Kan jag läsa tankar?!
Har samlat lite funderingar och fördomar som en del har gällande psykologer. För kanske är det så att du har tänkt en hel del gällande psykologer och psykologstudenter – men inte velat fråga. Ibland kanske det inte stämmer alls, men ibland kanske det finns någon grund ändå. Har ni andra tankar om oss som läser psykologi eller som är legitimerade psykologer, kommentera inlägget och få svar på om jag tycker att det stämmer eller inte.
En upp och ner- psykologstudent!
Har psykologstudenter själva många problem?
Detta är en vanlig fråga – lite som att psykologer går programmet för att hjälpa sig själva. Jag skulle säga att vi representerar hur verkligheten ser ut och att det absolut finns de som har (och framför allt har haft) någon typ av problematik. För vet ni? De flesta har perioder då det är tufft och en av olika anledningar inte mår bra. Så det kan stämma att flera i klassen av den anledningen har blivit inspirerade att kunna hjälpa andra. Däremot skulle min gissning vara att det är väldigt få som går ett femårigt program endast för att hjälpa sig själv.
När ni övar, ta ni egna exempel från era liv?
Bra fråga som säkert stämmer till viss del. När vi hade kursen SKF (självkännedom och kliniska färdigheter) eller när vi läste MI (motiverande samtal) så kan en såklart ta tillfället till akt och ta ett verkligt problem. I vissa rollspel har jag tillexempel tagit upp perfektionism, mobilanvändning och sovvanor. Under kursen SKF hade vi dessutom en egen beteendeförändring att jobba med och samma sak gällande en tidigare kurs. Då plockar en något som en vill förändra i sitt eget liv och jobbar med det. I rollspelsammanhang kan det bli extra verklighetstroget om det är något som faktiskt stämmer, men självklart kör vi rollspel även på fiktiva personer och situationer.
Hur mycket pratar ni om barndom?
Inom KBT som är den terapiform som lärs ut på Karolinska, så pratar vi inte speciellt mycket om barndom. Detta är mer något som kopplas ihop med psykoanalysen som är en annan typ av terapi.
Funderar ni extremt mycket?
Återigen en mycket bra fråga. Även om jag tror att det är många människor som funderar mycket, så tror jag absolut att de som dras till psykologprogrammet har ett stort intresse av människor och psyket – vilket säkert gör att en funderar en hel del. Däremot tror jag inte att psykologprogrammet gör att en funderar mycket mer.
Om en går till en psykolog, ligger en på en divan och pratar då?
Lite kopplat till frågan om vi pratar mycket om barndomen så är detta väldigt mycket en förlegad bild av psykologi och psykologer. Psykoanalysen kanske jobbade såhär – men förr – idag ser det inte ut så och fler och fler inom psykologin jobbar på ett (i alla fall lite) liknande sätt även om de skiljer sig åt i terapiformer och annat.
Kan ni läsa tankar?
JA! Absolut!
Säker?
Nej. Det kan vi inte. Dock är det många människor, oavsett yrke eller bakgrund, som har tankar om vad andra tycker och tänker. Men vet ni? Kommunikation är SUPERVIKTIGT för ingen kan läsa tankar och se vad du tycker och tänker.
Analyserar ni varenda person ni möter?
Jag tycker människor är spännande och det tror jag att de flesta i min klass håller med om. Därför tänker vi såklart på människors agerande i viss utsträckning. Jag tror dock att vi inte är ensamma om det – då det är många som har åsikter om omgivningen och människor omkring. Jag skulle däremot säga att vi i liten utsträckning analyserar människor omkring oss. För egen del tycker jag det räcker att gå in i psykologbubblan under studietiden eller praktiktiden – därefter kan jag tänka på annat som känns relevant för mig.
Om jag går till en psykolog, kommer de personen döma mig för vad jag berättar då?
Spontant skulle jag säga nej. På samma sätt som en går till en butik och handlar varor utan att bli dömd så kommer psykologen inte döma dig. Med kunskapen som en psykolog har så vet vi också att livet är tufft och att det kan bli fel och jobbigt. Som ovan nämnt så är livet sånt.
Ni som pluggar psykologi eller jobbar som psykologer sitter och flummar hela dagarna.
Skulle säga nej även här. Det vi läser och det vi gör känns allt som oftast konkret. Tycker inte utbildningen har varit flummig. Bitvis kanske – men oftast tycker jag kurserna känns grundade och logiska. Vetenskapsteori tyckte jag kändes lite extra svävande men det var också en kurs som hade filosofiskt tänk snarare än psykologiskt. Det jag annars kan uppleva som flummigt är att 1.) saker och ting ständigt ändras och det kommer nya bud (har fått lära mig tänka ”okej detta är det bästa vi har nu, men det lär ändras”) 2.) att forskning kan visa typ allt och att det gäller att vara kritisk mot allt som släpps. Det senaste är dock något jag tycker KI gör bra, då vi drillas i att vara kritiska mot studier.
Nu när jag är ute på praktik kan jag dock ibland känna ”VAD KAN JAG, VAD VET JAG, VAD GÖR JAG” men har förstått det som att många yrkesbranscher har det så 😉 Så summan – utbildningen känns inte flummig men kan uppleva att jag blir lite rörig i huvudet när jag funderar på vad jag egentligen pysslar med. I framtiden när det har lagt sig och jag har mer i ryggraden så kommer det troligen ändras.
0 kommentarer