English version below

För en vecka sedan avhöll det utgående konsistoriet – med spridd placering i Biomedicums aula och med flertalet ledamöter uppkopplade på länk – sitt sista sammanträde för mandatperioden. Jag vill i förbifarten nämna två ärenden som behandlades.

Det ena är att vi mottog beslutet med anledning av Universitetskanslersämbetets mycket omfattande granskning av vårt kvalitetssäkringsarbete. Det fick godkänt om än med förbehåll och jag anser att vi kan vara nöjda med UKÄ:s beslut. Det återstår en del att slutföra i det kvalitetssystem som ska säkra kvaliteten i våra utbildningar och vi behöver förbättra systematiken i KI:s jämställdhetsarbete.

I senaste numret av Grönköpings Veckoblad kan man för övrigt notera att även Läspehögskolan (LH) ska utsättas för en lärosätesgranskning. ”Granskningarna gäller i hög grad v.m.k. ’compliance’, dvs. regelefterlevnad, intern styrning och kontroll. PÅ LH har sedan många år ågått ett systematiskt arbete med våra system och rutiner, t.ex. vårt interna kursgranskningssystem, ’mappningen’ av alla examensmål och reformeringen av forskarutbildningen,” skriver hr. högskolerektor Ludwig Hagwald i en krönika. Jag får instämma i hr. högskolerektorns slutord att ”min bedömning är, att vi står redo för dessa granskningar, och min varma förhoppning är, att vi därutöver även skall kunna meddela viss undervisning.”

Åtgärdsplan

Jag tillträdde som ordförande kort efter det att konsistoriet hade beslutat om en åtgärdsplan för att omhänderta slutsatser och rekommendationer i internrevisionens och Sten Heckschers utredningar av den s.k. Macchiariniaffären. Under hela mandatperioden har vi sedan kontinuerligt följt upp implementeringen av åtgärdsplanen men också adderat till många åtgärder. Sammantaget är det ett mycket omfattande arbete som har bedrivits under de här åren i syfte att söka säkerställa att något liknande inte ska kunna inträffa igen.

Därför inrymde det en viss symbolik när vi på vårt sista sammanträde kunde fastställa att åtgärdsplanen nu är genomförd och att vi formellt kunde lägga den ad acta. Däremot innebär detta naturligtvis inte att vi slår oss till ro. Frågor om etik i vården, forskaretik och forskningsetik måste hela tiden finnas på dagordningen och vara föremål för en levande diskussion. Regelefterlevnad måste ständigt följas upp och stödsystemen utvecklas så att det blir lätt att göra rätt.

Bred enighet

Under de senaste tre åren har vi under bred enighet fått på plats en helt ny universitetsledning, en ny organisation av lärosätet och en ny strategi, Strategi 2030. Vart och ett av dessa beslut har krävt ett omfattande arbete och engagemang. Det finns många viljor och det är svåra avvägningar som behöver göras.

Jag skrev om detta – liksom om några av de utmaningar som ligger framför KI – på ordförandebloggen den 3 december. Jag ska inte upprepa detta men vill här ta tillfället i akt att tacka konsistoriets lärarrepresentanter, studeranderepresentanter och företrädare för personalorganisationerna för ert konstruktiva förhållningssätt.

KI är ett globalt och världsledande medicinskt universitet. I Strategi 2030 lyfter vi det internationella perspektivet; den roll vi vill spela när det gäller de globala hälsofrågorna, vår strävan mot en ökad internationalisering av utbildning och klinisk forskning samt ambitionen att ta ökat ägarskap i multinationella forskningsprojekt. Även på detta område ställs vi dock inför utmaningar.

Kina stiger fram

Avancerad forskning bedrivs inte bara på amerikanska och europeiska universitet. Kina stiger fram som en avancerad forskningsnation och deras intresse av att inleda olika samarbeten med KI är betydande. För några år sedan etablerades Ming Wai Lau Centre for Reparative Medicine med noder i Solna och Hong Kong. Etableringen reste frågor om forskningens frihet. Hongkongs chefsminister Carrie Lam har på den punkten givit oss tydliga utfästelser, såväl i brev till rektor som när jag och rektor träffat henne i Hongkong. De beskeden har heller inte kommit på skam.

Däremot ser den övergripande situationen beträffande Kina allt mörkare ut. Partiets grepp hårdnar och yttrandefriheten stramas åt ytterligare. Övervakningen av medborgarna ökar. Ny lagstiftning innebär att man kan kräva att kinesiska individer och företag stödjer med underrättelseinhämtning. Övergreppet mot Gui Minhai fortsätter och den kinesiske Stockholmsambassadören gör allt hätskare utfall och försöker påverka vilka nyheter som publiceras i svenska tidningar.

Enligt min mening kan vi inte längre blunda för den negativa utvecklingen. Det är tragiskt men ofrånkomligt att förutsättningarna för forskarutbyte och forskningssamarbete mellan Sverige och Kina kommer att påverkas negativt. Det finns därför skäl för det nya konsistoriet och rektor att utveckla en genomtänkt Kina-strategi.

Ett privilegium

När jag nu lämnar konsistoriet vill jag avslutningsvis tacka för en mycket intressant tid. Det har varit ett privilegium att få leda konsistoriets arbete och inte minst att få en inblick i det fantastiska forskningsarbete som bedrivs på KI. Jag kan bara ångra att jag inte hunnit lägga mer tid på att besöka fler av våta institutioner.

Jag kommer naturligtvis att fortsätta följa KI:s utveckling med stort intresse. Vid månadsskiftet stängs min ki-adress men jag kan nås på mikael@odenberg.se

 

Thank you for a very interesting time

One week ago, the outgoing university board – scattered across Biomedicum’s auditorium with several members connected via video link – held its last meeting for the mandate period. I would like to briefly mention some of the items that were discussed.

We received the results of the Swedish Higher Education Authority’s extensive review of our quality assurance work. It was approved, with some qualifications, and I believe we can be satisfied with their decision. Additional work is needed so that our systems safeguard the quality of our educational programs, and we also need to ensure that KI works more systematically with equality.

Action Plan

I took over as chairman shortly after the university board approved an action plan to manage the conclusions and recommendations in the internal audit’s and Sten Heckscher’s investigations of the so-called Macchiarini affair. Throughout the board’s mandate period, we have continuously overseen the implementation of the action plan and also added numerous measures. All in all, extensive work has been carried out to try to ensure that something similar does not happen again.

There was therefore a certain symbolic value when, during our final meeting, we determined that the action plan has now been fully implemented, and that we can now formally close this chapter. This of course does not mean that we can allow ourselves to become complacent. Issues about ethics in healthcare, as well as research and researcher ethics must remain high on the agenda as subjects of ongoing discussion. Compliance must be continuously followed up and support systems developed so that it is easy to do the right thing.

Broad consensus

Over the past three years, with broad consensus, we have put in place new university management, a new organizational structure, and a new strategy – Strategy 2030. Each of these decisions has required extensive work and commitment. There are many points of view and difficult considerations need to be taken into account.

On December 3, I wrote about this – as well as some of the challenges that lie ahead for KI – on the Chairman’s Blog. I will not repeat those thoughts here, but would like to take this opportunity to thank the university board’s teacher representatives, student representatives and staff representatives for your constructive approach.

KI is a global and world-leading medical university. In Strategy 2030 we lift the international perspective – the role we want to play in global health, our pursuit of increased internationalization of education and clinical research, and our ambition to increase ownership of multinational research projects. However, even in this area, we face challenges.

China is rising

Advanced research is not only conducted at American and European universities. China is emerging as an advanced research nation and their interest in initiating various collaborations with KI is significant. A few years ago, KI established the Ming Wai Lau Center for Reparative Medicine with nodes in Solna and Hong Kong and its establishment raised questions about research freedom. Hong Kong’s Chief Minister Carrie Lam has given us clear commitments on this point in both correspondence with KI’s president and in person when the president and I met with her in Hong Kong. She has continued to honor those commitments.

However, the overall situation regarding China is more troubling. The party is tightening its grip and freedom of speech is being restricted. Surveillance of citizens is increasing. New legislation involves that Chinese individuals and companies can be required to support intelligence gathering. The assault against Gui Minhai continues, and China’s ambassador to Stockholm is making increasingly virulent statements and trying to influence the news published in Swedish newspapers.

I believe that we can no longer turn a blind eye to these negative developments. It is tragic but inevitable that conditions for research exchange and research collaboration between Sweden and China will be adversely affected. There is therefore reason for the new university board and KI’s president to develop a deliberate China strategy.

A privilege

Finally, as I leave the university board, I would like to thank you for a very interesting period. It has been a privilege to be able to lead the board’s work and, not least, to gain insight into the fantastic research conducted at KI. I only regret that I was unable to dedicate more time to visiting the departments.

I will, of course, continue to follow KI’s development with great interest. At the end of the month my KI email address will be closed, but I can be reached at mikael@odenberg.se.

