Vad händer med oss när en sorg slår till?
En kan tänka att en som läser psykologi vet mycket om sorg och sorgbearbetning. Hade jag inte själv läst sex terminer på psykologprogrammet hade jag trott det. Vi har dock inte läst så mycket om sorg. Jag visste därför inte så mycket om det. Såklart har jag haft sorg i livet. Relationer som försvinner, förändringar som är jobbiga, förluster av någon eller något. Men vad är egentligen sorg? Hur kommer en ut från en sorg? Hur ska en bete sig som närstående till en sörjande? Vad händer inom en när en är sörjande?
Så många frågor.
Jag backar bandet lite. Min höst har kantats av sorgen av att min morfar blev allvarligt sjuk. Pigga, glada, energiska, nyfikna, roliga, snälla, ödmjuka, bästa, bästa, bästa morfar. Resor till och från Småland har varit ett faktum och även om det har varit en tung höst så är jag så tacksam för ytterligare fina minnen vi fått ihop. Rullstolsrace, fika, UNO spelande, skratt och gråt.
Vi kastades mellan hopp och förtvivlan in i det sista. Och nu är det två månader sen som såväl morfars och mormors liv tog slut. Tillsammans precis som de önskade. Tillsammans precis som vi sa att en inte kan bestämma själv. En stor förtvivlan uppkom. Världen stannade samtidigt som allt utanför tycktes fortsätta. Folk la upp bilder på Instagram, folk lagade middagar, folk tränade och folk skrattade. Allt detta samtidigt som min kropp och själ var i spillror. Hur var det möjligt? Veckorna efter var en berg och dalbana. Jag har varit otroligt ledsen för att de inte är kvar, otroligt tacksam för allt vi fick, arg för att de inte fick vara med längre och glad för att de levde in i det sista. Upp och ner. Upp och ner.
BÄSTA MORMOR OCH MORFAR <3
Min absoluta favoritbild på mig och morfar <3
Som sagt har det nu gått en tid. Vår starkt förknippade högtid ihop, julen, är förbi. Huset ska tömmas. Saker delas upp. Minnen bubblar upp. Likaså sorg, tomhet, tacksamhet och fina, fina minnen. Jag är inte längre i den akuta sorgen. Jag har lyft blicken – även om de alltid, alltid kommer vara med mig så otroligt nära.
Så okej. Vi alla kommer (förhoppningsvis – om inte vi själva dör först) vara med om stora förluster. Och sorg behöver såklart inte handla om just död, utan kan även handla om annat. Men om nu alla kommer vara med om det, varför pratar vi så lite om det? Varför vet vi så lite? Hur känns det ens? Varför är det så svårt både för den sörjande och omgivningen? Tänker att vi ska prata lite om sorg. Inte helt kopplat till plugget till psykolog men något som påverkar oss människor på ett emotionellt plan.
- Jag tror att vi pratar så lite om döden för att det är skrämmande att inte veta. Det kan dock också handla om att vi ju inte vet – och att en del därför inte finner något som helst intresse i att spekulera. En dag får vi ju ändå reda på det. Jag tror också att det ofta handlar om att vi är så otroligt fokuserade på att leva, fixa, hinna, vara effektiva och få ihop livet – att döden och att det finns ett slut inte får plats. Vad tror du?
- Sorg är OLIKA FÖR ALLA. Inget är mer rätt än något annat och inget är fel. Jag har varit otroligt ledsen hela hösten. . Gråtit kopiösa mängder. Gråtit i smyg. Gråtit mig till sömns. Allt som en sorg för vad som komma skulle, för en maktlöshet och för en sjukt jobbig insikt om att livet faktiskt tar slut. Efter min mormor och morfar dog var jag bitvis paralyserad av sorgen. Gick till skolan bara för att inte fastna i totalt mörker. Försökte få timmarna att gå. Ville inte trän. Ville inte träffa folk. Ville inte jobba. Pratade otroligt mycket med min familj om det som hänt. Försökte bearbeta. Försökte tänka alla möjliga tankar. Försökte gå vidare och landa. En får alltså vara ledsen på det sätt som är bäst för en själv. Men heeey? Hur vet en vad som är bäst för en själv?
- Svår fråga! För precis som vid en depression är det OTROLIGT lätt att stänga in sig och bara vara ledsen och själv. Allt annat kan kännas jobbigt. Och det är okej. MEN! Ibland behöver en ta en paus från sorgen. Trots att det känns märkligt att gå en promenad och lyssna på en podd när någon just dött. Trots att det känns märkligt att gå till skolan och kolla på filmer om anamnestagning av en patient. Trots att det känns URMÄRKLIGT att träna och bli trött när kroppen är en liten urvriden trasa. Trots det så kan en vara tvungen att i små steg faktiskt göra saker som en vet att en innan gillade.
- Så hur ska då omgivningen reagera? Också en himla klurig fråga. Jag har några tips som jag själv läst på om gällande att stå bredvid någon i en sorgeprocess.
- Ta över ansvaret för att ta kontakt. Lägg inte ansvaret för kontakten på den sörjande. Det är lätt att säga ”Jag finns här, hör av dig” och ibland kanske det passar – men ibland kan det gynna den sörjande att säga ”Jag ringer på fredag igen, svara om du orkar”.
- Ta initiativ till saker. Hänger ihop med punkten ovan men är ack så viktigt. Fråga om sällskap, fika, promenad eller lunch. Träng dig på lite även om personen bara vill vara själv. Svår balans.
- Hjälp till med praktiska saker. Lämna över en matlåda, diska eller vattna blommor. Jag fick mat av fina vänner första dagarna vilket betydde ENORMT. Tanken på mat fanns inte då – men äta bör en ju göra såklart.
- Visa att du finns och våga ta kontakt. Det är viktigt att visa att en finns där så att den sörjande inte känner sig utanför eller ignorerad.
- Kom ihåg den sörjandes sorg. Bara för att två veckor eller två månader har gått behöver det inte vara bra. Kanske är det värre? Kika in och checka läget. Så lätt att glömma – men så viktigt att göra.
- Ha tålamod med sorgen. Ibland kan en ruttna på sorg och ha en stark vilja av att bara gå vidare. Trösta snabbt och snäppa. Men det är okej att det tar tid. Prata och minns.
1 kommentarer