: Hälsohot. Miljöförstöring. Klimatpåverkan.

Unik möjlighet

Sverige har en unik möjlighet – ja, till och med plikt – att vara med och bana väg för ny kunskap på både nationell och internationell nivå. Vi har en lång tradition av forskning, kunskapsutveckling och innovationskraft, hög utbildningsnivå och vi har ett gott anseende utomlands som gör att lovande unga forskare gärna söker sig hit.

Vi kan göra mycket gott för världen och för mänskligheten. Det är dock inget som sker per automatik. Vi måste anstränga oss. Tillsätta resurser. Bygga långsiktigt. Skapa en bred politisk samsyn kring vikten av en genomtänkt forskningspolitik.

Därför är det så viktigt att denna fråga kommer högre upp på den politiska agendan.

Medierna har en uppgift

Här har även medierna en uppgift. Jag har stor förståelse för att forskningspolitiska strategier inte alltid skapar de mest säljande rubrikerna. Men rätt ofta kan vetenskapliga rön – resultatet av en aktiv och väl fungerande forskningspolitik – göra det. Därför är det utmärkt att till exempel Vetenskapsradion ägnat flera program inför valet åt just forskning och forskningspolitik. Som grädde på moset arrangerade Vetenskapsradion den, mig veterligen, enda partipolitiska debatten om forskning.

Det är ett initiativ som jag hoppas kan tas upp av flera redaktioner – och det vore synnerligen bra om denna bevakning av partiernas hållning när det gäller en sådan viktig framtidsfråga också fortsätter utanför valtiderna.

I det här sammanhanget – och i dessa dagar – vill jag också framhålla att den politiska diskussionen måste bygga på evidensbaserad kunskap och fakta. Det är ytterligare ett skäl för en aktiv och genomtänkt forskningspolitik.

Mer ljus på forskningen

Allmänhetens uppfattning av vilka frågor som är viktiga formas och bestäms till stor del genom vilka områden som får uppmärksamhet i medierna. Om vi kan få mer ljus på forskningens betydelse för Sverige, kanske jag får se hur området forskning/vetenskap kvalificerar sig in på tio i topp-listan över valets viktigaste frågor 2022?

Förresten saknar jag ytterligare ett område på listan: Kultur. Valets andra glömda fråga? Men det får jag diskutera vidare i ett annat sammanhang.


Det svenska valet närmar sig hastigt och temperaturen stiger för varje dag. Partiföreträdare frågas ut och partiledare möts i debatter. Värderingar, åsikter, data och fakta framförs och bemöts. Journalister försöker hitta tidigare oupptäckta vinklar och luckor i resonemang. Stämmer den siffran? Kan man verkligen tolka statistiken så? Vad baserar du den uppgiften på?

Inte sällan ställs uppgifter mot varandra och ibland kan vi förvånas över att vad som synes vara fakta och data, kan uttryckas på så olika sätt.

Mitt i allt detta finns vetenskap och forskning. Det är där svaren antas finnas, det är därifrån som fakta hämtas i debatten.

Finns absolut sanning?

Men finns det en absolut sanning, ett absolut facit? Hur ställer sig fakta mot politiska värderingar? Går det att se olika på data som vid en första anblick ter sig solida och definitiva?

Det här är inte enkla frågor att svara på. Historien visar med all önskvärd tydlighet att mänsklighetens kunskapsbank ständigt utvecklas. Det vi trodde var en grundmurad sanning i går, visar sig vara mindre sant i dag – och kanske en veritabel lögn i morgon. Som forskare kan vi aldrig låsa in oss i en förutbestämd föreställningsvärld. Vi måste ständigt vara beredda att granska kritiskt, ifrågasätta och ställa nya frågor.

Bästa tillgängliga kunskap

Samtidigt är det ju rimligt att alltid utgå från den bästa tillgängliga kunskapen. Det gäller inte minst inom politiken. På den demokratiska arenan bör debatten alltid i så stor utsträckning som möjligt utgå ifrån vad vi faktiskt vet – vad som är bästa tillgängliga kunskap. Det är bland annat därför det är så viktigt för forskning och vetenskap att vara aktiv i samhällsdiskussionen. Fakta och data måsta vara tillgängliga, kommunikationen om dem måste vara begriplig och forskarna själva måste vara beredda att förklara när det kommer frågor från allmänhet, journalister och politiker.

Men hur agera när forskarna inte är överens? Om det finns studier som pekar åt olika håll? Vem ska vi då tro på? Vem står för sanningen – och vem bedömer vad som är rätt och fel?

Låta båda komma till tals

Journalistiken löser ofta det här genom att – likt en politisk diskussion om åsikter – bjuda in en forskare från varje läger och låta båda komma till tals. Det låter ju opartiskt, rättvist, rimligt och vettigt. Men hur göra när tusen forskare tycker en sak och tio en annan? Ska det fortfarande – i opartiskhetens namn – bjudas in en från respektive ståndpunkt?

