Det där med att gråta in sig i ett äventyr
Okej hörni. Vi är på väg. För i skrivande stund är jag på flygplatsen i Doha. Det har varit – och är – en känslosam dag. Som många av er vet har det varit känslosamma och jobbiga månader inför att åka, så det är lite som att peaken är nådd nu. Lite som att jag under en sjukt lång tid dragit av ett plåster och att det idag tillslut rycktes bort helt.
Och att dra bort ett plåster gör ont. Men det är också då det kan börja läka. Inte för att jag är trasig (även om det definitivt känts så) men jag tror att även jag kan läka först nu. Att det är nu jag kan landa och faktiskt köra på. Inse att det går bra och att allt är okej. Men allt fix inför utbytet, alla papper skickandes fram och tillbaka, allt att hålla koll på och allt att boka – varje steg har tagit tid och energi i dubbel bemärkelse. Jobbet i sig i en kombination av en påminnelse av att jag snart lämnar tryggheten och alla människor i Sverige.
Alla är olika men för mig är stora förändringar väldigt jobbigt. Att lämna människor jag älskar är väldigt jobbigt. Så att åka på utbyte till andra sidan jorden är en utmaning. Det jag också vet är att jag alltid innan varit glad för att jag vågat utmana även saker som känns jobbiga. Att det ofta känns så värt i slutet. Så jag är glad nog någonstans glad att jag gör detta. Det får mig att växa och det får mig definitivt att se allt fint jag har hemma.
Och på tal om fint? Vilket superteam jag åker med – Sandra och Sofie känns som en väldigt bra duo att ha med. Det känns också väldigt fint att få med detta minnet av ett utbyte ihop med dem. Så efter ett väldigt utdraget plåster som ryckts av så är det dags att köra. Ni kommer få följa med i upp och nergångar och följa med i såväl studierna som allt runt omkring. För er som är sugna på att själva söka (hehe efter min peppiga start med månader av tårar ;)) så kommer mer praktiska inlägg också längst med vägen.
Redo att kliva på första planet mot Doha.
Världens sötaste Stella är med <3
1 kommentarer