English version below

När TV4 den 23 oktober sände programmet Kalla Fakta handlade programmet om Karolinska Institutets antagning till tandläkarprogrammet. Påannonseringen var braskande; TV4 hade funnit misstänkt jäv som ”gynnar barn till professorer och personal” i det alternativa urval till tandläkarprogrammet ”som har i uppgift att främja breddad rekrytering och arbeta för lika rättigheter och möjligheter inom högskolan”.

Kalla Faktas reportage vilade dock i huvudsak på felaktiga premisser. Man kan kanske tycka att syftet med TAPIL borde vara att minska social snedrekrytering till högre utbildning men så är faktiskt inte målsättningarna formulerade (även om programmet öppnar möjligheter också för studenter med otillräckliga betyg).

TAPIL:s främsta uttalade målsättning är i stället att finna de motiverade och studiestarka studenter som har bäst förutsättningar att komma igenom utbildningen snabbt och utan avhopp. I det hänseendet har TAPIL också varit framgångsrikt. Genomströmningen av studenter som antagits i TAPIL förefaller att vara väsentligt högre jämfört med dem som antagits via betyg eller högskoleprov.

Icke desto mindre väckte Kalla Fakta naturligtvis frågor som föranledde mig att sätta upp TAPIL som ett ärende på konsistoriets dagordning den 3 december. En grund för detta är att – som det heter i KI:s antagningsordning – konsistoriet enligt 2 kap. högskolelagen har ”inseende över universitetets alla angelägenheter och svarar för att dessa uppgifter fullgörs”.

TAPIL-ärendet vid konsistoriets sammanträde var ett rent informationsärende och några beslut fattades därför inte. För det fanns inte underlag. Men eftersom alla de beslut och åtgärder som vidtas av förvaltning, institutioner och kommittéer ytterst vilar på en delegation från konsistoriet vill jag förmedla vad jag uppfattade vara en bred samsyn inom konsistoriet.

Kortsiktigt förmedlade Konsistoriets diskussion tre synpunkter.

  • Konsistoriet fann inte att reportaget i Kalla Fakta föranleder KI att pausa TAPIL-programmet.
  • Konsistoriet fann däremot skäl för universitetsförvaltningen att till nästa intagning överväga en förändring av kvoterna. Idag tas hälften av studenterna in via TAPIL. Det kan finnas skäl att i stället att göra intagningen med en tredjedel vardera efter betyg, högskoleprov och TAPIL.
  • Konsistoriet fann skäl att se över sammansättningen av TAPIL-kommittén. Universitetsförvaltningen kommer nu att påbörja ett internt arbete för att se över hela antagningsordningen. Detta är något som bör ske med jämna mellanrum. Den 1 maj tillträder ett nytt konsistorium och det bör få möjlighet att besluta om antagningsordningen. Översynen måste därför omfatta såväl TAPIL som PIL (motsvarigheten på läkarprogrammet).

Det är viktigt att våra antagningssystem är transparenta (jfr. Strategi 2030). Här finns en förbättringspotential. Dagens delegationskedjor är krångliga och involverar rektor, universitetsdirektör, avdelningschef, enhetschef, utbildningsnämnden DENTMED, prefekt, kommittén för utbildning (KU) m.fl, vilket knappast bidrar till transparensen. Vilka instanser som ska vara involverade och deras beslutsbefogenheter bör därför ses över.

Särskilt viktigt är att adressera jävsfrågorna. Det måste vara säkerställt att jäv inkl. delikatessjäv inte kan uppstå i slutet av antagningsprocessen när anonymiseringen av de sökande i praktiken har upphört. Ett utbildningsprogram om jävshantering bör omfatta alla befattningshavare som på något sätt är involverade i antagningsprocesserna.

Rekryteringsformerna och mandattiderna för antagningskommittéerna behöver ses över. Här kan också övervägas om det även bör ingå externa ledamöter.

KI har enligt min mening haft en viss fallenhet för att man när något ska utredas ofta har valt att låta de närmast inblandade sköta utredandet. Detta ligger inte i linje med ambitionerna i Strategi 2030. Min sista synpunkt är därför vikten av att de genomlysningar som framöver kommer att göras av PIL och TAPIL sker brett.

 

TAPIL and PIL

When TV4 broadcast the investigative journalism programme “Kalla Fakta” on 23 October, the programme was about admissions to Karolinska Institutet’s dentistry programme. The opening presentation was sensational: TV4 had found suspected conflicts of interest that “benefited children of professors and staff” in the alternative admissions process for the dentistry programme “that has the task of promoting broader recruitment and working for equal rights and opportunities in the university”.

Kalla Fakta’s reporting primarily relied on an erroneous premise, however. One might think that the objective of TAPIL should be to reduce social imbalance in recruitment to higher education, but this is not actually how the objectives are formulated (even if the programme also opens opportunities for students with inadequate grades).

TAPIL’s foremost explicit objective is instead to find the motivated and studious students who have the best conditions of completing the programme quickly without dropping out. In this respect, TAPIL was also successful. The completion of students admitted through TAPIL appears to be substantially higher than those admitted based on grades or the Swedish scholastic aptitude test.

Nonetheless, Kalla Fakta naturally evoked questions that led me to put TAPIL as an item on the University Board’s agenda on 3 December. A basis for this is that – as stated in KI’s admission regulations – according to Chapter 2 of the Higher Education Act, the Board has “insight over all of the university’s affairs and is responsible for ensuring that these tasks are done”.

The TAPIL item at the Board’s meeting was a purely informational one and no decisions were therefore made. There was no basis for decisions to be made. But since all of the decisions and actions taken by the administration, departments and committees ultimately rest on a delegation from the Board, I would like to convey what I perceived to be a broad consensus within the Board.

In brief, the Board’s discussion conveyed three opinions.

  • The Board did not find that the reporting in Kalla Fakta gives cause for KI to pause the TAPIL programme.
  • The Board found, however, reason for the university administration to consider changing the quotas for the next round of admissions. Today, half of the students are admitted through TAPIL. There may be reason to instead conduct admissions with one third each by grades, the Swedish SAT and TAPIL.
  • The Board found reason to review the composition of the TAPIL committee. The university administration will now begin internal work to review all of the admission regulations. This is something that should be done at regular intervals. On 1 May, a new Board will take office and it should be given the opportunity to decide on the admission regulations. The review must therefore encompass both TAPIL and PIL (the equivalent for the medical programme).It is especially important to address the conflict of interest issues. It must be ensured that conflicts of interest including discretionary conflicts of interest cannot arise at the end of the admission process when the anonymity of the applicants has practically ended. A training programme on the handling of conflicts of interest should encompass all managers that in some way are involved in the admission processes.In my opinion, KI has had some inclination for allowing those immediately involved to often conduct investigations if something is to be investigated. This is not in line with the ambitions of Strategy 2030. My final comment is therefore that it is important that the reviews that will be done in the future of PIL and TAPIL are done broadly.

The forms of recruitment and the mandate periods for the admission committees need to be revised. Here, it can also be considered if external members should also be included.

It is important that our admission systems are transparent (compare with Strategy 2030). There is an improvement potential here. Today’s delegation chains are complicated and involve the President, University Director, division head, unit head, the programme board DENTMED, department head, education committee, etc., which hardly contributes to transparency. What bodies shall be involved and their decision-making authority should therefore be reviewed.

English version below

För ganska exakt tre år sedan tillträdde jag som ny ordförande för Karolinska Institutet. Det skedde sedan regeringen i Macchiarini-skandalens efterföljd beslutat att sparka delar av konsistoriet.

Syftet med förnyelsen var – enligt dåvarande högskoleministern Helene Hellmark Knutsson – att ge KI möjlighet att genomföra nödvändiga förändringar och återupprätta förtroendet för institutet och för svensk medicinsk forskning. Vår uppgift var att blicka framåt, lyfta frågorna om forskaretik och forskningsetik, etablera bättre rutiner och regelefterlevnad. Kort sagt att dra erfarenheterna av det som hänt och söka säkerställa att det inte kan hända igen.

Det är också vad vi har gjort. Den externa s.k. Heckscher-utredningens slutsatser och rekommendationer har värderats och omhändertagits. En åtgärdsplan upprättades och har implementerats. Genom beslut 2018 återupplivade vi KI:s Etikråd och inrättade en funktion som vetenskapligt ombud. Vid tisdagens sammanträde redovisade det vetenskapliga ombudet tillika Etikrådets ordförande, professor Claes Frostell, pågående arbete för konsistoriet.

Fantastisk forskning

Macchiarini-skandalen var av sällsynt magnitud och kommer även framgent att diskuteras. Det är i grunden bra och stör mig endast i den utsträckning som skriverierna avleder uppmärksamheten från den fantastiska forskning som bedrivs vid KI. Nya diskussioner kommer i mars om åklagaren, som återupptagit förundersökningen, då beslutar att åtala Macchiarini. Personligen tycker jag att det vore bra om frågan fick en rättslig prövning.

Jag kan dock tycka att debatten ibland haft fel fokus. Det är inte primärt synd om dem som har fällts för oredlighet i forskning därför att de satt sina namn under Macchiarinis vetenskapliga artiklar. Det är inte primärt synd om de upphöjda befattningshavare som miste sina jobb eller uppdrag. Primärt är det synd om de patienter som under plågsamma omständigheter miste livet. Men om dem är det märkligt nog nästan ingen som talar.

