En psykologstudents syn på hur vi agerar i Covid-19

Publicerat: 19 november, 2020

Hur beter vi oss i en pandemi?

Väldigt olika är det korta svaret. Jag har funderat så mycket på mitt eget beteende i denna pandemi. I våras, i somras, nu och skiftena mellan dessa perioder. Det finns så många olika aspekter av hur vi tänker om oss själva, hur vi tänker om andra, hur vi beter oss och hur vi rättfärdigar oss. För att göra det tydligt såväl för mitt eget huvud som för andras så har jag samlat lite av mina tankar om varför vi gör som vi gör och lite om idéer bakom olika psykologiska, mänskliga fenomen kring varför vi gör som vi gör.

  • Modellinlärning. Vi människor har en stor tendens att ta efter varandra. Så beroende på hur de i vår omgivning agerar och resonerar – så kommer vi till stor sannolikhet att påverkas. Dessutom kan de som har arbeten där de jobbar hemma (vilket är ganska många nu!) få ett visst  mindset av de signalerna. Medan de som har jobb som rullar på i likvärdig skala gällande möten mellan människor kommer att få ett annat mindset.

På tal om modellinlärning blev ju detta helt sjukt stort i våras. Trendigt!

  • Tragedy of the commons. Detta är inte till 100% applicerbart på covid, men vissa tendenser kan ändå likna det dilemmat vi står inför nu. Med Tragedy of the commons menas ett socialt dilemma som innebär att en grupp människor har en gemensam resurs, som finns kvar om alla brukar den måttligt, men förstörs om någon använder den för mycket. Ett typexempel är naturens resurser och klimatets påverkan. Där ser vi att vissa flyger, äter kött, återvinner inte, åker bil korta sträckor och liknande – medan andra tar val som inte påverkar klimatet i samma utsträckning. Det är dock inte den som tar mest ur potten som blir mest påverkad – utan det är en gemensam resurs. Egen vinst mot gruppens vinst står mot varandra och många har en tendens att lyssna på sin egen vinning. DOCK är Covid (liksom klimatkrisen enligt mig!) ett dilemma för alla som vi alla bör ansvar för. Och här kan du själv få negativa effekter utifrån ditt agerande. Jag ser det dock lite som en gemensam resurs/gemensam insats då det är fler än bara den som tänker på sig själv i första hand som blir påverkad. Dessutom har vi i många och mycket gemensamma resurser i form av sjukhusplatser och skattepengar. Tänker också att antalet människomöte FAKTISK är en gemensam pott. Så känslan av att själv inte smittas och känslan av att själv vilja ”må så bra som möjligt” gör att en hel del tar från den gemensamma potten av människomöten och därför kanske påverkar den gemensamma skatte och sjukhuspotten i högre utsträckning.
  • Ansvarsdiffusion. När det händer saker som påverkar ett helt samhälle är det lätt att förskjuta ansvaret till andra. Antingen för att deras beteende tycks vara värre eller att staten borde göra annorlunda. Att jag som individ ska göra annorlunda? Nej det måste vara någons annans fel att smittan sprids… Och om någon blir sjuk och inte får toppklasssjukvård på grund av att för många är sjuka och för många inte hållt restriktionerna – ja då är det ju politikernas fel att de inte har utbildat och anställt mer sjukvårdspersonal.
  • Confirmation bias. Vi tenderar att hitta och sätta ljus på information på det som stärker vad vi redan tycker medan vi plockar bort information som säger emot det vi tycker. Jag ser tydligt hur folk i min omgivning väljer viss fakta som FHM och de allmänna råden säger – medan viss fakta blundas för. Har skrivit om det tidigare och det kan ni kika in här.

