Undervisningsreformer måste bygga på institutionell autonomi och akademisk frihet

Jag deltog förra veckan i ett mycket intressant seminarium i Almedalen. Temat var universitetens och högskolornas roll i dag och i framtiden och relationen mellan politisk styrning och akademisk frihet. Ett mycket angeläget ämne för oss som är verksamma inom högre utbildning och forskning.

Under Uppsala universitets rektor Eva Åkessons ledning – och i en fullsatt lokal – diskuterade vi under en timmes tid dessa frågor och det blev ett spänstigt samtal mellan politiker och företrädare från lärosäten. Just skärningspunkten mellan akademisk frihet och politisk styrning är ett område som behöver debatteras mer. För mig är det tydligt att politik och akademi behöver mötas, utbyta argument och lyssna på varandra i större utsträckning kring dessa frågor.

Ömsesidigt intresse

Det var just vad som skedde på seminariet i Almedalen. På plats fanns såväl riksdagspolitiker som rektorer från högskolor och universitet och det blev ett samtal som präglades av ömsesidigt intresse och nya infallsvinklar.

En av de frågor som jag tog upp i mitt inledande anförande handlade om den svenska situationen när det gäller institutionell autonomi och akademisk frihet. Terence Karran och kollegor har skrivit om detta i artikeln ”Measuring academic freedom in Europe: a criterion referenced approach”. De konstaterar bland annat att Sverige placerar sig långt ner på listan när man jämför olika länders grad av akademisk frihet. De skriver: ”Sweden is […] distinct, in that it has no mention of academic freedom for teaching in either the Constitution or the law, but provides legal protection for research.”  Sveriges score når det gäller “Academic freedom in legislation” är 5 jämfört med EU-genomsnittet 11.9. Når det gäller ”Institutional autonomy in legislation” är motsvarande siffror 6.5 mot 9.3.

Fel bild

När jag refererade till detta under seminariet, möttes det av förvåning. En av de närvarande politikerna uttryckte att politikens bild av universitets och högskolors autonomi möjligen är helt fel. Ökad politisk styrning är kanske inte rätt väg att gå – snarare handlar det om att skapa organisatoriska och juridiska former för ökad autonomi för svenska lärosäten?

Den här frågan är extra aktuellt just nu, under den pågående resurs- och styrutredningen eller ”Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” som det formella namnet lyder (”Struten” till vardags). Slutbetänkandet ska komma i början av december i år och här finns en unik möjlighet för oss som är verksamma i den här sektorn att på olika sätt föra fram och väcka diskussion om vikten av ökad akademisk frihet – och att den också säkerställs i det långa perspektivet.

Autonomiutredning?

Kriterierna som Karran använde i sitt studium kan naturligtvis diskuteras. men det finns ingen anledning att hävda att Sverige har ett stort överskott av institutionell autonomi och akademisk frihet som fritt kan ställas till förfogande i nya politiska reformer. Tvärtom finns det skäl att reflektera över status.  En tanke som togs upp på seminariet var att “Struten” kanske ska få en uppföljande utredning, som tittar närmare på hur just lärosätenas autonomi och graden av akademisk frihet kan stärkas i Sverige. Det är en utmärkt idé.

Ett bra referat från seminariet i Almedalen kan läsas i tidskriften Universitetsläraren.

0 comments

Related posts