Gästbloggande Syster i Nepal

15 november, 2017

Då jag vet att flera studenter – oavsett utbildning och universitet – är intresserade av att jobba, praktisera och studera utomlands så bad jag min syster skriva ett inlägg. Hon har nämligen gjort i princip allt det där och lite till – för i ryggen har hon bland annat en utbytestermin i Singapore, en master från London, en rad projekt, uppdrag och volontärprojekt i världen och i Sverige. I nuläget befinner hon sig i Nepal, varpå ni nedan får läsa om erfarenheter kring. Är ni mer nyfikna eller vill kontakta henne – kika in på hennes blogg, där hittar ni även kontaktuppgifter till henne.

Det är inte första gången jag bosätter mig utanför Sveriges gränser. Att leva och bo i andra kontexter har snarare varit regel än undantag de senaste åren i mitt liv. För tillfället är Bharatpur i Nepal platsen jag kallar hem. Jag vet att en del tycker att det ar modigt att ensam ge sig iväg till nya platser, men för mig känns det nog mer läskigt att göra det motsatta. Att bygga hus, förbinda sig och bosätta sig en längre tid på en och samma plats känns betydligt mer nervöst än att satta sig på ett flygplan till andra sidan jorden.

VI möttes på Arlanda, jag på väg till Nepal och Felicia hemkommen från surfresan i Portugal.

Även om det på många sätt kan vara jobbigt och tufft att ensam resa till ett land där en sticker ut från lokalbefolkningen så finns det mycket som jag uppskattar, vilket förmodligen ar en stor anledning till varför jag gång på gång packat väskan för att spendera en längre tid i såväl Ecuador och Kenya som Malaysia och Singapore. Att få uppleva nya traditioner och kulturer, att få träffa människor som jag aldrig annars skulle lärt kanna, att få perspektiv på sitt eget liv och sina egna privilegier är bara några av de fördelar som ett liv utomlands för med sig.

Här i Nepal har jag under de gångna månaderna fått många nya erfarenheter och perspektiv. Redan första veckan förstod jag att mat är extremt viktigt här. Vad som dock verkar vara om möjligt ännu mer viktigt ar att också dela med sig av mat. Köper en chatpat på gatan utanför jobbet så är det en självklarhet att ta fram mer än en sked så att kollegorna också kan äta. Lagar en mycket mat så delar en ofta med sig till grannarna i huset. Kollegorna tyckte med andra ord att det var mycket märkligt att jag knappt vet namnen på mina grannar i Stockholm. Att dela med sig av maten är har nästan lika självklart som att äta själv.

En annan upptäckt som snabbt slog mig var deras sätt att umgås, vilket skiljer sig från hur de flesta i Sverige träffas. Om vi oftast ses over en öl på en bar eller en kopp kaffe på ett cafe så ses en här oftast hemma hos varandra. Det är inte alls ovanligt att när som helst bli stoppad på gatan for att bli inbjuden på en kopp te eller middag hos en grannfamilj. Flera gånger har jag dessutom fått frågan om jag inte kan sova över alt. flytta in hos en familj om så bara för några dagar. Under mina drygt två månader här i landet har jag förmodligen spenderat fler nätter hos kompisar och kompisars släktingar än jag gjorde under hela min tid i London.

Dans på gatan är heller inte helt ovanligt.

Möte med elever fran Janaprabhat Primary School i Muchchok, Gorkha

Sist men inte minst har min syn på mig själv som morgonpigg påverkats av nepalesernas tidiga morgonvanor. Brukar betrakta mig som en morgonmänniska, men när jag vaknar vid 06.00 så är de flesta andra i mitt hus uppe för länge sedan. Jag minns en av mina första helger här i Nepal när sonen i huset där jag bor frågade om jag ville följa med till ett tempel i bergen. Jag svarade såklart ja och frågade vilken tid han planerade att åka. ”På morgonen, vid runt 05:00” blev svaret. Deras morgonvanor får mig ibland att framstå som en sjusovare.

Men visst – jag ska inte sticka under stolen med att det emellanåt också ar jobbigt och svårt. När en saknar människor, mat och sociala sammanhang kan jag starkt ifrågasatta mitt val av livsstil. Hur som så är jag säker på att en i längden blir starkare och lär sig enormt mycket av att utsatta sig för sådant som är obekvämt och som för stunden känns jobbigt. Det är åtminstone vad jag intalar mig när tyngre perioder inträffar, när jag inte förstår ett ord av vad min kollegor pratar om och när jag vill kunna gå runt utomhus utan att få blickar och rop efter mig.

De negativa aspekterna till trots – jag rekommenderar starkt alla som är det minsta intresserade att ta chansen och uppleva nya kontexter och utmana sina egna föreställningar om livet. Och om någon ar intresserad av att följa min resa eller vill få tips på hur en kan bosatta sig utomlands även om en inte är född med en silversked i munnen eller har vunnit på triss – kika gärna in min blogg och kontakta mig.