Bra beslut

Tre år går väldigt fort men vi har hunnit uträtta åtskilligt under den tiden. Under första året var en huvuduppgift att rekrytera ny rektor, en process som då redan hade inletts. Vi kunde slutföra den relativt snabbt och under stor enighet i akademien kunde konsistoriet föreslå regeringen att utse professor Ole Petter Ottersen till vår nya rektor. Ett mycket bra beslut!

Det andra året blev huvuduppgiften att förändra KI:s organisation. Rektor hade vid detta tillfälle 25-talet direktrapporterande chefer. Mycket av ekonomin hanterades av internstyrelser, utanför linjeorganisationen. Kopplingen mellan ansvar och befogenheter var inte tillräckligt tydlig. Formerna för det kollegiala inflytandet var otydliga och i hög grad informella.

De förändringar som vi nu gjort har adresserat dessa problem. Det finns ingen perfekt organisation. Nya problem och behov av anpassningar uppstår. Men min bestämda uppfattning är att vi med den nya organisationen har fått en betydligt bättre utgångspunkt för att hantera detta.

Särskilt glädjande var att vi kunde genomföra dessa ganska stora förändringar utan inre konvulsioner. Alla beslut som konsistoriet tog var enhälliga med stöd av såväl lärarrepresentanter som studeranderepresentanter och personalorganisationer.

Tre utmaningar

Det tredje året ägnade vi i huvudsak åt att utarbeta Strategi 2030. Det var ett arbete som involverade många på KI och med Strategi 2030 känner jag att vi nu har lagt en god grund för framtiden. Och det behövs, eftersom vi sannerligen inte saknar fortsatta utmaningar. Jag vill här bara kort nämna tre.

Den mest akuta gäller relationerna till Region Stockholm. Sjukvårdens finansiella problem men framför allt dess fragmentisering och universitetssjukhusets ändrade vårdkoncept gör det allt svårare att säkerställa goda förutsättningar för utbildning och klinisk forskning.

Den andra är att alltför många forskare vid KI har osäkra anställningsvillkor. Vårt stora beroende av externa medel tenderar att förvandla universitetet till ett forskarhotell.

Den tredje är att vi har förbyggt oss i en infrastruktur som på längre sikt ger KI unikt goda förutsättningar men som på kort sikt ställer till med problem och riskerar att tränga ut kärnverksamhet.

Lämplig tidpunkt för byte

Konsistoriets mandat löper ut den 30 april. Vid tisdagens sammanträde informerade jag konsistoriet om att jag inte kommer att stå till regeringens förfogande för omval som ordförande. Med universitetsledning, organisation och strategi på plats är tidpunkten ganska lämplig för ett byte. Till det kommer också personliga skäl. Sjukdom i familjen gör att jag under nästa år kommer att göra mer nytta som anhörig på onkologen NKS än som ordförande på KI.

 

Summary of the last three years and three ongoing challenges

Almost exactly three years ago, I took over the role of chairperson at Karolinska Institutet. This was after the government decided to dismiss parts of the consistory in the aftermath of the Macchiarini scandal.

According to the then Minister of Education and Research, Helene Hellmark Knutsson, the purpose of these measures was to enable KI to carry out essential changes and restore confidence in the institute and Swedish medical research. Our task was to look to the future, address the issues of researcher and research ethics, establish better routines and compliance with rules. In brief, we had to analyse what had happened and learn from the experience and ensure it can never happen again.

That is exactly what we have done. The conclusions and recommendations presented in the external “Heckscher inquiry” have been assessed and processed. An action plan was drawn up and has been implemented. After a decision taken in 2018, we revived KI’s Ethics Council and appointed a scientific representative. At the meeting last Tuesday, the scientific representative, Professor Claes Frostell, who is also the chair of the Ethics Council, presented work in progress to the consistory.

Fantastic research

The Macchiarini scandal was of unwonted magnitude and will continue to be discussed in the future. Essentially, this is positive and in my mind, the only drawback is that such discussions draw people’s attention away from the fantastic research that is conducted at KI. In March, there will be more discussions if the prosecutor who resumed the preliminary investigation decides that Macchiarini is to be prosecuted. For my part, I am positive to the matter undergoing a judicial review.

However, I do feel that the debate has sometimes focused on the wrong things. Sympathy should not lie primarily with the researchers who have been found guilty of research misconduct because their names appeared in conjunction with Macchiarini’s scientific articles. Sympathy should not lie primarily with the senior executives who lost their jobs or commissions. Primarily, sympathy must lie with the patients who lost their lives in distressful circumstances but strangely enough, hardly anyone talks about that.

Good decision

Three years go by very quickly but we have achieved a lot during that time. During the first year, our main task was to recruit a new president, a process that had already started. We were able to complete the process relatively quickly and, with a high degree of unanimity in the academy, the consistory was able to propose that the government appoint Professor Ole Petter Ottersen as the new president. An excellent decision!

During the second year, our main task was to change KI’s organisation. At that time, the president had about 25 managers reporting directly to him. Many financial matters were handled by internal boards that were separate from the line organisation. The link between responsibility and powers was not sufficiently clear. The forms for collegial influence were indistinct and highly informal.

The changes we have now made have addressed those problems. No organisation is perfect. New problems and needs for adjustment arise. However, I firmly believe that with this new organisation, we are much better equipped to handle such matters.

It was especially pleasing that we were able to make these rather extensive changes without internal convulsions. All the decisions taken by the consistory were unanimous and supported by teacher representatives, student representatives and employee organisations.

Three challenges

During the third year, the main focus of our work was the development of Strategy 2030. This was a task that involved many people at KI and now Strategy 2030 is in place, I feel we have laid a solid foundation for the future. And this is essential since we are never going to be short of challenges! I would like to briefly mention three challenges here.

The most urgent challenge is our relations to Region Stockholm. The financial problems of the healthcare sector and, above all, its fragmentation and the university hospital’s new care concept are making it increasingly difficult to secure good conditions for education and clinical research.

The second challenge is that far too many researchers at KI have insecure terms of employment. The fact that we are so dependent on external funding is almost turning the university into a research hotel.

The third challenge is that we are confined by infrastructure that will offer KI unique potential and good conditions in the long-term but which in the short-term is causing problems and risks displacing our core activities.

Suitable time for a change

The term of the consistory ends on 30 April. At the meeting last Tuesday, I informed the consistory that I will not be at the government’s disposal for re-election as chairperson. Now that the university management, organisation and strategy are in place, this is quite a suitable time for a change. There are also personal reasons. Because of illness in the family, next year I will be of more use as a family member at the oncology department at NKS than as chair of KI.

English version below

Konsistoriets beslut på måndagen att entlediga professor Karin Dahlman-Wright från uppdraget som prorektor var lika tungt som oundvikligt.

Som alla vet anmäldes Karin Dahlman-Wright förra året för oredlighet i forskning. Enligt bestämmelserna i 1 kap. 16 § högskoleförordningen ankommer det på KI att låta utreda saken och på KI:s rektor att efter en sådan utredning fatta beslut i ärendet.

För att i denna situation undvika alla misstankar om jäv kontaktade jag förra sommaren Göteborgs universitet (GU). I augusti träffades en överenskommelse med innebörd att GU åtog sig att på KI:s uppdrag genomföra utredningen av anmälningarna. Under utredningen har GU inhämtat yttranden från en extern sakkunnig och från expertgruppen för oredlighet i forskning vid Centrala etikprövningsnämnden. I fredags överlämnade GU till slut sitt utlåtande och KI har nu att slutföra handläggningen av ärendet så att rektor så småningom kan fatta beslut.

Jag vill med skärpa understryka att det inte ankommer på konsistoriet att värdera de bedömningar som har gjorts i GU:s utlåtande. Konsistoriet varken får eller kan hantera oredlighetsärenden.

Det har vi heller inte gjort. Däremot kan konsistoriet, som har att hantera frågor som rör befattningen prorektor, inte undgå att bedöma om det med kritiken i GU:s utlåtande – rätt eller fel – är möjligt att fortsatt utöva förtroendeuppdraget som prorektor. Karin kom själv till slutsatsen att så inte är fallet och avsade sig därför uppdraget. Hon entledigades följaktligen vid måndagens sammanträde.

Jag menar själv att Karin – oavsett hur oredlighetsärendet slutar – kom till den enda möjliga slutsatsen. Att avgå eller känna sig tvingad att avgå innebär inte att man erkänner sin skuld. Det föregriper heller inte ett kommande beslutet i oredlighetsärendet, även om det för många utanför akademien kanske kan uppfattas på det sättet. Men faktum kvarstår; uppdraget som prorektor är i hög grad ett förtroendeuppdrag och situation blir då omöjlig att fullfölja om man är starkt ifrågasatt.

Återigen; det ankommer inte på mig att värdera de bildförväxlingar, fel och brister som har förekommit i de vetenskapliga artiklar som har anmälts. Det enda jag som ordförande i konsistoriet kan värdera är Karin Dahlman-Wrights insatser som vikarierande rektor och prorektor.

