Ole Petter Ottersen, president Karolinska Institutet 2017-2023

Diskussionen har stundtals varit intensiv om de förändringar som skett under senare tid inom sjukvårdens organisation i Stockholms läns landsting. Senast för ett par veckor sedan uttryckte flera företrädare för utbildning och forskning sina farhågor för vad den här utvecklingen kan föra med sig. Starkt förenklat så handlar det om att utvecklingen under senare år lett till större specialisering av sjukhusvården, en ökad fragmentering av vården och att tidigare sammanhållna patientflöden förändrats och brutits upp. Detta betyder i sin tur att förutsättningarna för utbildning och klinisk forskning, det som tillhör KI:s kärnverksamhet, riskerar att försämras.

Oerhört viktig fråga

Det här är en fråga som är oerhört viktig för KI. Betydelsen av vår samverkan med SLL kring utbildning och forskning kan knappast överskattas. Fungerar den väl och utvecklas ytterligare, stärker den möjligheterna för både KI och SLL att bedriva sina respektive verksamheter framgångsrikt och med hög kvalitet. Skulle denna samverkan däremot försämras, drabbar det oss båda och de negativa effekterna kan bli stora på sikt.

I det nya och mångfacetterade vårdlandskapet är det viktigt att forskningsmiljön inte splittras utan istället hållas samman och att forskningsmiljön behåller ett brofäste inom Karolinska Universitetssjukhuset samt inom de stora infrastruktursatsningar som KI och SLL nu genomför. KI:s och SLL:s samarbetet måste också baseras på god informationshantering och uppbyggnanden av gemensamma journalsystem för vårdgivare inom SLL. Detta är en förutsättning för den framtida kliniska forskningen i ett alltmer diversifierat vårdlandskap.

Betona KI:s vilja

För att betona KI:s uttalade vilja att förstärka och fördjupa samarbetet med SLL kring utbildning och forskning har jag skrivit en debattartikel på detta tema i Svenska Dagbladet (bakom partiell betalvägg, se hela texten här nedan). Min förhoppning är att den kommande politiska ledningen i landstinget ser våra farhågor och att den är beredd att föra öppen och bra dialog med KI om det fortsatta förändringsarbetet.

Eller som jag skriver i artikeln: “Inget politiskt beslut om sjukvårdsorganisation bör tas utan att man överblickar konsekvenserna för utbildning och forskning.”

Artikeln i Svenska Dagbladet

Inga politiska beslut om förändringar av sjukvårdsorganisationen i Stockholms läns landsting bör tas utan en analys av konsekvenserna för medicinsk utbildning och forskning. En nyckelfaktor i detta sammanhang är att samverkan mellan det statliga universitetet Karolinska Institutet (KI) och Stockholms läns landsting (SLL) fungerar optimalt när det gäller utvecklingen av universitetssjukvården. Den nya sjukvårdsorganisationen som växer fram i landstinget måste utformas och anpassas så att utbildning och klinisk forskning stärks. Detta gäller oavsett vem som kommer att styra landstinget de närmaste fyra åren.

Under senare år har förändringar av hälso- och sjukvårdsorganisationen i Stockholms läns landsting inneburit en tydligare inriktning på specialistvård på främst de större sjukhusen och att flera, mindre aktörer och enheter tagit över vård som tidigare skedde inom sjukhusen. I praktiken har detta bland annat lett till en fragmentering av vården och tendenser till att tidigare sammanhållna patientflöden har förändras eller brutits upp.

Det finns en oro över den här utvecklingen. Kritiker menar att den på sikt kan leda till problem för såväl medicinsk utbildning som för klinisk forskning och att detta på sikt kommer att försämra sjukvården.

Tydliga uppdrag

Nya, privata, vårdaktörer måste få tillräckligt tydliga uppdrag att medverka i utbildning och forskning. Det är därför ett steg i rätt riktning att SLL:s hälso- och sjukvårdsnämnd tidigare i år beslutat att ställa större krav på privata utförare av landstingsfinansierad vård att medverka när det gäller verksamhetsförlagd utbildning.

Karolinska Institutets omkring 6 000 studenter – blivande läkare, sjuksköterskor och annan personal inom vårdprofessionerna – behöver ha delar av sina utbildningar förlagd ute i vården, träffa patienter, öva och lära i riktiga vårdsammanhang med stöd av sina färdigutbildade och mer erfarna kollegor.

God kontakt

Även KI:s forskare behöver ha god kontakt med vården för att kunna bedriva patientnära klinisk forskning eller kunna ta del av aggregerad patientdata på ett samlat sätt. Det kräver att det finns tillräckliga resurser, fungerande logistik och kommunicerande datasystem i vården.

Försämras förutsättningarna för utbildning och forskning genom förändringar i organiseringen av sjukvården i Stockholm, finns risken att den samlade kunskapsutvecklingen utarmas eller flyttar bort från regionen och kanske även försvinner från landet.

Några väsentliga områden

Jag vill även betona det rimliga i att debatten om vårdens organisering drivs utifrån politiska värderingar och ställningstaganden. Som rektor för Karolinska Institutet har jag inga skäl att ta ställning i denna diskussion. Däremot är jag mån om några för KI väsentliga områden:

• Att den goda samverkan som finns mellan KI och SLL ska fortsätta och ytterligare förstärkas
• Att förändringar inom sjukvårdsorganisationen tar hänsyn till de behov som finns när det gäller utbildning och forskning. Inget politiskt beslut om sjukvårdsorganisation bör tas utan att man överblickar konsekvenserna för utbildning och forskning

Samarbetet mellan det statliga universitetet KI och SLL har fungerat bra under lång tid. Genom nära samverkan har KI kunnat utbilda medicinsk personal samt bedriva klinisk forskning på utomordentligt hög nivå. SLL och sjukvården har, å sin sida, kunnat säkerställa kompetensförsörjning och också fått möjligheter att snabbt implementera resultat av forskning i vården.

Stort potential

Det finns stort potential i Stockholmsregionen när det gäller vårdutveckling, medicinsk innovation och kompetensförsörjning – men framgångarna är beroende av en god samverkan mellan KI och SLL. Mycket av detta fungerar bra redan i dag, men jag är övertygad om att vi kan nå ännu längre genom ett fördjupat samarbete för att ytterligare utveckla universitetssjukvården, det vill säga den hälso- och sjukvård där utbildning, forskning och utveckling av vården tillåts vara framträdande inslag.

Det är min starka tro och förhoppning att denna utveckling kan – och måste – komma till stånd oavsett vem som tar hand om den politiska rorkulten i Stockholms läns landsting de kommande fyra åren. 

Ole Petter Ottersen, rektor på Karolinska Institutet