  • Overconfidence. Vi människor tenderar att tro att vi vet mer än vi faktiskt gör. I Covid-tider hör jag (även från min egen mun) åsikter som låter som sanningar individen tror på. Nu är det sjukt mycket information från olika håll och jag förstår att en ibland inte vet vad en ska lita på MEN en kan tycka att det är märkligt att folks egna analyser och egna tolkningar verkar kan trumfa information från FHM och regeringen.
  • Kognitiv dissonans. Detta innebär en bristande överensstämmelse mellan olika värderingar, attityder, tankar och uppfattningar hos oss mellan vad vi vill göra och vad vi faktiskt gör. Det vi gör och det vi tycker krockar. Som ni vet är det klurigt för oss att ändra beteende, samtidigt är den här dissonansen mellan vad vi gör och vad vi tycker väldigt obehaglig för oss. För att göra det enklare för oss så väljer vi att se den enkla lösningen där vi inte behöver ändra beteende och hittar därför argument till varför vårt beteende inte alls var dåligt. Vi rättfärdigar på så sätt våra beteende istället för att faktiskt ändra de. Och vad rättfärdigar vi då? Ja, bra fråga. Tycks som att vi lyckas rättfärdiga det mesta enligt mig. En person som jobbar hemifrån och bor ensam och på så sätt knappt träffar någon skulle kunna rättfärdiga genom att tycka att det är rimligt att få träffa lite folk. En person som istället träffar ganska mycket folk i sitt arbete skulle kunna rättfärdiga genom att tycka att om hen ändå ska träffa folk så vill hen själv också umgås med självvalda personer.

Att övertyga sig om att det var smart att ta en kaffe istället för att plugga är skönare än att 1. inte plugga 2. ha dåligt samvete för det

  • Lättare att lägga till något positivt än att ta bort negativt. Detta tycker jag vi tydligt ser i hur snabba vi i somras var på att släppa på rekommendationerna – medan vi nu är sjukt sega på att få tillbaka mindsetet vi hade i våras. Vi är snabba att anpassa oss så länge anpassningarna är positiva för oss – men otroligt långsamma på att lämna ifrån något som vi gärna vill behålla. Med andra ord är det svårt att ta bort något vi vant oss vid när det är något som gynnar oss.
  • Svårt att se den specifika vinsten. Det kan tyckas att det borde vara uppenbart vad vinsten är att minimera alla möten med människor. Men en konkret och personlig uppoffring här och nu, som att inte äta på restaurang, inte gå på bio, inte ha en fest, kontra en mer diffus vinst i framtiden, som att inte bli sjuk, inte sprida smittan, inte bryta ner sjukvården gör att många väljer det som är fördelaktigt för oss personligen idag. I den vevan glömmer många bort de som sliter på sjukhusen.
  • Distansen till de drabbade. Ytterligare en sak som påverkar. För ju mer personligt det blir för dig, exempelvis om du själv blivit ordentligt sjuk, jobbar på IVA eller har släktingar som påverkats allvarligt, desto mer lär du vara mån om ett agerande.
  • En övertygelse gällande ”jag kommer klara mig fint om jag blir smittad”. Huuuur många hör jag inte säga ”jag är inte orolig för egen del….” och sen tar det som en anledning att kunna leva på ganska mycket som vanligt.

Vad säger ni? Håller ni med i mina tankebanor? Har ni fler saker som vi pysslar med eller som påverkar oss som är värda att nämna? Kommentera gärna!

Och hörni? Med allt det här sagt. Det är fortfarande viktigt att tänka till. Här är några tips om hur en kan hålla kontakt med nära och kära trots distans. Nu ska jag köra uteträning med syster och sen ha middag och spelkväll över video med pappa <3

4 kommentarer

Janne

Janne

Du är ju en klok människa som jag verkligen uppskattar imma i min lilla . Allt gott till dig Felle ❤️

kistudentenfelicia

kistudentenfelicia

Nejmen hallå där Janne, vad fint att se dig här!! :) Tack för fina ord! Allt gott till dig också <3

Relaterade inlägg

Om mig som bloggar

En träningstokig psykologstudent med rötterna i den småländska byn Ramkvilla – det är jag. Mitt namn är Felicia Stålhand och sedan hösten 2016 studerar jag på psykologprogrammet vid Karolinska Institutet.