Vad händer Sverige?!
Jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska få ut det som snurrar i mitt huvud på bästa sätt. Det är som att en droppe till blev för mycket och efter samtal med mamma och sen funderingar med syster så liksom exploderade tankarna i huvudet. Vilka är vi människor? Hur beter vi oss? Hur tänker vi? Varför ser vi så olika saker? Varför är 1+1 inte alltid två? Varför anser vissa att en del är mer värda än andra? Varför spelar vissa saker så jävla stor roll? Varför är vår värld som den är? Hur kan vi säga så elaka saker? Hur kan vi exkludera olikheter? Hur kan vi blunda för saker?
Det är jättelätt att klaga på saker. Hör nog dagligen en mix av att sjukvården inte sköts, att skolor borde få mer pengar, att det är för varmt, att kvinnan på gatan är jobbig som sitter utanför Ica och vill ha att pengar, det är för kallt, att det är sjukt att jorden går under om vi fortsätter som vi gör (och ändå tar många för givet att äta kött och flyga flygplan…), det oroväckande faktum att SD växer och växer, att världen är orättvis (och ändå köper folk kläder som är gjorda av folk med minimilön…), att invandringen hotar oss.
Vi är människor, människor oroar sig och funderar. Absolut, det är mänskligt. MEN VAD GÖR VI? Vad gör du? Vad gör jag? Vi ÄR samhället, vi ÄR liksom politik. Det är ett stort ansvar och det är mycket som ibland läggs på individen. Hur val påverkar. Vad valet gör i längden. Detta har snurrat i mitt huvud senaste dagarna och jag får inte bort det faktum att jag sitter tyst i båten. Nu tänker jag framför allt på SD:s framfart. För den är obehaglig och ger mig kalla kårar. Så vi måste agera. NORMALISERA FÖR GUDS SKULL INTE ETT RASISTISKT PARTI!
Jag har inte konkret bestämt vad jag ska göra för att vara en så bra medmänniska som möjligt. Men jag vet att jag måste ta mitt ansvar och inte bara säga ”shit vad sjukt!” om saker händer (var med och påverka innan det händer!). Jag måste liksom in och påverka. Säga mitt. Engagera mig. Inte muttra i ett hörn eller i kretsar som tycker exakt som jag. Ut ur den normativa och trygga bubblan. För i den bubblan händer inte någonting. Mer än att en själv kanske eventuellt glömmer och blundar för problematiken som finns utanför.
Det är inte bara SD:s framfart som får det att brinna inombords på mig. Det är så mycket mer, men det är så otroligt lätt att missa det. I mitt fall dels för att jag är normen – jag är vit, har ekonomi, pluggar, jobbar, har vänner och familj, är hetrosexuell, har en kropp som normen säger är okej. Visserligen är jag kvinna – så en nackdel verkar samhället se mig som (hallå lika lön, samma förmåner, samma chans till olika positioner osvosv) men annars är jag väldigt mycket av en människa som smälter in. I sammanhang där en känner sig utanför så känns det jobbigt, det kan nog de flesta skriva under på. Tänk då att leva i det, få skuld även när inget är fel och att aldrig få cred när något är rätt. Bara för att en sticker ut och inte passar in. Ett sjukt samhälle.
Det är dock inte bara att jag är normen som gör att jag missar saker, utan också för att jag inte har all kunskap för att se luckorna, orättvisorna och alla fel. Jag är otroligt glad att andra kan lära mig och kan få mig se världen med andra ögon. Min syster, som enligt mig är en kämpe utav rang för mänskliga rättigheter och jämställdhet. Som jag också kan fråga vad som helst om och be om hennes syn på. Något jag tycker är otroligt skönt om jag vill förstå något som känns svårt eller dubbelbottnar. Linnea Claeson, Ida Östensson, fattanu och tänkvärt är andra där jag kan få mer förståelse och insyn.
Vrider och vänder på tankar och ibland blir jag knäpp. Att blunda för saker, att ta sitt ansvar för saker, att vi äger tusen gånger för mycket saker, att vi ena sekunden skattefuskar och andra klagar på sjukvården, att vi ena sekunden tycker alla borde ta hand om miljön och andra flyger och äter kött, att vi ena sekunden vill leva i teknikens moderna tid för att nästa tycka att vi ”borde äta kött för det gjorde en på stenåldern”, att vi ena sekunden stöttar adoption och barnhem men andra sekunden ALDRIG skulle ta ett barn från sina föräldrar här i Sverige om det inte verkligen behövs och att vi vita (sorry jag drar faktiskt alla över en kam) tror så gott om oss och sätter oss på en piedestal allt för ofta.
I perioder tycker jag världen är fin och bra, men nu känner jag att det är allt för många som sitter och skakar lite på huvudet åt saker, säger att det inte angår dem eller att de inte kan så mycket om ämnet. Absolut, en behöver inte göra allt. Men att visa sin åsikt och stå upp för människor kan vi göra i olika stor skala. Det är dags att på allvar sätta ner foten.
Fina Sverige, men vad är under ytan?
0 kommentarer