När det tar stopp

19 november, 2017

Det är på gott och ont att ha många bollar i luften. På gott och ont att vilja allas väl. På gott och ont att göra saker till 100% överallt. Det är på gott och ont i den bemärkelsen att det lätt går överstyr.

För några veckor gjorde det just det för mig. Efter ganska många månader av någon slags ständig skjutning på att vila och ha en lite mer tom kalender. Efter lite lång tid av ständigt minus på sömnkontot. Efter varningar från kroppen som jag inte lyssnade på så allvarligt som jag skulle gjort.

För så kom den där veckan. Redan på måndagen kände jag mig extremt ostabilt och stressad. Höll det i någorlunda schack och körde på, men på fredagen kom känslor av yrsel, illamående och en extrem seghet i huvudet. Återigen skyllde jag snabbt på trötthet och att jag sov dåligt någon natt. Kom hem på eftermiddagen efter jobb och ärenden och skulle plugga men istället blev det mat, som för att tappert få energi, samt sömn i en mix kvällen igenom. När jag tar till mat på det sättet så får jag alltid kalla kårar. Det ger mig så mycket minnen till en dålig period och blir lätt associerar med att något är fel. Vaknade upp på lördagen med möjligen ännu mer yrsel och illamående. Åkte till jobbet, hade klasser och PT och tänkte träna för att bli pigg. Mindre än tre minuter in i passet kände jag att det inte skulle gå. Åkte hem, pratade med pappa och kände på allvar att de 300 meterna upp till lägenheten från tunnelbanan var stört jobbigt att behöva gå (detta var innan operationen ;)). La mig på soffan och kände en sjuk trötthet. Hade årets fest framför mig, utklädnad fixad, tjejer som väntade med sangria och mys – men allt kändes helt stört tungt. Jag avskyr dock att vara personen som säger nej i sista sekund och att ”vara lite trött” tyckte jag inte dög. Diskuterade med mig själv. Skulle jag trycka koffeintabletter och sen dra, lita på att det kommer bli bra och efter något glas vin? Men känslan av att ens gå upp fick mig att gråta. Att träffa människor likaså. Efter samtal med fina vänner som peppade, stöttade och tog beslutet med mig så blev det en kväll hemma.

Missförstå mig rätt. Jag älskar när mycket saker händer. Älskar att ha mycket på gång. Det kommer jag gå tillbaka till. Men med den stora skillnaden att jag kommer dra ner på det hela. Ta bort jobb, ta bort event och tänka ett varv extra innan ”Ja, kul absolut!” dundrar ut ur min mun. Viktor i klassen sa en gång ”kalendern är till för att vara tom” och lite åt det hållet behöver jag ibland tänka. Hålla på vilan. Sortera. Välja och vraka.

Varför jag delar med mig? För jag tycker det är sjukt viktigt att sprida hela bilden och inte någon slags skönhetsbild. För mig är det viktigt att trycka på att ingen tackar dig när du kraschar totalt – även om du tackade ja till samtidiga uppdrag, även om du var en strålande student, arbetskollega eller vad det nu kan vara. Ingen tackar dig för att du kör på så du går sönder. Det är så otroligt vanligt att folk går in i väggen och jag tycker det är så sorgligt. Press och stress tills en går sönder. Vad är det för verklighet? Det är en hårfin gräns mellan att hylla och peppa driv som att trycka på mot att gå in i väggen.

Gunde Svan pratade om överträning på Skavlan. Jag kan så relatera det till prestation och många bollar i luften. Han sa att ofta backar en inte så långt som kroppen behöver – för huvudet trycker envist på. Tror verkligen på det. Kan bara gå till mig själv när jag, helt orimligt, tyckte att jag efter en ”återhämtningsnatt” med sömn borde kunna gasa på till 110% igen. Då skulle jag vara redo och pigg. Och ja, kanske kortvarigt men tröttheten sitter ibland djupare än så och som ett brev på posten trillar en tillbaka. Så helgen som var har jag haft megavila. Eller i den bemärkelsen att jag kunnat välja där och då – inte haft saker planerade innan. Strosat på stan, kollat film, pysslat och bara varit. Ska lägga in de dagarna här och där. Så viktigt att kunna återhämta sig titt som tätt och inte alltid tänka ”snart är denna period över”. Luckor i kalendern, det ska jag bli bättre på.