Hur vi med andra kan komma framåt
Alla vi som bor på denna planet är bra på olika saker. Vi har olika delar vi kan bidra med. Vi är som ett gigantiskt pussel där alla är varsin bit. Vi passar olika bra med varandra men ändå sitter vi på något sätt ihop i slutändan.
Bäst blir resultatet av pusslet om bitarna sitter ihop och hjälps åt för att få fram ett motiv. Likadant tycker jag att det är i livet. Vi behöver varandra.
I många år har jag varit i behov av hjälp från andra. Varit utanför vägen och fått hjälp upp igen. Gång på gång. Det behöver inte vara något som är brutalt. Det är så många som mår sådär halvbra. Tycker vardagen är tung. Kritiserar sig själva på ett nedlåtande sätt. Snavar på sina egna fötter. Kan vi då med andras hjälp ta oss upp på en enklare väg – varför är det inte en självklarhet?
Läste igenom inlägg från dagböcker och från min förra blogg. Får upp minnen och känslor i kroppen som ger mig obehag. Det är dagar jag inte vill tillbaka till. Ibland är det först efteråt som en kan se tillbaka och inse resan. Inse hur det faktiskt har varit och inse hur det är. En magisk grej att saker kan förändras. Dock gör det mig ledsen då jag vet hur många det är som lever igenom exakt min resa just nu. Med allt ifrån ätstörningar till ångest och panik. Stort som smått.
Livet går upp och ner – absolut – men när det går ner och inte upp igen kanske det är dags att stanna upp. Det måste inte vara något specifikt som får dig må dåligt – en känsla är jobbig oavsett om vi vet varför den är där eller inte. Förhoppningsvis blir det mindre och mindre skamfyllt att må dåligt och därmed också mindre skamfyllt att söka hjälp.
Därför känns det ännu mer rätt att jag läser programmet jag läser. Min vilja är verkligen, hur klyschigt det än må låta, att vara där på ett sätt som jag hade behövt. Mer om min story och givetvis mer om utbildningen kommer framöver. Har ni önskemål om vad ni vill höra om – med allt från träning, skola, mat, vardag, bakgrund och liknande – så lämna gärna en kommentar.
0 kommentarer