5 saker jag önskar att jag hade vetat innan jag började plugga till psykolog

Publicerat: 25 oktober, 2020

Tycker det är otroligt kul när det trillar in mail eller meddelanden från er!

Kliade mig i huvudet och funderade på vad jag ville dela med mig av till er idag och så kikade jag min mail och såg att jag fått frågor från er som därför fick hjälpa mig med guidningen.

Först tänkte jag att det var klurigt att komma på fem saker, men under skrivandets gång är jag uppe i så många fler. Här kommer dock mina fem saker jag önskat att jag hade vetat innan jag började plugga till psykolog (och en liten bonus på slutet!)

1. Det kommer gå STÖRT fort.

Alltså verkligen, verkligen stört fort. Kanske att det bara har med tiden i sig att göra och inte så mycket med utbildningen men en kan ändå tänka att fem års plugg är lång tid. Men det har rusat på som bara den. Känns som att det var två år sen som jag började. Känns som jag fortfarande är relativt ny på KI. Känns som att vi ska vara kvar som studenter i alla fall förbi några sommarlov. Får  faktiskt lite (hehe, eller mycket!) panik över att tiden går så fort. Jag som både gillar och ogillar förändring tycker att det känns både spännande och jobbigt att studietiden närmar sig sitt slut. Mest jobbigt faktiskt. Liksom att en era är över. Skulle vilja peta in ett njut här men känner att det är så otroligt klyschigt och inte så hjälpsamt. Och jag vet att det inte bara är guld och gröna skogar att plugga. Men håll i er – för det går fort.

2. Det kommer komma kämpiga kurser och kurser som du inte hade en aning om skulle innefattas av psykologprogrammet.

En kan ju tycka att jag borde ha haft koll på vad programmet skulle innehålla. Kanske hade jag kunnat räkna ut detta om jag spanade in utbildningsplanen och kursplanerna lite mer noga, men en sak kom definitivt som en chock för mig. Nämligen STATISTIK. Alltså jag tycker det är otroligt komplext. Supervettigt att kunna förstå inför att granska artiklar, se bakom forskningens fasad och för att själv skriva uppsatser. Samtidigt känns det bland bara, bara som att det ger en otroligt motig känsla. Tror att många slet sitt hår under kurserna med mycket statistik. Såväl i början av programmet som nu på slutet. Här har jag skrivit lite hur en kan ta sig igenom tuffa kurser.

Och lite tillägg här. Det kommer vara svårt ibland. En kommer kanske kugga vissa saker. Det är okej. Fasiken, det är en lärdom. Jorden går inte under. Vissa kurser kommer andra tycka är lättare än vad du gör. Försök ta hjälp av varandra istället för att klanka ner på dig själv. Många på psykologprogrammet är högpresterande och vill prestera – men försök hitta balansen mellan att utvecklas och ta dig framåt och att göra för mycket och ta slut på dig.

 

3. Du kommer klia dig i huvudet och undra VARFÖR du ens läser till psykolog.

Jag skrev ett inlägg om detta här för ett tag sen och fick stor respons. Som jag nämnde där så ÄLSKADE jag första tre åren. Tyckte det mesta var sjukt spännande och tänkte inte riktigt på vart allt jag lärde mig skulle ta mig. Jag var bara nöjd över hur kul det var. Andra i min klass har nog haft samma tanke gällande vart det vi läste skulle ta oss, men mer på grund av att det inte var kliniskt arbete som många längtar och väntar efter. Så olika personer i klassen har alltså olika år på utbildningen som är olika uppskattade.

Även om många uppskattat de senare åren mer, då det blir mer kliniskt, mer åt ”vanliga psykologjobbet hållet” och mindre detaljerad kunskap om kropp och hjärna så är vi såklart flera som känner oss vilsna. Jag har länge varit lite avundsjuk på de som inte är vilsna. På de som känner sig helt rätt och är taggade på att jobba. Nu försöker jag dock se det som att det är toppen att vi har olika infallsvinkel, olika driv och olika vilja. Även om det ibland är svårt.

