KI-studenten Awaz

Så steg ett var ju att komma in på Tandläkarlinjen. Sen var ju frågan hur jag skulle klara det med en liten pluttis…

Step one. Först behövde jag se till att förlossningen skulle gå bra- hur gjorde jag det undrar ni? I didnt…det var bara att hålla tummarna. Jag skulle snittas den 28 juli och upprop var 21a augusti. Eftersom jag har en nära person till mig som gick igenom samma sak 6 månader tidigare så visste jag att jag behövde börja röra på mig för att må bättre fortare (om allt skulle gå bra) och jag ville få amningen att funka för det skulle underlätta mycket för mig och jag ville att plutten skulle ha bröstmjölk. Så bebis kom 28 juli som sagt. Jag kan skriva om hur glad jag är och den emotionella delen men det kommer att bli en blogg för sig so lets stick to the topic (so much love though).

Amningen gick bra. Painful efter några dagar..Very painful…men jag hade sett kvinnor med bröstvårtor i värre skick än mina so I powered through- if they did it so could I! Massa tårar och medela purelan kräm. Men skulle det inte ha funkat så skulle det vara ersättningsmjölk.

Sen skulle jag gå. Walk it off =P. Natten som bebis kom ville DOM (nurses at the hospital) att jag skulle stå upp och gå på toa. So, give birth in the morning och sen stå upp på natten. Jag hade inte brottom kan jag säga. Jag känner min kropp ganska väl men jag gjorde som dom sa ändå. Det gick inte bra. Hurt like hell.  Men på morgonen var jag super motiverad. Jag brukade köra kickboxning och allt jag hörde i mitt huvud var samma motiverande ord som man fick under sparring ”Pressaaaa!!” (lite så, haha!). Stod upp själv när min man och bebis sov. By the time som barnmorskan kom till oss så kunde jag gå till toan och sen tillbaka. Och sen blev distansen längre och längre. När vi kom hem så passade jag på att promenera  till affären och tillbaka hem igen. Tufft men refreshing. Skönt att komma ut.

Sen var nästa steg att kunna åka kommunalt =) Jag skulle ju behöva åka till Flempan. Det låter super lätt. Jag tyckte det var läskigt. Så jag började med bussar, och sen var det dags att test åka till Flempan och kolla hur det är med toaletter, hissar, rulltrappor, dörrar. Jag gillar att vara förberedd. ALLT är super. Det finns hiss upp från pendeln och rulltrappor om det är så att hissen skulle sluta funka. Så skönt att veta om man har barnvagn. Sen finns det stora toaletter så man kan byta bebis och gå på toa med bebis when nature calls. Det finns hissar i byggnaden också så man kan ta sig överallt. No problem. KI i Solna är ännu mer anpassat. Kudos to them!

Det var en sak till som jag blev lärd. Amma i babybjörnen. Ingen ser (inte för att jag bryr mig men i början är man kanske inte van att ta ut bröstet framför folk- jag var lite rädd för att någon skulle bli arg men det blev ingen), perfekt när man behöver röra på sig och amma samtidigt…Vill ni ha bilder på hur det går till kan ni ställa en förfrågan så kör jag en step by step guide.

Sen var det att preppa med studiematerial, schema and finally träffa klasskamrater och se hur dom skulle reagera på att ha en bebis i klassen. Dessutom var jag rädd att rektorn skulle kasta ut mig ur programmet när dom såg att jag kom med en bebis. Lite too good to be true att plugga med bebisen- även fast jag hade sagt att jag var 8 månader gravid på intervjun.

Allt det här kändes som ett prov. Skulle något av dessa steg gå snett skulle det bli overwhelming för mig och då kanske jag skulle fråga om uppehåll. I passed the test (my own test). Sen är det en sak som ingen kan kontrollera och det är hur bebis kommer sova ( och hur han mår såklart). My plan var att sova när bebis sover. Så gör jag fortfarande. Kanske inte precis när han har somnat men jag lägger mig on an average runt 20/21 tiden. Sen har det hänt att jag lägger mig vid 17 eller 23 (om han inte har somnat inte annars). Jag älskar honom mer än något annat och han ska inte drabbas för att jag sover dåligt helt enkelt because bad sleeping habits = frustrated and tired mummy =) Samma sak gäller när jag ska till skolan. NO STRESS RULE: åk tidigt, hinna amma om det behövs. Blir man sen är det bara inse att man är sen- ingen ide att stressa och bli frustrerad när bussen/tåget är sent. Som tur är så har det bara hänt en gång men det var för att jag glömde ge den rätta tiden till min barnvakt. Jag borde inte kalla henne min barnvakt för hon är så mycket mer än det. Tack vare henne och min man har jag kunnat gå på moment som bebis inte kan följa med på. Alltid jobbigt att lämna lillen ifrån sig men det är bara att lita på att allt kommer gå bra. Men det är väl en viktig prep också..Att ha folk som man litar på ( mest i hela världen =D) så man kan lämna bebisen när det behövs.

Social life delen- bara att ta det som det kommer. Sätter ingen press på att träffa någon om jag inte hinner eller behöver sova eller plugga. Annars kan det bli en del av stressen också. Middagar (hos oss eller kompisar) händer inte längre, men lunch funkar väldigt bra på helgerna. Att inse det här innan man börjar skolan är viktigt så man inte blir besviken när man inser hur lite tid som finns kvar =)

Så har det funkat hittills. Jag kan sluta med att påpeka att man får börja plugga tidigt- no last minute grejer. Hjärnan funkar inte som förr (iaf inte min). Glömsk och lite förvirrad så mer repetition krävs för att komma ihåg det man lär sig. Äldre terminare är jätte duktiga på att hjälpa med material och man får en fadder (jätte bra) som man kan vända sig till för hjälp också.

Missat något? Let me know…

Until next time…