Sammanfattning av psykologprogrammet 1.0
På ett sätt känns det som otroligt nyligen som jag klev in på campus Solna. Tämligen neutrala förväntningar. Gissningsvis en smula nervös. Garanterat vilsen (ni som vet hur uselt mitt lokalsinne är, kan säkert se det framför er).
Stötte ihop med Evelina som, precis som jag, såg vilsen ut. ”Letar du efter lokalen för psykologer?” frågade jag. Efter ett jakande svar slog vi oss samman och plötsligt kände jag mig mindre vilsen.
Dagen rullade på och efter det har även åren rullat på.
Fem år som passerat. När jag tänker på det så känns det märkligt. Blandade känslor av att det har gått extremt fort och att det har hänt väldigt mycket under alla dessa år.
Antingen har jag landat i det. Eller har jag inte ännu förstått. Men inom mig är det ganska lugn i mitt känsloregister. Kanske är det sommarlovskänslan som har infunnit sig och som får mig jordad och trygg. Jag andas lätta andetag och njuter av solens strålar som möter min kind.
Det är inte helt lätt.
Att se tillbaka och att sammanfatta mina år på psykologprogrammet. Av flera anledningar.
- Den uppenbara – minnet. Jag blir dock delvis räddad tack vare sparade blogginlägg, inlämningar, scheman och tentor.
- Den förståeliga – överblicken. Det är svårt att ge en sammanfattad. övergripande bild av fem år i ens liv.
- Den mer subtila – vemodet. Det jobbiga i att se tillbaka och inse att en era har passerat. Såklart blandat med stolthet och tacksamhet.
Men nu kommer det i ett antal delar för er som vill blicka bakåt med mig.
0 kommentarer