Privatpersonen Felicia – vad tar du med dig?

Publicerat: 1 november, 2020

Ytterligare en fråga jag fick som jag tyckte var sjukt spännande och som jag tänker är spännande för flera är vad jag som privatperson tar med mig från utbildningen och dess (snart) fem år.

Så vad tusan har jag lärt mig, bortsett från det yrkesmässiga?

Fick faktiskt klia mig i huvudet lite gällande detta. Inte för att jag inte har lärt mig saker utan snarare för att det är svårt att veta vad utbildningen har gjort med mig, vad mina kursare har gjort med mig och vad det faktum att tiden har rullat på har gjort. MEN vad tusan! Såklart ska jag ändå kunna få ner lite tankar gällande detta – oavsett om det är kunskap från själva föreläsningen, diskussionsämnen mellan mina kursare eller att jag utvecklats utanför utbildningen. För tänker ändå att det hänger ihop då jag ändå lägger mycket, mycket tid på utbildningen och att den såklart påverkar mig även på andra plan.

Bild från en av de första dagarna på KI för min del!!

Dags för topp tre!

Så för att få ner det till något konkret så kommer ni här få en topp tre lista på olika områden med olika tankar inom respektive område. Dessa tankar är alltså olika saker som jag dragit nytta av, lärt mig av och som jag är extra tacksam för att jag kan ta med mig rent privat.

Tankar och idéer från olika behandlingar

Efter att ha fått inblick i olika behandlingar har det ändå gett mig en hel del tankar och funderingar till mitt eget liv. Som exempelvis att beteendeaktivera sig själv. Alltså oh my! Ni vet en SVINLÅG dag som en inte känner att en kommer klara sig igenom? Att då faktiskt gå emot allt och bara göra. Absolut att en kan ha dagar i soffan och absolut att en inte ska trycka på aktivitet efter aktivitet. MEN att ibland gå emot känslan av att inte orka och istället göra och känna efter sen – det är ofta guld. En annan sak är att göra tvärt emot vad som känns bekvämt och att därmed utmana varenda cell i kroppen. Att inte begränsas av sina regler, tankar eller känslor utan att faktiskt utmana. Det kan vara att utmana att söka ett jobb, att räcka upp handen i klassen, dejta även om det känns svinläskigt att eventuellt släppa in någon eller att stå upp för sin sak.  En tredje grej jag lärt mig från olika behandlingar är att en inte ska tro på allt en tänker. Kliv ett steg bak och se på tankar och känslor med distans ibland. Vänd på steken och se vad du hade sagt till en vän i samma situation och se alternativa tankar. För vet ni? Vi tror att vi är så otroligt duktiga på problemlösning och att tänka ut lösningar. Men sanningen? Inte så grymma faktiskt.

Tankar och idéer från forskning

Hur ofta hör jag inte bekanta säga något i stil med att ”jag hörde en forskare säga….”, ”jag såg en text i en tidning om….” eller ”jag tror på forskning så därför…” och sen följer det som kommer efter som en sanning? Ganska ofta faktiskt. Även om de flesta VET att tidningsrubriker och förenklade, snabba förklaringar sällan är hela bilden så är det lätt att missa det. Och även om tidningsrubriker kan vara lätt att se som en anledning till försäljning att komma på slagkraftiga rubriker så är ta mig tusan det lika dant inom flera områden än på löpsedlarna. Se bara på böcker som kommer ut i handeln, på varumärken som försöker sälja prylar, föreläsare som vill erövra mark och forskare som vill ha forskningsmedel till nästkommande studier. Forskning är inte samma som sanning och därför är jag glad att jag lärt mig vara kritisk till det vi kallar vetenskap och evidens. För vet ni vad? Det finns forskning på det mesta och från alla möjliga vinklar – men missa inte att se på VAD det är för forskning och HUR den är gjort. Att hitta något som stämmer med exakt det vi vill det kan vi alla göra, för att plocka russinen ur kakan är inte speciellt klurigt.

I början av psykologprogrammet tyckte jag att det var en dålig grej att jag ofta såg flera sidor av samma mynt och inte bara kunde ha en enkel lösning. Nu är jag så stolt över det. Att det är okej att vara en ”å ena sidan och å andra sidan” person – FÖR DET ÄR OFTA SÅ VERKLIGHETEN SER UT. Så fort en lösning känns för enkel så kommer jag vara personen som försöker få in fler perspektiv och som vänder och vrider på det lite till.

Tankar om att själv värna om sin egen hälsa

Åter en punkt med många grenar. Att plugga en utbildning som ändå kan ses som krävande såväl tidsmässigt och intellektuellt gör också att en måste lära sig att solla.  För att ha en hög belastning från skolan, i kombination med jobb, perioder av volontärarbete, träning, matlagning, städning, att vara en bra vän, partner, syster och dotter lätt kan bli övermäktigt. En sak jag tänker på i och med det är det faktum att jag lärt mig att stress och utbrändhet står för en stor del av sjukskrivningarna vi har i vårt land. Det i sin tur har gjort att jag funderat mycket på vad vi gör om dagarna och varför vi gör det. En annan sak som hänger ihop med det är vikten av att säga nej, prioritera rutiner så som sömn, träning och mat, att inte enbart göra saker som är måsten och att särskilja plugg/jobb och fritid.

På tal om att värna om sin egen hälsa så har jag också genom jobb och praktik lärt mig att 1. vården är knepig, 2. ibland behövs det mycket resurser och hjälp för att lyckas få vård. Det är supertrist att det är så och satan vad jag får ont i hjärtat av att människor ibland känner sig runtskickade och oönskade inom vården.

Bonus!

Det blir ta mig tusan en liten bonus här med. För lite övriga spännande tankar som väckts och slagit mig gång på gång under utbildningen är det faktum att vi tycker att vi som individer är SUPERUNIKA och ensamma om det vi upplever. Såklart är vi unika på så otroligt många sätt. Såklart hade jag inte velat byta ut nära och kära för att andra ändå är lika. MEN det är spännande att vi så otroligt sällan är ensamma om det vi känner, tänker och funderar på. Dessutom är många av tankarna och funderingarna sådant som vi funderat på i generationer. Fascinerande tycker jag.

 

 

 

0 kommentarer

Relaterade inlägg

Om mig som bloggar

En träningstokig psykologstudent med rötterna i den småländska byn Ramkvilla – det är jag. Mitt namn är Felicia Stålhand och sedan hösten 2016 studerar jag på psykologprogrammet vid Karolinska Institutet.