Vad har förvånat mig gällande rollen som psykolog? #yrkesroll

4 februari, 2021

Det är otroligt svårt att veta vad som väntar efter en utbildning. Dels för att det är klurigt att ha den insynen inom olika branschers vardag men också då det inte finns ett enkelt och rakt svar på frågan.

Nu är jag ännu inte klar och har inte kommit ut i arbetslivet på riktigt än. Ändå kan jag se saker som jag inte innan utbildningen inte tänkte på och som har förvånat mig på vägen. Här kommer några av dessa.

Att psykologer är som vem som helst. Kanske generellt gillar jobb med människor och har en nyfikenhet, men annars är det verkligen en mix av individer. Med olika intressen, olika tolkning av saker och ting, olika kunskap och olika mål framåt. Bra då människor kan ha behov av att möta olika typer av personer – men klurigt då det kan vara svårt som patient att hitta rätt ibland.

Att det är ett brett fält, men att det kan vara mer utmanande om en vill jobba utanför den kliniska boxen. Det går att jobba inom olika branscher och med olika saker som psykolog, men jag har ändå känt av en ensamhet i att vilja göra något annat än att enbart jobba kliniskt. Innan utbildningen och första åren av utbildningen var jag inte beredd på att jag skulle känna så eller att det skulle skapa så pass mycket framtidsoro som det ändå gör.

Att vi vet så lite. Klassiker, men ju mer jag vet – desto mer vet jag att jag inte vet. Både hur lite jag själv vet och hur mycket jag skulle vilja veta – men också hur lite vi överlag vet. Det gör mig förvånad.

Att det ibland är oklart vad som gör någon bättre. På tal om ovanstående – att vi överlag vet så lite gör att det ibland är oklart vad som hjälper en person. Det är generellt lättare att få fram evidens för en medicinsk behandling än en psykologisk, då det är lättare att hålla alla andra variabler konstanta vid medicinsk behandling. Det är förvånande tycker jag, att vi gör behandlingar och det visar god effekt – men vi vet inte riktigt vad i behandlingen som hjälper. Kanske olika från person till person och kanske olika beroende på var i livet en själv står.

Att en kan behöva nöja sig med små framsteg, eller inga framsteg alls. Ibland klickar en inte. Vilket kan sänka förtroendet såväl som att skapa en känsla av missförstånd. Ibland hittar en som psykolog inte rätt om det är oklart var skon klämmer. Vilket kan leda till att fel typ av behandling ges och att en annan hade varit bättre. Ibland kanske kunskapen om området är begränsad hos psykologen. Ibland påverkar omständigheter. Små framsteg är dock framsteg. Ett frö kan ha blivit sått och därifrån går det att växa.

Att en som psykolog inte räddar någon, men hjälper individen att rädda sig själv. Vi kan inte göra jobbet, en måste lära sig cykla själv men vi kan hålla i, stärka tron på dig och få dig att utmanas och utvecklas. Kanske självklart redan innan jag började, men blir påmind om det. På samma sätt som en person som går hos en fysioterapeut och ska göra rehab eller någon som gått till en läkare och ska ta en kräm varje kväll – på samma sätt som dessa individer behöver göra jobbet själva mellan besöken så behöver de som går till en psykolog göra det.

Att mycket inom jobbet är att testa och se. Det finns manualer, det finns evidens och det finns andra som gått vägen före. Men samma sak här – alla är olika och vi kan inte i förväg veta vad som ska hjälpa. Tyckte i början att det var stor skillnad från andra yrken inom medicin men inser att de liknar varandra. Vi har inte facit i förväg och måste därför testa. Såklart är testen legitima och i den riktningen vi tror ska hjälpa – men inget är hundra procent säkert. Precis som gällande att testa olika mediciner, göra olika typ av rehab eller testa att borsta tänderna annorlunda för att minska hål. Vi vet inte alltid varför en person är där den är och mår som den mår och vi vet inte alltid hur vi ska hjälpa personen därifrån. Superfrustrerande men också spännande.