Det gjorde jag initialt redan vid den högtid när Ole Petter Ottersen installerades som rektor. Jag uttryckte då konsistoriets djupt kända tack till Karin. Endast sex veckor efter det att hon 1 januari 2016 tillträtt som prorektor kastades hon, i Macchiarini-ärendets efterföljd, plötsligt och helt oförberedd in i rollen som vikarierande rektor. Jag konstaterade att det för henne sannerligen inte hade varit fråga om en ”lugn och stillsam tid av förvaltning, utan snarare om 17 månader i en kombinerad akademisk och medial torktumlare”. Nu har Karin tvingats uppleva ytterligare ett år i torktumlaren, denna gång främst i en akademisk sådan. Det är inte något som jag önskar ens mina ovänner.

I uppdraget som vikarierande rektor satsade Karin all den energi hon förmådde, jobbade dygnet runt och löste uppgiften på ett utomordentligt sätt. Som prorektor har Karin varit ett viktigt stöd för institutets rektor. På det personliga planet har Karin Dahlman-Wright offrat väldigt mycket för sitt KI. Jag anser att vi alla är skyldiga henne ett stort tack för de insatser som hon har gjort för Karolinska Institutet.

 

New Vice President

The decision by the Karolinska Institutet Board on Monday to dismiss professor Karin Dahlman-Wright from her role as Vice President following her request was both difficult and unavoidable.

As we are all aware, last year Karin Dahlman-Wright was reported for research misconduct. Provisions in Chapter 1, Section 16 of the Swedish Higher Education Ordinance require KI to investigate the matter and following the investigation the President of KI must issue a decision.

I contacted the University of Gothenburg (GU) last summer in a step to avoid any suspicion of partiality. In August, an agreement was reached that tasked GU to conduct the investigation into the reports on behalf of KI. During the investigation, GU obtained statements from an external expert and the expert group for matters of research misconduct at the Swedish Ethical Review Authority. On Friday, GU presented its final statement and now KI must process the matter so the President can in turn issue a decision.

I must emphasise that the Karolinska Institutet Board must not evaluate the assessments presented in GU’s statement. The Board cannot, and may not, process cases of misconduct.

Nor have we done so. However, the Board – whose task it is to address matters related to the position of Vice President – is unable to avoid the criticism in GU’s statement – right or wrong – when determining the suitability for continuing as Vice President. Karin independently concluded that this is not the case, hence why she stepped down. She was then dismissed following Monday’s meeting.

I personally believe that Karin – regardless of the outcome of the misconduct case – made the only possible decision. By stepping down, or feeling obliged to step down, does not equal an admission of guilt. Nor can we anticipate the forthcoming decision in the misconduct case, even if those outside academia may assume otherwise. Nevertheless, the fact remains that the role of Vice President is, to a great extent, an honorary position; it is impossible to continue in the position if you have been called in question.

Again, it is not my place to evaluate the image exchanges, errors and shortcomings that have emerged in the scientific articles that have been reported. As the chair of the Board, I can only evaluate Karin Dahlman-Wright’s contributions as acting President and Vice President, which I did during the ceremony when Ole Petter Ottersen was inaugurated as President. Back then, I expressed the Board’s incredible gratitude to Karin. Just six weeks after she took the position as Vice President January 1st 2016, during the heat of the Macchiarini case, she was suddenly thrown into the role as acting President, completely unprepared. I agree that for her, this was not a case of a “calm and quiet period of administration; it was 17 months of an academic and media storm”. Once more, Karin has spent a further year in the midst of the storm, this time a primarily academic one. I would not wish this on my worst enemy.

As acting President, Karin invested all the energy she had, worked around the clock and concluded the task in an extraordinary manner. As Vice President, Karin has been an important support for the University’s President. On a personal level, Karin Dahlman-Wright has sacrificed a great deal for her KI. We all owe her an incredible thanks for the contributions she has made to Karolinska Institutet.

Once again, the media are reporting on the Macchiarini scandal. This time, the focus is on the external investigation of KI that former Justice of the Supreme Court Sten Heckscher conducted in 2016 on behalf of the consistory. The reason for the media’s renewed interest is a recently published book by a former senior official at KI who was criticised in Heckscher’s investigation.

In the book, the former senior official describes herself as an innocent victim. The blame is put on Heckscher’s investigation, which allegedly contains factual errors, and on KI which, according to the former senior official, should refute the report or at least amend it.

Breakdown

The Macchiarini scandal, which ultimately led to great suffering and death for several patients, cannot be blamed on any single, erroneous decision. It was a breakdown of an entire system which uncovered significant shortcomings in ethical approach, compliance and internal governance and control on both sides of Solnavägen.

For that reason, the consistory appointed Sten Heckscher – possibly the most prominent expert in government governance in Sweden – to investigate the matter and the focus of the investigatory report was indeed KI’s internal governance and control.

However, it must be emphasised that KI has not “endorsed” the report. The content and conclusions presented in the report are solely the views of the investigators.

It is not possible for me to assess whether there are details in the report that are incorrect. Naturally, we have had no reason to investigate the investigators. Our task has been to address the recommendations made in the report regarding how KI’s internal governance and control can be improved.

Intensive reform process

Heckscher’s investigation has been of great value for that task and over the last few years, his report and other materials have been used as a basis for an intensive reform process at KI to improve and strengthen procedures, ethics, rules and compliance.

Extensive efforts have been made to raise the awareness of staff, researchers and students about the rules and procedures that apply at KI and the responsibility that lies with each individual to prevent us from ending up in a similar position again. This has been a top-priority task for both the consistory and the university management team. A summary of the measures taken has been published on KI’s website.

The latest in the media spin is a remarkable claim that ”all the materials on which Sten Heckscher’s investigation was based have been lost”. Of course, that is not true.

During the investigation, the investigators went through KI’s official diaries and examined a large number of documents: decisions, instructions, regulations, minutes, emails, etc. In addition, the investigatory report has numerous footnotes that refer to the documents in question.

Not lost

These documents are not all gathered together in one place but of course they have not been lost. They are in the same place in KI’s registry today that they were when the investigators examined them.

The only material that is not available are the interviews that the investigators conducted with some 30 employees at KI. (They are listed at the end of the report). No notes were taken during the interviews; instead they were recorded. KI has never had access to those audio files and consequently they are not public documents for which KI is responsible.

The interviews were part of the external investigators’ work material and it would have surprised me greatly if the investigators had not sorted out that material, i.e. deleted the files. If the interviewees had been told that the interviews were going to be recorded and saved for posterity, they would hardly have opened up to the investigators and many of their responses would probably have been “doctored”.

It is important for me to point out that our university administration has not committed any errors in this context. The fact that Heckscher was remunerated for his work does not mean he is to be regarded as being a senior official at KI. This was also established in a decision taken by parliamentary Ombudsman (JO) on 17 February 2017. We have therefore not had any obligation to keep records of the investigators’ various actions and omissions.

Several processes underway

Quite clearly, both KI and Karolinska Universitetssjukhuset will have to continue to live with the Macchiarini case for the next few years.

At the moment, a number of processes are underway, including a preliminary investigation of possible crimes committed in connection with the transplantations of synthetic trachea that Macchiarini and others performed at Karolinska Universitetssjukhuset. I welcome this and I hope that Macchiarini will ultimately be brought before a court.

However, conspiracy theories or the spreading of angled or incorrect facts are of no benefit to anyone. That will not lead to improvements nor increase the quality of the work we do. Quite the opposite.

Media intresserar sig ånyo för Macchiarini-skandalen. Den här gången ligger fokus på den externa utredning av KI som förre justitierådet Sten Heckscher gjorde 2016 på konsistoriets uppdrag. Och utgångspunkten för rapporteringen är en i dagarna utgiven bok av en tidigare befattningshavare vid KI som kritiseras i Heckschers utredning.

I boken beskriver sig den f.d. befattningshavaren som ett oskyldigt offer. Skulden läggs på Heckschers utredning, som påstås innehålla faktafel, och på KI som enligt den f.d. befattningshavaren borde ta avstånd från rapporten eller i vart fall rätta den.

Ett haveri

Macchiarini-skandalen, som i slutändan ledde till stort lidande och död för flera patienter går inte att skylla på några enstaka, felaktiga beslut. Den var ett haveri för hela systemet och indikerade betydande brister i etiskt förhållningssätt, regelefterlevnad och intern styrning och kontroll på båda sidor om Solnavägen.

Därför anlitade konsistoriet Sten Heckscher – landets kanske främsta expert på myndighetsstyrning – som utredare. Den interna styrningen och kontrollen på KI blev också utredningsrapportens fokus.

Det är dock viktigt att ha klart för sig att KI inte har ”ställt sig bakom” rapporten. Det är utredarna, och inga andra än utredarna, som står för rapportens innehåll och slutsatser.

Huruvida rapporten innehåller detaljfel undandrar sig min bedömning. Vi har naturligtvis inte haft anledning att utreda utredarna. Vår uppgift har varit att ta till oss rapportens rekommendationer om hur den interna styrningen och kontrollen kan förbättras.

