Sammanfattning av psykologprogrammet 3.0

30 juni, 2021

På fem år händer det mycket. I förra inlägget kunde ni följa alla kurser och här kommer en lite mer personlig vinkel av mina fem år på psykologprogramet.

Ett halvt decennium, det händer massor och åter massor under de åren. Jag har redan innan skrivit om 5 saker jag önskar jag hade vetat innan jag började plugga till psykolog, att känna sig vilsen på sin utbildning och vad jag som privatperson tar med mig från åren så en del har ni fått följa med på mina tillbakablickar redan nu.

Men okej om vi tar en överblick över åren.

Från innan plugget, genom och till nu efter.

En bild ett halvår in på psykologprogrammet. Träningsklädd, då som nu..

Hur började det?

Jag började psykologprogrammet efter att ha jobbat inom träningsvärlden och tyckt att den var allt för smal och att jag saknade kunskap om psyket. Jag hade året innan sökt och kommit in på fysioterapeutprogrammet, men i sista sekund tackat nej för att resa och göra annat. Under den tiden hann jag gissningsvis landa i att det nog var människans beteende och psyke som intresserade mig mest. Kanske då jag själv har erfarenhet av viss ohälsa eller bara för att jag såg hur bra kropp och huvud skulle kunna vävas samman med dubbel kunskap.

Första tiden på psykologprogrammet

En morgon när jag vaknade i Sofies lilla stuga så minns jag att jag sa att livet var så bra att vi fick nypa oss i armen för att se om det var på riktigt. Det är lätt att se tillbaka med lite väl glittriga ögon men minns det som en dröm! Varför det var så bra? Träffade bästa BÄSTA vänner. Fick lära mig om saker jag tyckte var sjukt spännande. Jobbade extra med träning, först Itrim och sen Rosa Skrot. Var volontär på Tjejzonen. Kämpade för bra betyg. Började i PINKs styrelse. Startade upp Klimatföreningen med Sandra i spetsen. Började som digital ambassadör. Hängde på MFs alla fester. Blev ihop med R. Ville räcka till som student, vän, partner, syster, dotter, styrelsemedlem, volontär, anställd.

Men ja. Nackdelen kanske var just det. Att det var för mycket som var så kul. Jag begränsade mig noll i vad jag åtog mig. Det jag begränsade var min sömn. Försökte göra allt och blev på kuppen sjuk i halsfluss ungefär en gång i månaden.

Sista tiden på psykologprogrammet

Sista tiden minns jag inte med riktigt lika mycket kärlek. Jag har absolut varit bättre på att anpassa tempot utifrån ork och mående, så någon lärdom från första tre åren fick jag förvisso. Men annars kantades sista två åren med en hel del tårar och sömnlösa nätter.

Mormor och morfar dog, det tog slut mellan mig och R, jag kände att jag pluggat helt fel utbildning och det var Covid.

Såklart ingen ont som inte har något gott med sig. Jag har fått grubbla och landa i insikter, fått skapa en egen väg framåt, syrran har bott i Stockholm vilket har varit magiskt, jag har hängt mycket med vänner jag innan inte hängt med, jag har hittat tillbaka till relationen.

Livet ändå. Varje år när jag gör min årliga fotobok slås jag över hur fort det känts som det har gått och hur mycket det får plats på ett år. Otroligt mycket! Så det är klart att det hinner hända ännu mycket mer på fem år. I plugget, runt plugget och helt bortkopplat från plugget.

Och nu då? Jag kommer som jag har skrivit om i temat Förändring på ingång här, här, här och här att flytta till Jönköping för att jobba inom elevhälsan. Tanken är också att jag ska starta ett företag med fokus på träning och psykologi, det blir ett jobb som – i mån av tid och energi – kommer utvecklas under sensommar och höst och ni kan följa den resan genom min hemsida längre fram. Tills dess och för att hålla koll på när hemsidan och verksamheten är igång får ni gärna kika in på min, inte så aktiva, profil på instagram.