Experiment på Monash

17 april, 2019

Som jag nämnde förut så är jag med i ett spännande experiment på ett labb här på Monash. Såg en flyer i skolan för några veckor sen och blev genast intresserad av att delta. Experimentet handlar om att se hur en återhämtar sig efter träning, vilket jag tyckte lät superspännande. Mailade Isabella, försöksledaren, fick mer information om studien och var fortfarande intresserad. Där och då tänkte jag inte heeelt på den sjukt långa listan av prover och tester som skulle genomgås – utan tyckte bara det lät sjukt kul.

Test nummer ett.
För två veckor sen var jag på labbet för att göra VO2-max tester, vilket innebar att ha på sig en mask att andas in och ut i samtidigt som jag skulle springa på ett löpband i en viss hastighet och en viss tid. Gick tre minuter på 6 km/h, sprang tre minuter på 8 km/h och sen vidare tre minuter på 10, 12, 14 och 16. Efter 16 höjdes lutningen på bandet, men då jag inte klarade springa så långt fick jag inte den högre lutningen. Då jag fick tillräckligt högt VO2 resultat så fick jag fortsätta som deltagare i studien vilket är fyra tillfällen i labbet.

Test nummer två.
Innan denna dag var jag tvungen att äta specifik mat, inte så märklig men för att de ska kunna ha samma förutsättningar vid detta tillfälle som vid fjärde tillfället. Annars var detta tillfällen en lång dag på labbet som varade från 8.30 till 16.00. Under dagen tog jag massivt många blodprov i fingrarna, fyra omgångar av blodprov i armen, ett tiotal andningsprov, urinprov, blodsocker, kroppstemperatur, vikt och vätskebalans och annat. Galet många prover och sjukt noga med allt hela tiden – dryck och mat noterades och om jag behövde gå på toa var det också tvunget att räknas på. Jag gjorde också två muskelbiopsier, vilket innebär att en kollar på vävnaden i muskeln. Detta utförs genom ett snitt i låret följt av att en tång trycks in i muskeln för att vrida ut en bit av muskeln. En sjukt konstig och smärtsam känsla. Utöver alla tester var själva huvudgrejen att springa på löpband och utföra vissa hopp. Det pågick under 120 minuter och följande upprepades sex gånger:

Löpning: 3,5 minuter på 8 km/h, 1 minut på 9 km/h och 30 sekunder på 11 km/h
Upprepa tre varv efter varandra.
Hopp: 20 pylometriska hopp upp och ner från en box
Gång: 3 minuter på 6 km/h

Och utöver själva träningen var syftet att jag skulle dricka viss dryck som återhämtning efter löpningen. Detta fick jag göra efter biopsin och ännu fler prover – och här lyckades jag också klämma in att svimma, haha. Troligen på grund av trötthet, smärta från biopsin, snabb resning och törst. Men ingen fara alls och efter stora mängder återhämtningsdryck, fler prover, ytterligare en biopsi och blodprover så var det dags för lunch.

Fjärde flaskan med återhämtningsdryck, tur den var god!

Sista timmarna på labbet bestod av fler prover, tester och frågor och vid 16.00 var jag klar för dagen. Lämnade med en proppmätt mage och lite bultande ben, men annars helt okej.

Test nummer tre.
Dagen efter testet ovan var jag tillbaka på labbet för fler tester. Idag var det dock betydligt kortare och dessutom ingen muskelbiopsi vilket var väldigt, väldigt skönt. Dagen började istället med att jag fick hänga med syrgasmasken och löpbandet under 20 minuter med vissa intervaller att förhålla mig till, vilket gick enkelt. Uppgift två var att återigen hoppa upp på bandet och springa så långt jag kunde i en timmes tid. Kändes helt omöjligt innan, dels på grund av att en timme är en lång tid och dels då benet från biopsin var tilltufsat. Ska erkänna att det kändes omöjligt ganska många gånger under testet också men timmen trillade ändå på och efter det kände jag mig märkligt nog mer taggad och pigg för dagen.

SÅ tråkig och söt frukost som fick inleda mina testdagar. Glad jag kan äta gröt imorgon 😀

Efter dessa tester kommer en period med exakt samma två testdagar – minus svimningen tänkte jag. Men annars ska test nummer två och tre göras en gång till. I nuläget ska jag erkänna att det känns lite nervöst men ändå helt okej. Så om några veckor är hela experimentet över för min del och jag kommer gladeligen skippa både biopsi och blodprover.

Det har absolut varit spännande dagar och människorna på labbet är extremt mysiga och trevliga. Fått följa med och kolla in hur de analyserar tester, fått tips för kommande resor i Australien och har fått många skratt. Dock hade jag nog faktiskt inte deltagit om jag insett hur mycket tid, energi och smärta det skulle ta – så det var tur jag inte visste det innan, för jag är ändå nöjd att jag är med och utmanar mig själv 😉 Vad får jag då? Utöver smärta i låren av biopsin, eventuell träningsvärk och ganska tråkig mat att äta inför testerna så får jag siffror på min VO2 max och kroppssammansättning samt ett presentkort att använda på en matbutik här i Melbourne.