Att lära av livet
Torsdag och äntligen känns det som att energin sakta börjar krypa tillbaka till mig. Har varit vaken stora delar av dagen vilket är en stor seger. Dessutom tog jag mig till skolan och fick krama fina vänner (det var cykeldag på KI – var du inte där så kom nästa år, så mysigt event!!) och gick (!!!) till Vasaparken och hängde med mamma. Min dag idag skulle för en vecka sen ses som en ganska kass och energilös dag – men i nulägets mått har den varit grym. Därför kan jag nästan (verkligen nästan) bli tacksam över skador. Det är inte kul att ha ont, bli begränsad, att vara ledsen och känna sig isolerad. MEN jag lär mig så mycket. Blir ödmjuk. Jag stannar upp i mitt hektiska liv och blir som en observatör till både mitt och andras liv. Absolut – jag älskar fart och fläkt men från sidan om så kan jag få lite panik över stressen och pressen jag ser hos omgivningen. För vems nytta? Din? Min? Någon annans?
Ofta är stressen och pressen inifrån och något en själv successivt bygger upp. Viljan att prestera på jobbet, i skolan, på träningen, ha finaste hemmet, bästa pojkvännen, hinna umgås med vänner, äta bra och allt vad det kan vara. Så klyschigt men livet pågår här och nu. Inte till helgen när du äntligen får sova. Inte till semestern då du kan koppla av. Eller jo. Såklart då också. Men ännu mer här och nu.
Jag vet att jag inom ganska kort tid är inne i mitt lilla hjul igen. Där jag vill träna till max, gå på event, vara tillgänglig, jobba och plugga – men jag hoppas att jag tar med känslan av att hålla koll på: 1. För vems skull jag gör sakerna. 2. Vad mitt hjärta säger.
0 kommentarer