Världens mest krävande jobb? #yrkesroll

20 februari, 2021

Har fått in flera kommentarer och mail på senaste tid som handlat om oro och undran gällande om en kommer orka med yrket som psykolog. Dels gällande den emotionella biten och dels gällande en mix av att det är emotionellt och att det är en tung arbetsbörda.

Så hur krävande är jobbet?

Jag har varit inne på det innan, för ungefär ett år sen. Men frågan kvarstår gällande hur en egentligen ska göra för att orka hantera hög belastning, emotionella möten, att sitta ensam med patient efter patient och att vara socialt framåt under hela dagar.

Precis som gällande förra inlägget så kanske jag egentligen inte är som klippt och skuren för att svara på frågan – då jag ännu inte är ute och jobbar heltid. Men spåna och fundera kan jag ändå.

Hur vanligt är det då med utmattning och sjukskrivning inom yrkeskåren?

I Socialstyrelsens rapport från 2018 står det följande

Sjukfrånvaron är hög inom vård, omsorg och sociala tjänster som sysselsätter många kvinnor. Några exempel på verksamheter är särskilda vård och omsorgsboenden för äldre, funktionshindrade och missbrukare; hemtjänst och personlig assistans samt öppen hälso- och sjukvård. Inom vård, omsorg och sociala tjänster finns i hög grad psykosociala arbetsmiljöbelastningar, men även fysiska belastningar samt hot och våld.

Vidare står det i rapporten att psykologer 2015-2016 hade 1 532 i antalet sjukfall (över 14 dagar) på totalt 9 224 anställda. Detta innebär att 16,6% rapporterade sjukfall som varade längre än 14 dagar. Läkare landar i denna rapport på 11,4 %, distriktssjuksköterskor på 19,6 % och grundsskollärare på 14,5 %. Vad siffrorna säger är för mig svårt att säga.

Vad tänker jag om det?

Jag har punktat upp tre olika bitar som jag tror är viktiga, såväl för den emotionella belastningen, det höga trycket och känslan av att både sitta ensam med en patient som att alltid vara social och utåt.

Upprepning från förra inlägget, men en jobbar som psykolog – en är inte psykolog. Bra att påminna sig om när jobbtankar lätt kommer upp även utanför arbetstid. Bra att påminna sig om oavsett jobb. Men när det känns som att ett stort, stort ansvar ligger på ens axlar kan det kännas skönt att landa i att det är ens jobb. Ett otroligt viktigt jobb och ett jobb som handlar om andra människor – men ändå ett jobb. Ibland tror jag att det är lätt att säga ”kontakta en psykolog” för att skjuta på ansvaret till någon annan. Vilket 100% är helt rätt och samtidigt kan ge bilden av att någon annan ska lösa något. Likt rehab efter en skada så kommer fysioterapeuten med övningar – men personen måste göra dessa. Likt medicinering för en infektion så kommer läkaren med medicin – men personen måste ta den. Samma gäller psykologens roll. Psykologer kommer med övningar, förhållningssätt och stöttning – men personen vara med i processen. Utsvävning, men det viktigaste (och kanske svåra) budskapet: du är inte ditt jobb, du gör ett jobb.

Ta kollegialt stöd. Såväl för att inte känna att du är ensam, vilket jag tror det kan kännas som ibland om en sitter ensam i ett rum med patienter. På många ställen är det dock mycket handledning, samtal och möten som gör att en team-känsla kan uppstå. Tänker också att kollegialt stöd får en att lättare kunna lämna jobbet på jobbet. Det går att prata av sig och försöka att stänga boken när en går hem. Jag tänker också att kollegor är en viktig kugge för att ha trevliga luncher och fikor. INTE att förringa.

Återhämta dig mellan jobbet. Vissa dagar kanske en känner sig matt efter att ha pratat och lyssnat dagen igenom. Kanske är det ändå den dagen en ska köra ett träningspass och äta middag med en vän? Eller sär det dags för att hänga i soffan framför en film och bara vara själv? Olika från person till person och från dag till dag såklart. Men att göra saker som får en att må bra och som får en påfylld med energi tror jag är otroligt viktigt.

Trots att jag inte är helt inställd på att jobba kliniskt, med patientmöte efter patientmöte kan jag absolut känna viss nervositet för att ta på mig för mycket ansvar emotionellt. Att verkligen, verkligen se personen som sitter framför mig och kanske ibland så knut på mig själv för all vilja att hjälpa. Jag tror att det är bra att vara förberedd på att det lätt kan bli för mycket och att då se till att jobba med det. Dock kanske det är svårt att i förväg göra så mycket. I nuläget har vi en patient i taget och den patienten får mycket tid och uppmärksamhet av oss – så på så sätt övar vi just nu inte alls på att inte gå in för mycket, utan tvärt emot. Och jag ser det ändå som en skillnad mellan att gå in för mycket emotionellt och gå in för mycket i tid.

Min stress gissar jag kommer ligga i att så otroligt gärna vela att det går bra för patienten. Att jag får lära mig att ibland går det bra och ibland går det mindre bra. Att jag får hoppas att ett frö ändå har såtts och att personen ändå kom ett steg på vägen. Men det tror jag absolut blir min stora utmaning som i sin tur kanske resulterar i att jag lätt kan gå in för mycket både emotionellt och i tid.