Intensivt reformarbete

I det arbetet har Heckschers utredning varit av stort värde och med bl.a. den som grund har de senaste åren på KI präglats av ett intensivt reformarbete för att förbättra och stärka rutiner, etik, regler och regelefterlevnad.

Omfattande insatser har gjorts för att medvetandegöra personal, forskare och studenter om vad som gäller på KI och vilket ansvar som vilar på envar för att undvika att vi ska hamna i ett liknande läge igen. Detta har varit ett prioriterat arbete för både konsistoriet och universitetsledningen. Läs gärna den sammanfattning av åtgärder som finns publicerad på KI:s webbplats.

Det senaste i media-spinnet är det uppseendeväckande påståendet att ”hela underlaget till Sten Heckschers utredning är försvunnet”. Det är naturligtvis inte sant.

Under sitt arbete rotade utredarna runt i KI:s diarier och tog del av ett stort antal handlingar; beslut, instruktioner, förordningar, protokoll, email etc, etc. Utredningsrapporten är också fylld med fotnoter som hänvisar till vilka dokument det varit fråga om.

Inte försvunna

De här dokumenten finns inte samlade på ett ställe men de är givetvis inte försvunna. De finns idag på samma plats i KI:s registratur som där de fanns den dag utredarna tog del av dem.

Det enda som saknas är de intervjuer som utredarna gjorde med knappt 30 medarbetare på KI. (De finns angivna i slutet av rapporten). Här gjorde man inte samtalsuppteckningar, utan spelade in intervjuerna. Dessa ljudfiler har KI aldrig haft och följaktligen är de heller inte några allmänna handlingar som KI har ansvar för.

Intervjuerna var de externa utredarnas arbetsmaterial och det skulle ha förvånat mig högeligen om utredarna inte gallrat det materialet dvs. raderat filerna. Om man hade sagt till de intervjuade att nu spelar vi in det här samtalet och sparar det för eftervärlden hade de intervjuade knappast öppnat upp sig för utredarna och många svar hade nog blivit tillrättalagda.

Det är viktigt för mig att fastslå att vår universitetsförvaltning inte har begått några fel i detta sammanhang. Att Heckscher fick ett arvode för sitt arbete innebär inte att han ska ses som en befattningshavare vid KI. Detta har också Justitieombudsmannen (JO) konstaterat i ett beslut den 17 februari 2017. Vi har alltså inte haft någon skyldighet att diarieföra utredarnas olika göranden och låtanden.

Flera processer

Det är bara att inse att både KI och Karolinska Universitetssjukhuset får leva med Macchiarini-ärendet också under de närmaste åren.

Just nu pågår flera olika processer, bland annat en förundersökning om eventuella brott begångna i samband med de transplantationer av syntetiska luftstrupar som Macchiarini m.fl. utförde på Karolinska Universitetssjukhet. Det hälsar jag med tillfredsställelse och min förhoppning är att Macchiarini i slutändan kommer att ställas till svars inför domstol.

Men ingen är betjänt av varken konspirationsteorier eller av att det sprids hårdvinklade eller felaktiga fakta. Det skapar inte förbättringar eller skärper kvaliteten i det vi gör. Tvärtom.

In english below

Redan i mitt första blogg-inlägg på denna sida i januari 2017 skrev jag om Macchiarini-affären, om hur jag såg på den och om det nyvalda konsistoriets uppgifter. Jag konstaterande att Macchiarini ställt till med åtskilligt och slutade inlägget med orden ”Men om han har bidragit till att få forskare att fundera ett varv till innan de utan reservationer sätter sitt namn under en vetenskaplig artikel som de inte kan överblicka, så har han i vart fall gjort en god gärning.

Vancouver-reglerna

Jag inser att detta i dagens multidisciplinära värld kan vara lättare sagt än gjort. Men jag tror att forskarvärlden måste ta till sig det som gäller för oss andra, vanliga dödliga; när man sätter sitt namn under något så står man också för innehållet och går i god för det som är skrivet. Och kan man inte göra det så får man ange sina reservationer.

Behovet av att ta Vancouver-reglerna på fullt allvar är stort. Trots tydliga regler kring medförfattarskap hos medicinska tidskrifter uppger, enligt en studie redovisad i Läkartidningen i augusti, över hälften av disputerade inom medicin att reglerna inte följs. Många seniora forskare påstods där inte bry sig så mycket om reglerna, utan vara mer besjälade av att deras namn och deras vänners namn kommer med i så många artiklar som möjligt.

Fake News

När jag från en tidigare tillvaro i den politiska världen kommit att bekanta mig med den akademiska har jag till min stora förskräckelse upptäckt att likheterna är större än skillnaderna. Inte ens ett fenomen som ”fake news” är numera förbehållet Donald Trump och politiken.

Sålunda anmäldes under sommaren rektor och prorektor för misstänkt forskningsfusk. Det är för mig uppenbart att anmälningarna mindre handlar om deras forskning och mer om de s.k. visselblåsarna och den omständigheten att rektor i sitt oredlighetsbeslut funnit två av dem klandervärda och en skyldig till oredlighet i forskning. Jag grundar denna ståndpunkt på att en utländsk anmälare på sin egen internetsite varit mycket tydlig med sina bevekelsegrunder:

”When your own papers are not kosher, it doesn’t really make a good show to accuse whistleblowers or those unable to defend themselves of research misconduct, while in a separate case to declare blatant data manipulations by your professional colleagues to be innocent mistakes or image compression artefacts. …..

People living in glass houses should not threw stones. Dahlman-Wright and Ottersen, instead of apologising and thanking the Macchiarini whistleblowers, threw stones at them, by finding them guilty of research misconduct and negligence.”

Rektor har kort sagt inte rätt att döma någon visselblåsare, eftersom han själv är en stor skurk.

Helt ogrundad

Anmälan mot rektor gällde en 20 år gammal artikel och Pasteur-institutet i Paris kunde häromdagen bekräfta att anmälan var helt ogrundad.

Anmälan mot prorektor gällde artiklar där det vid publicering synes ha skett en förväxling av bilder. Ett fel förstås, men inte något som per automatik säger att det varit fråga om oredlighet. Icke desto mindre har KI en skyldighet att utreda saken och för att undvika nya anklagelser för att vi håller varandra om ryggen så har vi lämnat över själva utredningen till rektor på Göteborgs universitet.

Anmälaren har felaktigt fått för sig att prorektor tidigare fattat beslut riktade mot visselblåsarna, när sanningen är att hon tvärtom bl.a. omprövat tidigare rektors fällning av en av dem för plagiat och inte deltagit i något beslut där visselblåsare fällts. Anmälaren har i ett brev till mig gjort mycket tydligt vilka konspirationsteorier det handlar om:

“Prof Dahlman-Wright attacked whistleblowers in her decision. With the background of her own shortcomings with research integrity, it does seem to be a message to her lab and to KI to keep quiet about what they might know about her own research. She also gave support to a number of KI researchers whose data manipulations were or are being whitewashed by KI … Again: all this whistleblower-blaming farce apparently happened because KDW had to send a message to all potential whistleblowers that they will suffer and be made responsible for the fraud they report. Because she has things to hide, as we keep discovering.”

Väl känd anmälare

En inhemsk anmälare av prorektor är väl känd på både KI och de medicinska tidningsredaktionerna. Om man söker på hans namn i KI:s registratur får man mer än 1 000 träffar som genererat 160-talet ärenden under de senaste tio åren. Under åren 2015–2017 har han snittat på 300 inkommande skrivelser per år.

Själv har jag fått ett s.k. ”öppet brev” från sagde anmälare med allehanda anklagelser, symptomatiskt nog publicerat på en internetsite som annars har sitt fokus på att leda i bevis att vaccinationer är farliga, att cancer kan botas med bikarbonat, gurkmeja eller aprikoskärnor och HIV med god näring och god hygien. Kondensstrimmor från flygplan är medvetna utsläpp av gifter och – vad kanske inte alla forskare på KI vet – så är Kanelbullens Dag en konspiration som tillverkare av mjöl, socker, margarin och andra giftigheter prackar på oss.

Den allvarliga sidan av saken

KI:s konsistorium och ledning tar alla anmälningar om misstänkt oredlighet i forskning på största allvar. Vi agerar och vi utreder i enlighet med Högskoleförordningens bestämmelser.

Men svensk forskning är ute på farliga vägar om anmälningar börjar användas som vapen i helt andra konflikter. De genererar skriverier som skadar både lärosäten och enskilda efter devisen ”ingen rök utan eld”.

Detta understryks också av det förhållandet att forskningsfinansiärerna är mycket känsliga. Det kan räcka med en anmälan för att pengarna ska dras in. Detta har för övrigt föranlett rektor att tillskriva våra externa forskningsfinansiärer för att klargöra att begreppet ”klandervärd” i ett oredlighetsbeslut från KI innebär kritik men att man inte ansetts skyldig till oredlighet i forskning.

Skilj på äpplen och päron

Ingenting kan göra Macchiarini-affären ogjord. Den är ett elände från början till slut och KI har här åtskilligt att skämmas för. Skandalen har också fått konsekvenser. Bl.a. har stora delar av KI:s styrelse bytts ut och två f.d. rektorer har lämnat sina tjänster.

