Från första patientmötet till idag #yrkesroll
Hur ser det ut med praktik och patientmöte?
På psykologprogrammet på KI är det inte speciellt mycket praktik. I alla fall inte så tidigt in i utbildningen. Visserligen gick vi ut på auskultation relativt tidigt. Först någon dag, sen ett par omgångar med en vecka i taget.
Auskultation i all ära, det är absolut bra att komma ut och se vardagen och verkligheten. Men i många fall får en bara skrapa lite på ytan och får inte riktigt vara med. Det är tidigt på utbildningen så delvis kan jag förstå att det mer blir att kika in och se en verksamhet. Och såklart, det är bättre än inget, men personligen tycker jag det var otroligt stor skillnad på att vara auskultant och att vara praktikant.
Praktik på riktigt hade vi först termin åtta. Praktiken är nästan tre månader och det finns därmed stora möjligheter att få testa på en hel del gällande patientmöten, behandlingar och utredningar. Hur mycket en som student fick göra skiljde sig åt ganska mycket. Jag hade turen att vara på ett ställe där jag själv fick möta patienter, ha gruppbehandling, göra utredning och vara med i övrig verksamhet på mottagningen. Mer om den praktiken och min upplevelse kan ni läsa om bland annat här, här, här och här.
Så, om vi återkopplar till rubriken så är alltså mitt första riktiga patientmöte inte superlångt bort. Visserligen hade vi internetbehandling, under termin sju men det är inte riktigt samma sak att chatta med patienter och få såväl betänketid som inläsningstid. Trots att det bara är två terminer bort som min första riktiga behandling tog avstamp så har en hel del hänt. Vill lyfta fem större grejer som har landat och som har ändrats, varav en första punkt som genomsyrar även resterande punkter.
Övning ger färdighet.
Så otroligt klyschigt och så otroligt simpelt – men också så sant! Det är en sak att förstå saker och tänka igenom saker och en halt annan sak att förmedla det. Oavsett om det handlar om hur en ska använda samtalsmetodiska kunskaper eller om det handlar om en behandlings innehåll. Att övning ger färdighet märks såklart redan tidigare under utbildningen, exempelvis i rollspel med kursare. Dock tycker jag att det landar ännu mer saker när det är på riktigt. Ni vet när patienten inte ”spelar snäll” och vet exakt vad hen ska säga för att hjälpa psykologen.
Det känns mindre rörigt i huvudet.
Minns att det kunde bli error av att tänka på allt som en hade lärt sig och allt som skulle checkas av. Spegla, validera, ställa öppna frågor, bygga på alliansen, samla information, tänka på nästa steg, fundera över om det var rätt eller fel och så vidare och så vidare. Såklart kan saker snurra i huvudet redan nu, det ska jag inte sticka under stolen. Det kan vara funderingar om vart en är på väg, vad en vill ha ut av frågan eller speglingen, hur en ska formulera sig och om behandlingen verkar landa väl. En hel del saker behöver dock inte lika mycket tanke vilket ger en mindre rörig känsla i huvudet.
Det känns mindre nervöst.
Ja, helt enkelt är känslan en annan nu. Innan kunde jag vara nervös inför min prestation och hur det skulle gå. Det är jag inte på samma sätt längre.
Tilltron till mig själv är högre.
Även om jag är självkritisk och ibland onödigt hård mot mig själv, så är mitt utgångsläge lite mer av karaktären vi testar och ser istället för att in i minsta detalj tänka igenom saker innan. Det är absolut bra att förbereda sig och att tänka igenom saker, men det kan vara skönt att landa lite och att förbereda sig i en mer lagom dos. Vad som nu är lagom – det finns såklart inget universellt facit. I och med et ökad tilltro så kan också nya utmaningar antas. En kan våga testa saker som känns jobbiga, en kan laborera med saker och ting. En annan sak som hänger ihop med detta är att jag i högre utsträckning formar min egen psykolog-roll. Jag kommer inte vilja vara fyrkantig utan kommer vilja forma mitt sätt att vara psykolog. Jag behöver inte efterlikna någon utan ska bli min egen roll.
Det finns (inte alltid) något ultimat rätt eller fel.
Innan tänkte jag ofta men vad är korrekt då, säg bara exakt hur jag ska göra i exempelvis rollspel eller inför patientmöten. Och absolut finns det ofta en manual att följa – men surprise – både psykologen och patienten är individer som kommer behöva modifiera utefter sig själva. Mer om detta, och andra saker som slagit mig på programmet kan ni läsa om här.
0 kommentarer