Inom några områden är det här, enligt min mening, tämligen enkelt. Två av de mest tydliga är mänsklig påverkan av klimatet och vaccinfrågan. Även om det finns ett och annat undantag, så är jag rätt säker på att det inte längre finns några sunt tänkande och seriösa redaktioner som resonerar som att det råder någon slags jämvikt mellan forskare från motsatta läger; När en så tydligt dominerande majoritet av forskare på olika sätt och via evidensbaserade studier kan visa på att mänsklig aktivitet påverkar klimatet och att våra vaccinprogram bokstavligt talat räddar liv.

Det är mer komplicerat när två (eller flera) relativt jämnstora grupper av forskare inte är överens om resultat eller vilka slutsatser som ska dras av resultatet. Detta ställer stora krav på att kunna kommunicera nyanserat, ödmjukt och med respekt. Generellt tycker jag att forskarsamhället lyckas bra med det. Det ges och tas i debatterna, takhöjden är hög och respekten mellan kombattanterna stor. Det finns en utbredd förståelse för att resultat och tolkningar kan se olika ut och att det sällan finns en absolut sanning eller data som aldrig kan ifrågasättas.

Medielogikens dramaturgi

För journalister är det ofta mer svart eller vitt. Det ingår i medielogikens dramaturgi att renodla och förenkla komplexa förhållanden. Vi som har forskarbakgrund må tycka vad vi vill om detta, men personligen har jag stor respekt för de villkor journalister arbetar under och det behov av tydlighet och simplifiering som det innebär att försöka förklara ofta komplicerade förhållanden för en allmänhet. Vi tjänar alla på att denna allmänhet tar till sig av den bäst tillgängliga kunskapen och journalister är troligen de viktigaste förmedlarna av denna kunskap.

I allmänheten finns också politiken och politikerna. Så låt mig därför knyta ihop detta resonemang med att ägna några rader åt den politiska debattens utmaningar och dess förhållande till forskning, fakta och kunskap.

Vila på fakta

Politik bygger på värderingar, åsikter och ideologier – men bör vila på ett fundament av kunskap och fakta i så stor utsträckning som detta är möjligt. Det som skiljer politik från forskning är just inslaget av värderingar. I den bästa av världar bör forskningen stå fri från värderingar och åsikter. Den ska vara konsekvensneutral, om jag får låna ett begrepp som ofta används inom journalistiken. Inom politiken bör istället just värderingar få en stor plats.

Det finns en diskussion om att vi bör ha en mer kunskaps- eller evidensbaserad politik och visst vill vi ha politiker som utgår ifrån den bästa tillgängliga kunskapen. Samtidigt måste värderingar, åsikter och ideologier få plats i debatten. Det innebär att vi till exempel får lov att ibland acceptera olika tolkningar av forskningsresultat.

Det finns sällan absoluta sanningar, inte inom forskning och absolut inte inom politik. En kritisk grundinställning mot svepande tvärsäkerhet är alltid sund. En kritisk grundinställning är också det bästa vaccinet mot faktaresistens, spridning av konspirationsteorier och de rena falsarier som allt oftare tenderar att dyka upp i samhällsdebatten.

Kritisk granskning, bästa tillgängliga kunskap och en öppen diskussion där både fakta och åsikter tillåts ifrågasättas – det är nödvändiga ingredienser för en fortsatt utveckling av demokratin.

 

 


Dramatikern Ylva Lööf framför i dag på Svenska Dagbladets kultursidor kritik mot mitt och KI:s sätt att hantera det oredlighetsärende som jag fattade beslut i den 25 juni i år. En replik publicerades i samma tidnings digitala upplaga under eftermiddagen, skriven av ordförande i KI:s konsistorium (styrelse), Mikael Odenberg.

I sak kommer inte Lööf med några nya uppgifter eller fakta och jag har redan vid ett flertal tillfällen svarat på eller kommenterat det som hon framför i artikeln. Se framförallt följande två blogginlägg som jag publicerat om det här:

En sak som Ylva Lööf framför vill jag dock kommentera särskilt. Hon skriver:

”Med sitt beslut visar Ottersen att KI åter igen väljer att skapa sina egna lagar och regler och ställa sig utanför allmän rättsuppfattning.”

KI har i beslutet noga redogjort för de regelverk som finns och som KI tillämpat – och det är till stor del på grund av att KI tillämpat regelverken som Ylva Lööf sedan kritiserar oss. Det står var och en fritt att tycka att dessa regler är både felaktiga och orättvisa – och jag har själv uttryckt kritik mot dem ur flera aspekter. Men vi kan inte plötsligt och godtyckligt göra avsteg från dem. Vi har att bedöma huruvida forskning och publicering skett enligt god forskningssed. Om god forskningssed åsidosatts så ska vi ta ställning till om detta åsidosättande varit av den arten att det handlar om ansvar för oredlighet i forskning.

Som rektor för KI är det min uppgift att följa de regelverk som finns. Att jag skulle hitta på egna lagar eller regler är helt enkelt inte sant.

 


English version below

En ny termin och ett nytt läsår på Karolinska Institutet står för dörren och de senaste dagarna har allt fler studenter infunnit sig på våra campus i Solna och Flemingsberg. Som rektor är det lätt att dras med i den förväntan, spänning – och kanske också lite nervositet – som vibrerar i luften.