Jag har i olika sammanhang – senast i mitt föregående blogg-inlägg – tackat visselblåsarna för deras insats. Jag inser också att de hade en rejäl uppförsbacke fram till dess att TV-reportaget sändes och att de fick ta mycket stryk när de gav sig på den upphöjde och beskyddade ikonen Macchiarini. Men det är samtidigt viktigt att inse att uppgiften för dagens konsistorium inte är att bedriva räfst och rättarting, utan att blicka framåt och säkerställa att något sådant inte kan upprepas.

I den meningen ligger Macchiarini-skandalen bakom oss med det undantaget att rektor haft att fatta beslut i de olika oredlighetsärendena. Och det gjorde han i juni på ett både ambitiöst och grannlaga sätt. Hans uppdrag var att behandla en enda sak, nämligen den vetenskapliga halten i sex artiklar och de 43 författarnas ansvar för detta. Däremot ingick det inte i hans uppgift att värdera författarnas agerande i andra sammanhang.

Expertgruppen för oredlighet i forskning vid Centrala Etikprövningsnämnden ville fälla alla 43 författare rakt av. Jag noterar att Gösta Gahrton i en artikel ansett detta orimligt. Det skulle enligt honom innebära en kollektiv bestraffning. Och rektor gjorde mycket riktigt en individuell bedömning. Det ledde till att fem frikändes och 31 ansågs klandervärda men inte skyldiga till oredlighet i forskning. Det känns väldigt märkligt när man nu söker vända denna mer nyanserade bedömning emot honom.

Svenska Dagbladet

I en stort uppslagen artikel på Svenska Dagbladets kultursidor i tisdags blandades återigen oredlighetsärendet samman med KI:s tillkortakommanden under Macchiarini-affären.

Jag ska inte orda mer om den saken här. Jag svarade i onsdagens SvD och den som är intresserad kan ta del av mina synpunkter på min Facebook-sida.

 

If complaints are to be used as a weapon in conflicts, we are losing our grip

I wrote about the Macchiarini scandal, my view of it and the task of the newly elected Board in my first blog post on this page, back in January 2017. I noted that Macchiarini caused a considerable stir and ended the post with the words ”However, if he has contributed to making scientists think again before they sign their name, without reservations, to a scientific paper that they cannot review, he has done a good deed in any case.

The Vancouver rules

I realise that, in the multidisciplinary world of today, this may be easier said than done. Still, I believe that the academic research community must assimilate what applies to the rest of us, common mortals; when you sign your name to something, it means you are responsible for the contents thereof and that you vouch for what is written. If it is not possible to do so, then one has to make reservations.

There is a great need to take the Vancouver rules very seriously. Despite clear rules regarding co-authorship in medical journals, in a study reported in Läkartidningen in August, over half of scientists with doctoral degrees in medicine indicated that these rules are not followed. The study alleged that many senior researchers care little about the rules, and are more concerned about their name and the names of their friends appearing in as many articles as possible.

Fake News

When I acquainted the academic world, having transitioned from my past life in the political world, I discovered, to my great dismay, that the similarities are greater than the differences. Not even a phenomenon such as “fake news” is reserved to Donald Trump and politics.

Thus, last summer a complaint was made against the Vice-Chancellor and Vice-President on suspicion of misconduct in research. It is obvious to me that the complaint was not so much about their research, but rather about the so-called whistleblowers, and the fact that the Vice-Chancellor found two of them reprehensible and one guilty of misconduct in research in his decision regarding scientific misconduct. I base this position on the fact that a foreign whistleblower has been very clear about his motives on his own website:

”When your own papers are not kosher, it doesn’t really make a good show to accuse whistleblowers or those unable to defend themselves of research misconduct, while in a separate case to declare blatant data manipulations by your professional colleagues to be innocent mistakes or image compression artefacts. …..

People living in glass houses should not threw stones. Dahlman-Wright and Ottersen, instead of apologising and thanking the Macchiarini whistleblowers, threw stones at them, by finding them guilty of research misconduct and negligence.”

In brief, the Vice-Chancellor has no right to judge anyone, since he is a himself a villain.

Completely unfounded

The complaint against the Vice-Chancellor concerned a 20-year old paper, and the Institut Pasteur in Paris confirmed the other day that the complaint was entirely unfounded.

The complaint against the Vice-President concerned papers where images were seemingly confused at publication. An error, of course, but not something that automatically entails misconduct. Nevertheless, KI has a duty to investigate the matter, and, to avoid new accusations that we have each others’ backs, we have handed over the investigation to the Vice-Chancellor at the University of Gothenburg.

The person who filed the complaint incorrectly believed that the Vice-President’s decisions targeted the whistleblowers, whereas the truth is, on the contrary, that she reconsidered the previous Vice-Chancellor’s finding of plagiarism and did not participate in any decision where whistleblowers were found guilty. In a letter addressed to me, the complainant described the conspiracy theories very clearly:

“Prof Dahlman-Wright attacked whistleblowers in her decision. With the background of her own shortcomings with research integrity, it does seem to be a message to her lab and to KI to keep quiet about what they might know about her own research. She also gave support to a number of KI researchers whose data manipulations were or are being whitewashed by KI … Again: all this whistleblower-blaming farce apparently happened because KDW had to send a message to all potential whistleblowers that they will suffer and be made responsible for the fraud they report. Because she has things to hide, as we keep discovering.”

Well-known complainant

An internal complainant against the Vice-President is well-known both at KI and by medical journal editorial staff. If you search for his name in KI’s registry, you will get over 1,000 hits that have generated 160 or so cases in the last ten years. Between 2015 and 2017, he averaged 300 incoming letters per year.

I have received a so-called “open letter” from said complainant with all sorts of accusations, published, symptomatically, on a website that otherwise seeks to provide proof that vaccinations are dangerous, that cancer can be cured with bicarbonate, turmeric or apricot kernels, and that HIV can be cured with good nutrition and good hygiene. Condensation trails from aircraft are conscious emissions of toxins and – something not all researchers at KI may be aware of – Kanelbullens Dag [Cinnamon Bun Day] is a conspiracy foisted on us by manufacturers of flour, sugar, margarine and other toxic stuff.

The serious side of the matter

The Board and Management of Karolinska Institutet treat all complaints regarding suspected misconduct in research with the utmost seriousness. We take action and investigate in accordance with the provisions of the Swedish Higher Education Ordinance.

However, Swedish research is losing a grip if complaints are to be used as a weapon in other conflicts. They generate publicity that damages both academic institutions and individuals under the motto “no smoke without fire”.

This is also emphasised by the fact that the research funders are highly sensitive. One complaint can suffice for funding to be withdrawn. Besides, this has prompted the Vice-Chancellor to write to our external research funders to clarify that the term “reprehensible” in a decision regarding misconduct by KI entails criticism, but not misconduct in research.

Apples and pears

The Macchiarini scandal cannot be undone. It is deplorable from start to finish, and KI has a great deal to be ashamed of in this context. The scandal has also led to consequences. Among others, large parts of KI’s Board have been replaced and two former Vice-Chancellors have left.

In a number of contexts – most recently in my last blog post – I have thanked the whistleblowers for their efforts. I also realise that they had an uphill climb until the TV-report was broadcast, and that they took a lot of flak when they attacked the elevated and protected icon Macchiarini. Meanwhile, it is important to realise that the task of the current Board of Karolinska Institutet is not to conduct an inquisition, but to look ahead and ensure that something of this kind cannot happen again.

In this context, the Macchiarini scandal is behind us except to the extent that the Vice-Chancellor has had to issue decisions in the various misconduct cases. He did so in June, in an ambitious and delicate manner. His task was to deal with one single issue, namely the scientific content in six articles and the responsibility of the 43 authors for this. His task did not include, however, an evaluation of the authors’ behaviour in other contexts.

The expert group for misconduct in research of the Central Ethical Vetting Board wanted to hold all 43 authors guilty. I note that in an article, Gösta Gahrton considered this unreasonable. According to him, this would amount to collective punishment. Indeed, the Vice-Chancellor carried out an individual assessment. As a consequence of this, five were acquitted and 31 were held reprehensible, but not guilty of misconduct in research. It is very peculiar that attempts are now made to turn this more nuanced assessment against him.

Svenska Dagbladet

In a large-scale article in Svenska Dagbladet’s culture supplement last Tuesday, the misconduct cases were again commingled with KI’s failures during the Macchiarini scandal.

I will say no more about this matter here. My response is in SvD’s Wednesday edition, and those who are interested can read the comments on my Facebook-page.

 

In English below

Vid midsommar avslutade vi ett viktigt kapitel i Macchiarini-skandalens efterföljd när rektor fattade sitt beslut i det stora oredlighetsärendet avseende sex vetenskapliga artiklar med 43 författare inklusive Macchiarini själv.

Vilket beslutet än blivit så hade det varit kontroversiellt. Själv har jag lätt att dela de värderingar och de resonemang som kommer till uttryck i rektors beslut. Jag har självfallet inte varit involverad i handläggningen av ärendet men ändå på avstånd kunnat iaktta med vilken noggrannhet och omsorg och stundtals vånda som arbetet har bedrivits.

