Är psykologyrket det tyngsta yrket en kan ha?!

Publicerat: 18 februari, 2020

Fick en fråga för ett tag sen som handlade om precis det som rubriken skvallrar om – för är psykologyrket det tyngsta yrket en kan ha? Här kommer lite av mina tankar jag har haft och har om psykologyrket gällande om det är tungt och påfrestande eller inte.

När jag valde psykologprogrammet tänkte jag inte så mycket på att psykolog var ett tungt arbete. Kanske naivt att inte slås av den tanken men kan inte minnas att jag ens reflekterade över det utan valde utifrån premissen att jag tyckte människor är otroligt spännande och att jag ville hjälpa till på vägen för att fler skulle må så bra som möjligt. Under de första tre åren tänkte jag heller inte speciellt mycket på om yrket var tungt eller inte. Kanske för att jag från början var inställd på att jag ville jobba mer på samhällsnivå än individnivå. Jag ville gärna kombinera min tidigare utbildning och mitt nuvarande jobb som PT i kombination med psykologi. På vilket sätt visste jag inte – men jag var inte helt hundra på att jag ville åt det kliniska, där jag tänker mig att mycket av det tunga och emotionella ligger.
Hur tungt är arbetet egentligen?
Jag tror dock verkligen att psykologyrket kan vara ett tufft jobb på så många sätt. Både av berättelser en får ta del av, av det emotionella en behöver härbärgera och också på grund av att vården har höga krav, åtminstone om en jobbar inom landsting och inte privat. Jag tror dock att en kan lära sig att släppa jobbet och lära sig att skilja på privat och jobb. Självklart lär det komma tillfällen då en tar med sig vissa bitar hem, men att då öva på att släppa tror jag är väldigt viktigt.
Detta är något som varit uppe någon gång då och då på programmet men som jag tror kommer lite som en smäll när väl arbetet ute i verkligheten börjar. Såklart beroende på vart en jobbar men för många tror jag att det kan bli ett wake up att komma ut och hantera arbetslivet. Ska inte sticka under stolen att psykologprogrammet trots allt är ett program med höga intag och att det därför krävs hårt arbete och disciplin att ens komma in. Det kan såklart göra att många av studenterna är vana att prestera, kanske har fått mycket positiv feedback av att ha presterat och också lägger en hel del värde i att prestera. Lite dubbelt som psykolog – men det är ett annat ämne.
För att klara sig i arbetslivet gäller det såklart att inte ta på sig för mycket eller bli nedstämd av det en får höra. Och även om jag tror att en kan lära sig det så finns också möjligheten att jobba som psykolog på andra sätt. Det kommer ett inlägg om det framöver men som jag varit inne och snuddat på så är programmet och möjligheterna efter programmet stora. Det är dels brett inom det kliniska, då du kan ha många olika arbetsuppgifter med olika ansvar. Men det är också brett inom arbets- och organisationspsykologi, inom skolvärlden och för all del även inom HR och yrken där en har personalansvar. Jag tror personligen att psykologrollen blir bredare och kompetensen uppskattas på fler och fler fronter.

0 kommentarer

Relaterade inlägg

Om mig som bloggar

En träningstokig psykologstudent med rötterna i den småländska byn Ramkvilla – det är jag. Mitt namn är Felicia Stålhand och sedan hösten 2016 studerar jag på psykologprogrammet vid Karolinska Institutet.