Jag har själv undervisat medicinstuderande sedan 1976 och kommer aldrig att tröttna på att göra det. Faktum är att jag bokat in några undervisningstimmar även nu i höst, det ska verkligen bli roligt att bryta de vanliga åtagandena som rektor med att träffa unga, vetgiriga och engagerade studenter. Det finns nog inget som inspirerar mig mer än det!

KI behåller sin position som ett av Sveriges absolut mest populära universitet. Antalet sökande är högt och särskilt glädjande är att antalet internationella ansökningar fortsätter att öka.

135 länder

Totalt hade KI till våra globala program fått in 4 637 ansökningar från 135 länder vid sista anmälningsdag. Förutom Sverige, så kommer de flesta ansökningar från studenter med utbildningsbakgrund i Bangladesh, Nigeria, Storbritannien, Kina, Indien, Ghana, USA, Egypten, Sudan och Indonesien.

KI är verkligen ett globalt universitet.

Utöver programmen, hade KI vid sista anmälningsdag också tagit emot 5 741 ansökningar till de 48 fristående kurser som utlysts till hösten.

Masterprogrammet i folkhälsovetenskap, inriktning folkhälsoepidemiologi har både flest sökande och högst söktryck (förstahandssökande per plats) bland de globala programmen. Över 1000 personer ansökte till programmet. Magisterprogrammet i global hälsa ligger tätt efter i totalt antal sökande, men har något fler förstahandssökanden.

Läkarprogrammet populärast

Läkarprogrammet står ut som populärast bland KI:s utbildningar med nästan 5 500 sökande totalt.

Kandidatprogrammet i biomedicin, KI:s enda nybörjarprogram som ges på engelska, fick totalt 1 532 ansökningar från 112 länder. Med 715 förstahandssökande, ungefär 16 sökande per plats, har kandidatprogrammet i biomedicin det högsta söktrycket bland nybörjarprogrammen vid KI.

Sammanlagt har mer än 1 200 studenter antagits till KI:s grundutbildningar denna höst. Dessutom har nästan 800 antagits till program på avancerad nivå, varav 400 ska studera till specialistsjuksköterskor och barnmorskor. Vi väntar oss ungefär 2 000 nya studenter till våra program denna höst.

Vi är redo!

Välkomna allihop! Ni ska veta att vi är redo att ta emot alla studenter och att vi ska göra allt vi kan för att er tid här på KI ska bli så bra som möjligt – precis som vi gjort ända sedan KI startades för 208 år sedan!

Och välkomna tillbaka alla studenter som redan hunnit studera en tid här på KI och som nu fortsätter resan mot examen!

 

Welcome all students!

A new academic year here at Karolinska Institutet is to begin and over the last couple of days students have gathered on our campuses in Solna and Flemingsberg. As President of KI, I feel a sense of expectation, excitement – and perhaps also a little nervousness –  vibrating in the air.

I have taught medical students since 1976 and I will never be tired of doing that. In fact, I will be giving a few lectures this fall. It will be real fun to break the usual commitments as President through meeting young and committed students with a desire to learn.  It is my experience that interaction with students inspires and energizes and more than once have questions from students led my research in new and fruitful directions.  KI retains its position as one of Sweden’s most popular universities. The number of applications is high and it is particularly gratifying that the number of international applications continues to increase.

135 countries

In total, KI received 4,637 applications from 135 countries to our global programmes. Outside Sweden, most applications come from students with educational backgrounds in Bangladesh, Nigeria, Great Britain, China, India, Ghana, USA, Egypt, Sudan and Indonesia. KI has also received 5 741 applications to 48 freestanding courses.

KI is truly a global university.

Among the global programmes at KI, the master’s program in Public Health Sciences, Public Health Epidemiology track, is the one with most applicants as well as the highest application rate (first priority applicants per study place). Over 1,000 applied to this programme. The master’s programme in Global Health received the highest number of first priority applicants and almost as many total applicants as the master’s programme in Public Health Sciences. The medical programme stands out, with almost 5,500 applicants, and is as such the most popular programme at KI.

The bachelor’s programme in Biomedicine, KI’s only undergraduate programme in English, received a total of 1,532 applications from 112 countries. 715 applicants ranked this programme as their top choice.

Nearly 2,000 new students

In total, more than 1,200 students have been admitted to KI’s undergraduate programmes this fall. In addition, almost 800 students are admitted to advanced level programmes, and 400 of these students are admitted to the midwifery and specialist nursing programmes. We are expecting nearly 2,000 new students to our programmes this fall.

Welcome everyone! You should know that we are eager to receive all students and that we will do everything we can to make your time at KI rewarding and memorable – as we have done every year since KI was founded 208 years ago!

I also extend a warm welcome to those of you who now return after having studied for a while here at KI and now continue your journey to graduation. Leave your mark on the campus, contribute to the richness of the perspectives on which we as a university thrive and flourish. The student body is the core of any university.