Beslutet är välskrivet och så långt jag kan förstå mycket gediget. Men det är inte uppskattat av alla. Särskilt de visselblåsare som fälldes eller klandrades är givetvis besvikna. Jag kan förstå det. Ändå måste man hålla isär saker och ting.

Jag lyssnade bland annat på ett inslag i Studio Ett i P1 där rektor diskuterade beslutet med en av de så kallade visselblåsarna. I det radioinslaget framfördes mycket kritik mot KI:s hantering av ärendet på temat;

Vi visselblåsare gjorde en välgrundad anmälan men KI och KS struntade i den. Det här är en fortsättning på de repressalier som vi hela tiden varit utsatta för. Det var vår anmälan som gjorde att fusket avslöjades. Vi har tagit ansvar, och mer därtill, till skillnad från KI och KS som inte tagit något ansvar alls. Ändå klandras vi medan Anders Hamsten slipper både granskning och ansvar. Varför granskar inte rektor honom i stället. 

Individuell prövning

Ja, mycket av det där är i någon mening sant. KI och KS har åtskilligt att skämmas över. Men rektor har – i det här sammanhanget – överhuvudtaget inte haft att bedöma enskilda personers bevekelsegrunder. Han har inte haft att bedöma uppsåt eller nytta. Han har inte haft att bedöma KI:s tidigare tillkortakommanden. Han har inte haft att bedöma visselblåsarnas insatser. Han har inte heller haft att bedöma Anders Hamstens göranden och låtanden.

Han har haft att bedöma sex vetenskapliga fuskartiklar. Det har han gjort. Och han valde inte den enkla vägen att göra en kollektiv bedömning av författarna och likt expertgruppens vid CEPN förslag fälla alla 43 för oredlighet i forskning.

KI:s rektor valde i stället den svårare och längre vägen och gjorde en mer individuell bedömning. Det ledde till att fem medförfattare kunde frias. Sju av forskarna fälldes för oredlighet i forskning medan 31 ansågs klandervärda, dock utan att vara skyldiga till oredlighet.

Jag upprepar gärna mitt djupt kända tack till visselblåsarna för deras insats. Men jag vägrar att acceptera ett synsätt som innebär att den insatsen skulle minska – eller ens påverka – deras ansvar för innehållet i vetenskapliga artiklar under vilka de har valt att sätta sina namn.

Kritiken bygger på felaktig grund

Idag finns en helsidesartikel om rektors Macchiarinigranskning att läsa i Dagens Nyheter. Där beskrivs visselblåsarnas kritik mot att de inte fick yttra sig över rektorsbeslutet innan det fattades och en professor i förvaltningsrätt intervjuas. Problemet är att kritiken bygger på en helt felaktig förutsättning.

Det är självklart att visselblåsarna fått yttra sig under ärendets beredning och innan rektor fattade sitt beslut. De har i själva verket fått yttra sig ett antal gånger. Men visselblåsarna tycks mena att de också borde ha fått ett koncept av själva beslutet på någon sorts slutremiss. Detta är dock varken brukligt eller något krav i förvaltningslagen.

Det torgförs också en anklagelse om jäv i DN-artikeln. Frågan om jäv anhängiggjordes dock av personen ifråga och det gjordes också en ordentlig jävsprövning av våra jurister.

Till det tråkiga efterspelet hör nu de försök som görs för att komma åt universitetsledningen – rektor Ole Petter Ottersen och prorektor Karin Dahlman-Wright – med anklagelser om att de minsann också gjort sig skyldiga till forskningsfusk.

Anmälningar omhändertas och hanteras

Vi fick igår in två snarlika anmälningar och särskilt i den ena blir det övertydligt att saken egentligen handlar om visselblåsarna. Tanken synes vara att om rektor någon gång har gjort fel själv och om han kan beslås med detta så har han också förverkat sin rätt att döma andra.

Ja, nu spelar anmälarnas bevekelsegrunder naturligtvis ingen roll. Anmälningarna ska självfallet omhändertas och hanteras i vederbörlig ordning. Det kommer att ske på följande sätt.

Anmälan mot rektor kommer inte att tas upp av KI. Den artikel som ifrågasätts tillkom långt före det att Ole Petter Ottersen började arbeta på KI och den handlar om experiment huvudsakligen utförda vid Pasteur-institutet i Paris. Följaktligen kommer jag att hänvisa anmälaren dit.

Vad gäller anmälan mot prorektor Karin Dahlman-Wright så gör jag bedömningen att det – även om det inte föreligger något direkt jävsförhållande – vore olämpligt att handlägga den vid KI, det vill säga att rektor ska tvingas utreda sin närmaste medarbetare.

Vi kommer därför att överlämna detta oredlighetsärende för att handläggas vid ett annat lärosäte.

Jag har varit i kontakt med landshövding Cecilia Schelin Seidegård som är min ordförandekollega vid Göteborgs universitet och där rektor Eva Wiberg har förklarat sig vara beredd att ta över handläggningen.

Slutligen beklagar jag att Macchiarini indirekt fortsätter att förpesta vår tillvaro. Oredlighetsärendet kring de sex artiklarna är under alla omständigheter nu ett avslutat kapitel för KI:s vidkommande. KI:s resa fortsätter och jag kan inte nog understryka hur trygg jag känner mig med att ha Ole Petter och Karin som rektor respektive prorektor på den resan.

In English:

I share the reasoning expressed in the President’s decision

Midsummer saw the conclusion of an important chapter in the wake of the Macchiarini scandal, with the President making his decision regarding the major misconduct case relating to six scientific articles published under the names of 43 authors, including Macchiarini himself.

No matter the decision reached, it could not help but be controversial. For my part, I have no difficulty in sharing the values and reasoning expressed in the President’s decision. Naturally, I myself have not been involved in the administration of the case, although I have observed from a distance the thoroughness and care, not to mention occasional anguish, with which this work has been carried out.

The decision is well-written and, as far as I understand, extremely thorough, even it has not been received with universal appreciation. Naturally, those whistle-blowers who have themselves been found responsible of scientific misconduct or blameworthy are especially disappointed – something I fully understand. Nevertheless, distinctions must be made.

Among other things, I listened to an item on the Studio Ett programme on Sveriges Radio’s P1 station, in which the President discussed the decision with one of the so-called whistle-blowers. During this radio item, a great deal of criticism was aimed at Karolinska Institutet’s handling of the case along the lines of:

We whistle-blowers made a well-founded report which KI and KS chose to ignore. This is a continuation of the reprisals to which we have been continuously exposed. It was our report that that led to the uncovering of the deception. We have shouldered more than our share of the responsibility, which is more than can be said for KI and KS who have taken no responsibility whatsoever. And yet, we are blamed while Anders Hamsten has escaped investigation and responsibility. Why is the President not investigating him instead?

Individual examination

Certainly, much of this is to some extent true. KI and KS have much to be ashamed of. However, in this context, the remit of the President has not been to assess the motives of individuals, nor to assess intent or benefit. His intention was not to judge KI’s previous shortcomings, nor the contributions of the whistle-blowers. Neither was it his task to pass judgement on any actions and omissions on the part of Anders Hamsten.

His task was to assess six fraudulent scientific articles. He has done so without choosing the easy path of making a collective assessment and finding all 43 authors guilty of misconduct in research, unlike the CEPN’s expert group for misconduct in research.

KI’s president instead chose the longer and more difficult path of making a more individual assessment, leading to the acquittal of five co-authors. Seven researchers were found responsible for scientific misconduct in research, while 31 were deemed blameworthy although not responsible for misconduct.

I would like to repeat my deeply-felt gratitude to the whistle-blowers for their contributions, although I refuse to accept the view that these contributions mitigate – or in any way affect – their responsibility for the content of scientific articles to which they have chosen to attach their names.

Criticism without foundation

Today’s issue of Dagens Nyheter [2018-07-19] contains a full-page article about the President’s Macchiarini review, describing the whistle-blowers’ criticism that they were not offered the opportunity to comment on the President’s decision prior to its finalisation and including an interview with a professor of administrative law. This criticism is problematic in that it is based on an entirely false premise.

Obviously, the whistle-blowers have been able to express their opinions during the drafting and prior to the President reaching his decision and have in fact been offered a number of opportunities to comment. However, the whistle-blowers seem to feel that they should have been provided with an idea of the decision’s content in some form of final consultation, something that is neither common practice nor a requirement of the Swedish Administrative Procedure Act.

The DN article also peddles an accusation of conflict of interest. The issue of conflict of interest was however raised by the individual in question and a full investigation was carried out by our legal counsel.

These unfortunate repercussions now include attempts to implicate university management – in the form of President Ole Petter Ottersen and Vice-President Karin Dahlman-Wright – through accusation of misconduct in research on their own parts.

Complaints have been received and are being dealt with

We have received two similar complaints, in one of which it is apparent that the actual subject is the whistle-blowers. These appear to promote the idea that if the President has at some time in the past been found guilty of a lapse, he then forfeits the right to judge others.

Of course, the complainants’ motives are irrelevant and the complaints will naturally be duly dealt with in the following manner.

