Hur skiljer en på sig själv som jobbperson och privatperson? #yrkesroll
En fråga som jag som student egentligen inte har svar på i nuläget.
Men också en fråga som jag har funderat på såväl under studietiden som under praktik. Därför tänkte jag ändå lyfta lite vad jag tänker om det hela.
Jag tänker nämligen att det är superviktigt att skilja på sig själv som jobbperson och som privatperson. Tänker att det egentligen gäller de flesta yrken. Att inte ta med jobbet hem och att värna om sin fritid och sin tid då en inte är yrkesperson. Men såklart – yrken som på något sätt innehåller emotionella inslag kan bli extra kluriga att stänga av bara för att en går från jobbet.
Så hur tänker jag kring det?
Diskuterade detta med en kompis senast igår och hon lyfte skillnaden i att JOBBA som psykolog och VARA psykolog. Det är ett tankesätt jag vill anamma.
Genom att jobba som psykolog kommer jag fortfarande göra ett bra jobb. Jag kommer vara närvarande och på plats. Jag kommer dock också vara närvarande på min fritid och på så sätt kunna vara bra som partner, syster, dotter och vän.
Genom att vara psykolog kan jag absolut göra ett bra jobb. Kanske ibland, kortsiktigt, ett bättre jobb. Jobb där jag har funderat och hittat bra lösningar. I längden tror jag dock att det snarare stjälper än hjälper. Och jag tror oftast att det emotionella en kan bära med sig snarare handlar om oro och grubbel hos än själv – än om att faktisk problemlösa. Jag tror att vikten av återhämtning i långa loppet är viktigt för att vara närvarande på jobbet såväl som att inte köra slut på sig. För det hjälper såklart ingen.
Men hur lätt är det då?
Ja förmodligen lättare sagt än gjort. Och jag tror att det är en övningssak att lämna jobbet på jobbet. Jag tror att det gäller att vara uppmärksam på det hela och se till att försöka avsluta och kanske snacka av sig med en kollega innan en lämnar och tar kväll eller helg.
Om jag går till mig själv kan jag se att jag under min första sommar som vikarie på en psykiatrisk akutjour hade mycket svårare att inte fundera över patienter på fritiden, jämfört med sommar nummer två. Vet inte om jag gjorde något annorlunda eller om jag bara fick vana i att vara jobb-Felicia och privat-Felicia.
Även om jag märkte skillnad tror jag absolut detta är något jag kommer behöva jobba på. Att vara tydlig med när jag är ledig och när jag jobbar. Kanske genom att bryta av arbetsdagen tydligt, att träna, lyssna på en podd eller träffa en vän. Kommer förhoppningsvis kunna leverera lite tips längre fram!
Och så till en annan aspekt
Det finns ju också aspekten av att vissa tycker det är speciellt att medge att de är psykologer på fritiden. Liksom som att folk i omgivningen blir antingen obekväma eller nyfikna. Jag har aldrig tänkt på det som märkligt med någon som pluggar psykologi och aldrig heller känt att jag behöver anstränga mig för att vara Felicia utan psykologhatten.
Såklart har jag väl formats av min utbildning, använder vissa uttryck och lyssnar säkert in på ett annat sätt nu än tidigare. Men för egen del ser jag det verkligen snarare som att jag tar på mig rollen som psykolog när jag ska jobba eller ha patientmöten än att den alltid är på. För på samma sätt som, gissningsvis, få läkare går runt och granskar folks somatiska mående så går jag inte runt och funderar över folks psykiska mående speciellt ofta. Så i ett vanligt samtal vill jag vara Felicia. Såklart är väskan packad med kunskap men jag kopplar till stor del bort kunskap om hur ett samtal ska gå till och är – enligt mig – en vän som har ett samtal. Det tycker jag faktiskt är ganska skönt och jag tror att det hjälper mig i att vara bara Felicia när jag är ledig.
Och så ytterligare en aspekt
Aspekten av att en hel del sliter och har svårt att räcka till i tid. Om kraven på att ha många patienter är hög, om utredningarna som ska göras trillar in i hiskelig fart, om listorna med patienter växer utan kontroll. Det kan också vara svårt att skilja på jobb och privat i dessa lägen. Men mer om aspekten av arbetsbörda i nästa inlägg.
1 kommentarer