Idag inledde jag 5:e veckan VFU på en avdelning där corona-positiva patienter behandlas. För några månader sen kunde jag aldrig tänka mig att jag idag skulle stå mitt i det. I stormens öga på något vis.

Däremot upplever jag det inte alls som att jag är mitt i stormens öga. När man är på avdelningen och har hand om patienterna så är de ju som vilka patienter som helst, förutom att vi måste ha skyddsutrustning på oss. Innan vi började var jag såklart lite nervös, det var med skräckblandad förtjusning som jag gick till första introduktionsdagen. Idag är jag dock nöjd över att vara på en sån här avdelning, att få uppleva verkligheten som är just nu.

Patienterna på den här avdelningen har inte intensivvård då de flesta är för gamla för att deras kropp skulle klara av intensivvård.  Vi gör istället allt vi kan för att hjälpa dem på en ”vanlig avdelning”. De flesta får syrgas och har mycket hosta. Vissa kan inte äta. Vissa kan inte röra på sig. Vissa är dock uppe och går och sköter det mesta själva. Det är så olika och det kan vara så olika från dag till dag.

Vissa dör och vissa överlever och får åka hem. Det svåraste är nästan att det är besöksförbud. Oftast kan man dock göra undantag när patienter vårdas palliativt, då kan en anhörig få komma på besök. Såklart med full skyddsutrustning. Det är svårt det där med skyddsutrustningen. Det blir som en mur mellan en själv och patienten. Dom har svårt att höra en och kan inte se ens ansiktsuttryck och man kan inte hålla någon i handen på riktigt utan har två par handskar emellan. Bra på ett sätt såklart, att det finns skyddsutrustning och att man kan känna sig trygg. Men det är så svårt att inte kunna förmedla känslor och empati på samma sätt som man brukar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


*