The complaint against the President will not be addressed by KI. The article in question was published long before Ole Petter Ottersen joined KI and deals with experiments primarily conducted at the Pasteur Institute in Paris. Consequently, I will be referring the complaint to the Pasteur Institute.

With regard to the complaint against Vice-President Karin Dahlman-Wright, it is my assessment that – even if no direct conflict of interest exists – it would be inappropriate for this matter to be dealt with at KI, i.e. that the President should investigate his closest colleague. We will therefore be handing over this misconduct investigation to another higher education institution.

To this end, I have been in contact with Gotland County Governor Cecilia Schelin Seidegård, my counterpart at the University of Gothenburg, where Vice-Chancellor Eva Wiberg has indicated that she is prepared to take over the case.

In conclusion, I can but express my regret that Macchiarini continues to blight our existence. In any event, the misconduct investigation into the six articles is now a closed chapter as far as KI is concerned. Karolinska Institutet’s progress continues and I cannot emphasise strongly enough how secure I feel in having Ole Petter and Karin – as president and vice-president respectively – with us on this journey.

In English below.

Vid måndagens sammanträde med konsistoriet fastställdes en ny organisationsplan för KI. Därmed är grunderna fastställda för den ledningsorganisation som är tänkt att träda i kraft den 1 januari 2019.

Beslutet innebär att det kommer att inrättas en fakultetsnämnd med rektor som ordförande och ett fakultetsråd som ska säkerställa ett bra och fungerande kollegialt inflytande på strategisk nivå. Fakultetsnämnden kommer att ha särskilda kommittéer för utbildning, forskarutbildning respektive forskning.

Institutioner i tre grupper

Under rektor och fakultetsnämnd samlas våra 22 institutioner i tre grupper. Jag vill särskilt tacka KI:s prefekter som här bidragit med mycket konstruktiva diskussioner och förslag om hur en sådan indelning kan göras.

Varje institutionsgrupp kommer att ledas av en dekan. Benämningen anknyter till en tydlig organisationshierarki i linjeorganisationen och appliceras på ett uppdrag med bäring på alla kärnverksamheter under den sammanhållande fakultetsnämnden.

Att fastställa dekanernas uppgifter och befogenheter kommer att bli en viktig uppgift i det fortsatta arbetet. KI har i dag ett starkt prefektstyre och detta är inte något som konsistoriet har som ambition att i grunden förändra.

Grundstruktur intakt

Indelningen av institutionerna i tre grupper följer av konsistoriets utgångspunkt att inte nu röra universitetets grundstruktur vid förändringen av ledningsorganisationen. Senare kommer verkligheten sannolikt att frambringa eller framtvinga olika förändringar i institutionsstrukturen, till exempel sammanslagningar.

Här har konsistoriet emellertid ingen målbild, utan detta är något som får klarläggas bland annat inom ramen för arbetet med Strategi 2030. Här ser konsistoriet också ett mer bottom-up-perspektiv än det som har präglat förberedelserna inför måndagens mer övergripande organisationsbeslut.

Det finns säkert de som undrar varför vi överhuvudtaget ska lägga kraft på organisationsfrågor. Konsistoriets bedömning är dock att det är nödvändigt att göra förändringar.

Vi har inte illusionen att den perfekta organisationen existerar. Varje struktur innebär med nödvändighet en kompromiss mellan olika aspekter och önskemål.

Återstår att fylla ramen med innehåll

Det är emellertid konsistoriets uppfattning att måndagens beslut väl adresserar de tre huvudproblem som konsistoriet sagt sig vilja lösa; (i) dagens otydlighet genom inslaget av matrisorganisation med tre internstyrelser och därmed svårigheterna för rektor/fakultetsnivån att ta ansvar för prioriteringar och avvägning mellan utbildning, forskarutbildning och forskning, (ii) det orimligt stora antalet befattningshavare som direktrapporterar till rektor samt (iii) det förhållandet att det viktiga kollegiala inflytandet i dag är i hög grad informellt och därför bör institutionaliseras.

Det återstår väldigt mycket arbete under 2018 för att fylla måndagens ”rambeslut” med innehåll. Djävulen sitter som bekant i detaljerna. Roller ska definieras, instruktioner skrivas, delegationsordningar upprättas och i allt detta arbete ska medarbetarnas och studenternas synpunkter inhämtas och samråd ske före beslut. Det blir ingen lätt resa men en grund för det fortsatta arbetet är nu lagd.

In English:

New management organisation for Karolinska Institutet

A new organisation for KI was officially adopted on this Monday’s Karolinska Institutet University Board’s meeting. The foundation has thereby been laid for a new management organisation that is intended to come into effect on 1 January 2019.

The decision means that a new faculty board will be established with the Vice-Chancellor as its chair together with a faculty council to ensure a well-functioning collegial influence at strategic level. The faculty board will have special committees for education, doctoral education and research.

Departments to be organised in three groups

Under the Vice-Chancellor and the faculty board, our 22 departments are organised in three groups. I wish in particular to thank KI’s heads of department who have contributed with highly constructive discussions and suggestions on how such a division might be realised.

Each group of departments will be led by a dean. The title relates to a distinct organisational hierarchy in the line organisation and is applied to a post focusing on all core activities under the coordinating faculty board.

Defining the deans’ duties and authority will be an important task as the work continues. KI has strong department head governance and this is something that the University Board does not intend to fundamentally change.

The university’s basic structure remains

The arrangement of the departments in three groups is a result of the University Board’s point of departure of not touching the university’s basic structure while changing the management organisation. Reality will later on probably bring about or necessitate various changes to the departmental structure, for example amalgamations.

The University Board does not however have any definite goal in mind in this respect but will be determined among other things within the framework of the work on Strategy 2030. Here, the Board also visualise a more bottom-up perspective than which has characterised the preparatory work before Monday’s more over-arching organisational decision.

Some people will certainly be wondering why we should expend energy on organisational matters at all. The University Board, however, believes that changes are needed.

We do not have any illusions that the perfect organisation exists. Every structure necessarily involves a compromise between different aspects and wishes.

”Framework decision”

It is nonetheless the Board’s belief that Monday’s decision adequately addresses the three main problems that the Board has declared wishes to resolve: (i) the ambiguities that exist today through the element of matrix organisation with three internal boards with concomitant difficulties for the Vice-Chancellor or faculty level to take responsibility for setting priorities and striking a balance between education, doctoral education and research, (ii) the unreasonably large number of managerial positions that report directly to the Vice-Chancellor, and (iii) the fact that collegial influence, which is so important, today to a great extent is informal and should therefore be institutionalised.

A very great deal of work remains to be done in 2018 to fill Monday’s “framework decision” with content. The devil, as is they say, is in the details. Roles are to be defined, instructions composed and delegation rules drawn up, and in all these efforts the views of our employees and students must be ascertained and consultations held before decisions are made. The journey ahead will not be an easy one but a foundation for our continued efforts has now been laid.

Last Friday Professor Ole Petter Ottersen was installed as our new Vice-Chancellor and as we now look ahead we see several challenges for us to deal with.

We need to strengthen our students’ education. Nowhere else in our country are there so many professors gathered together but few of the students’ courses are today led by professors. We need to review our resource distribution system and the incentive structures that this creates. We need to find ways to handle the substantial investments that have been made in new infrastructure.

At the next meeting of the University Board I also hope that we will be able to take the decision to establish a function as scientific representative at KI, that is to say an ombudsman or “named person” whose task it is to support our work on ethical development.

New organisation in place in 2019

In May I wrote in this blog that our organisation is in some respects dysfunctional. I stated at the time that my goal is for us to try to have a new organisation for KI in place by 2019. The organisation was therefore a question that we focused on when the University Board held its annual residential meeting in September.

It is important for us to tackle an organisational change with a great sense of purpose but also with great care. We should not try to resolve all conceivable problems but seek to address those that are most important. When dealing with organisational changes we often underestimate the cost, not only of dismantling existing structures but also of building up new ones. The police and new Karolinska University Hospital are in my opinion two examples of just this. It is also important that organisational changes do not create more bureaucracy and increase administrative costs.

Leaders who can be seen in the line organisation

Eight years ago Göran Bexell, Marita Hilliges and Leif Lindfors made a study based on extensive interviews with members of staff at KI. When we look at those interviews today we recognise a great deal. They showed us that many people thought that the division of responsibility between the Vice-Chancellor and the heads of department was vague. The system of three internal boards was considered by many to lead to a lack of clarity as regards responsibility and to sub-optimisation. Many focused on what we talk a lot about today – the culture at KI – and how we build a KI spirit and not a hotel for researchers.

There is much to indicate that instead of three boards we should insert the deans as distinct leaders in the line organisation. That we should “cluster” our 22 departments rationally under faculty boards led by the deans. We need a more distinct linkage between responsibility and authority. And from the University Board’s point of view it is also important that the Vice-Chancellor play an over-arching and strategic role. This will hardly be possible if the Vice-Chancellor has close to 30 managers reporting directly to him. One very important task is also to institutionalise collegial influence in a manner suited to the purpose.

It is my hope that at the next meeting of the University Board we can begin working on these questions.