Jag var inte beredd på den otroliga chock som slog mig när jag började tvivla. Redan innan jag började var jag nog inte så sugen på det kliniska, men ändå blev det en megachock att inse. Det hade jag velat ha lite mjukare ingång till från början och kanske lite mer erfarenhet av psykologer som inte jobbar kliniskt.

 

4. Du kommer känna dig otillräcklig.

Framför allt i början som student. Tycker jag själv har ändrat mig mycket gällande detta, även om jag fortfarande har höga prestationskrav och en stark vilja att leverera. Det finns alltid lite till som en KAN göra gällande plugget. Det är otroligt få gånger som en är helt klar och i fas. Kanske efter en tenta om inte en annan kurs har börjat. Kanske efter en inlämningsuppgift som precis lämnats in. Annars är det ofta alltid något som ligger och skvalpar. Då är det lätt att känna att en aldrig hinner ikapp. Lätt att en känner att det hade varit kul att hinna grotta lite mer i spännande ämnen. Speciellt när vissa föreläsare får det att låta som att en LÄTT hade hunnit plöja artiklarna som hänvisats men också hunnit med inlämningar, tentaplugg och att läsa på om roliga saker bara för att det är ett spännande område. OJ vad många gånger jag känt att jag hade velat mer än jag har valt att prioritera. Men du kommer ibland bara bocka av kurser och i efterhand känna ”varför tog jag inte till mig mer” – men du gjorde ditt bästa. En måste sätta stopp för stoppet sätts inte av sig själv.

Även gällande annat omkring är det lätt att känna sig otillräcklig. De där oceanerna av tid som vissa pratar om gällande sin studietid vet jag inte riktigt var de är. För med plugg, extrajobb och någon hobby är det lätt att all tid ryker. Jag har brottats med känslor att inte räcka till för vänner, familj och partner MÅNGA GÅNGER OM. Men jag vet också att jag är tillräcklig. Jag gör mitt bästa.

5. Saker och ting har en tendens att ordna sig.

Lite fortsättning på punkten ovan. För på tal om att det alltid finns mer att göra, mer att bocka av och mer att leverera så brukar det mesta också lösa sig. Även om många (otroligt många i början) kurser kändes ÖVERMÄKTIGA första dagarna samt några dagar innan tentan – så brukar det mesta gå fint. Och gör det inte det så finns fler chanser.

I början var jag mer den som till varje pris skulle göra klart allt jag satt upp på min listan att hinna med – läsa, skriva mind maps, gå igenom föreläsningarna och liknande. Och visst. Ibland ÄR det bra att köra på och bara ösa. Men till en gräns.

Ibland är jag bara Felicia som är tokallergisk men ändå älskar att hänga med djur, heh

BONUS: Utöver detta vill jag lägga till kanske den viktigaste grejen av alla.

Jag vet inte om jag hade velat veta det innan jag började. Eller det hade såklart varit skönt när jag första dagen käkade någon hamburgare i MF-salen tillsammans med alla nya studenter.  Men istället för att veta då blev det en glad överraskning att i den salen satt personer som jag i dagsläget kallar vänner för livet. Hur ballt är det inte? Tänk att för fem år sen hade inte en susning om att åren skulle berika mig på så otroligt många sätt. Så min bonusgrej. Och faktisk, när tredje punkten på listan varit väldigt närvarande så har jag ändå varit så otroligt tacksam för mitt val av utbildning JUST på grund av att jag har träffat så otroligt fina människor som jag aldrig skulle vilja vara utan. Och hallå, att åka på utbyte och där också få ha med två av mina bästa bästa var också en GULDBONUS!

 

 

0 kommentarer

Relaterade inlägg

Om mig som bloggar

En träningstokig psykologstudent med rötterna i den småländska byn Ramkvilla – det är jag. Mitt namn är Felicia Stålhand och sedan hösten 2016 studerar jag på psykologprogrammet vid Karolinska Institutet.