När man inser hur verkligheten ser ut

Här kommer ett inlägg som inte riktigt är som dom ni fått läsa tidigare. Men jag kände bara att jag måste få ur mig det här och få dela med mig till er.

Under min praktik nu inom beroendevården i Stockholm får jag träffa så mycket olika människor. Allt ifrån unga människor som haft en tuff uppväxt och har ett långt drogmissbruk bakom sig, till äldre män som arbetat ett helt liv och först på senare år hamnat i ett alkoholberoende.

Jag blir väldigt berörd av alla historier jag får höra, men också frustrerad över hur livet blivit för en del människor och hur de hamnat mellan stolarna helt och hållet.

Många av de patienter jag träffar vårdas på vår avdelning i några dagar, för att sen åka hem och fortsätta sitt liv som vanligt. Däremot är det många av de patienter jag träffat som inte har ett hem. Enligt Socialstyrelsen var det år 2017 över 33.000 människor i Sverige som var hemlösa. Idag är det säkert ännu fler.

Det är så otroligt många människor som vill ha och behöver få hjälp, men som trots detta inte får den hjälp de behöver. Jag har träffat SÅ MÅNGA fantastiska personer som verkligen fått mig att se en ny sida av vårt samhälle.

Jag är så tacksam för detta, men framförallt frustrerad, ledsen, orolig, maktlös och frustrerad igen. Jag vill kunna påverka. Jag vill kunna förändra. Kunna hjälpa. Kunna säga att ”Vi fixar det här! Du har helt rätt inställning och jag ser att du vill ha hjälp, så det här kommer gå bra!” 

Men jag kan inte. Jag kan inte lova att det kommer bli bra, eller att personerna kommer få hjälp. Jag kan bara lyssna på allt de har att berätta, inse vilket helvete livet kan vara ibland och hoppas. Hoppas på att de får rätt hjälp, att de får stöd från samhället och att de får ett bra liv.

Jag har träffat personer som bönar och ber om att få komma till behandlingshem där de kan få hjälp. Personer som vill bli av med sitt beroende, inte kunna dricka alkohol eller ta droger, få hjälp, börja må bättre, börja jobba igen, träffa sin familj igen, bara ha ett vanligt liv. Men det som ofta erbjuds är ett ”akutboende” där det langas alkohol på varenda våningsplan, där det är omöjligt för en alkoholist att hålla sig nykter trots att personen verkligen vill.
Det här är personer precis som vem som helst. Personer som utvecklat en sjukdom och som därför dricker både T-Röd och handsprit om det finns i närheten. Personer som behöver hjälp.

Jag har så svårt att förstå att det ska behöva vara så här. Något måste förändras.

Jag vägrar att bara stå vid sidan av och låta det vara så här. Jag har bara inte riktigt kommit fram till vad jag ska göra åt det. Än.

0 kommentarer

Relaterade inlägg