Att möta döden

Här om dagen såg jag för första gången en död patient. Eller det var första gången jag såg en död person någonsin. Det var otroligt fridfullt, skrämmande och vackert på samma gång. Som att tiden stod stilla.

Att en människa kan vara levande ena sekunden och död nästa kommer nog aldrig gå att förstå. Jag tror inte att man någonsin kan vänja sig eller lära sig att möta döden. Känslan av stillhet och tomhet i rummet var så märklig och berörande. Nästan så att det gick att ta på känslan av att någonting i rummet saknades.
Man kunde nästan se framför sig hur personen andades, hur bröstkorgen lugnt rörde sig upp och ned, trots att man visste att det inte var så. Som att ens hjärna inte kunde eller ville ta in vad man såg.

Vi har pratat en del om döden i skolan innan praktiken, både om filosofiska och mer praktiska frågor. Vi har pratat om allt ifrån sorg och värdighet till att ge ett dödsbesked och vad som händer efter att en person dött. Det har varit otroligt lärorikt och väldigt viktiga frågor att prata om.

Trots detta går det inte att förbereda sig på hur det faktiskt är att möta en död person. Det är ingenting som man någonsin kan förbereda sig på. Att möta en människokropp där personen som tidigare fanns inte längre finns kvar. Att säga hejdå till någon som inte hör. Att se kroppen bli hämtad och rullas iväg under en röd filt.

Jag tror inte att det spelar någon roll hur många gånger man möter döden, hur gammal personen är eller varför personen dött. Den där känslan av hur tomt och tyst det är finns där oavsett. Det kommer den att göra varje gång.

0 kommentarer

Relaterade inlägg