Wings for life i Melbourne

6 maj, 2019

Igår var det dags. Loppet som går ut på att springa så långt som möjligt tills en bil hinner ikapp dig. Det kan alltså bli allt ifrån ett par kilometer till 90 kilometer. Bilen startar 30 minuter in i loppet och börjar då med en hastighet av 15 kilometer per timme för att sedan successivt öka under hela loppet. Som nämnt tidigare så går loppet över hela världen samtidigt, så för mig innebar det en start vid 21.00 medan starten i Stockholm går vid 13.00. Syftet med loppet är att samla in pengar till ryggmärgsforskning och hela startavgiften går, tack vare sponsring av ett företag som betalar hela arrangemanget, oavkortat till detta.

Ska erkänna att jag var en aning trött på löpning efter veckans timmar av att benen kämpa på löpbandet på labbet, men när jag väl skulle cykla till starten var jag ändå taggad. Jag mötte Peter och Hanna vid halv sju och hämtade vi ut startkit med tröja och pannlampa, bytte om och blev fotade för team Monash. Sen var det bara att vänta in de två timmarna som återstod innan starten. Det gick dock fort och rätt som det var blev det bråttom att dra av alla överdrag, lämna in väskorna och gå till första delen av starten.

Jag valde att springa i sektion 3, som var den gruppen en skulle springa i om en räknade med att springa 10-20 kilometer. Tillsammans gick vi allihop till den riktiga starten av loppet, vilket var mitt ute på Monash Freeway – en stor motorväg. Denna var alltså avstängd i 100 kilometer för att vi skulle springa. Jag hade dels läst på dåligt och inte riktigt fattat att Monash Freeway var en motorväg, så jag blev lite chockad av att vi skulle springa på en asfalterad raksträcka – hela vägen.

På väg till starten 🙂

Efter uppvärmning och peppande av arrangörerna gick starten. En väldigt häftig känsla då det var mörkt över hela vägen så bara alla löpares pannlampor lyste. Jag och Peter hade båda som mål att springa ungefär 15 kilometer så även om vi inte bestämde att vi skulle ta sällskap så blev det så. Detta var väldigt bra då jag absolut inte ville hamna efter eller ens våga släppa in tanken om att gå under loppet. Men mina ben kändes pigga och sjukt nog var faktiskt känslan att kilometrarna mer eller mindre passerade av bara farten. Precis som jag önskade för innan loppet (eller som en önskar under varje löptur men som jag sällan upplever, haha). När första skylten om hur långt vi hade sprungit dök upp så hade vi kommit åtta kilometer. Vilket för mig är långt. Två kilometer senare nämnde jag för Peter att vi minsann hade sprungit halvvägs nu, varpå han svarade att jag inte skulle vara så säker på det.

I startfållan, väldigt härlig stämning!

Och så rätt han hade. Skyltarna för kilometrarna kom en efter en och rätt som det var så var vi uppe i våra 15 kilometer. Hade bitvis lite kramp i vaderna så tänkte att det nu i alla fall bara var två eller tre kilometer kvar tills bilen borde hinna ikapp oss. Men sen kom 18 kilometers skylten och bilen var inte i sikte. Så det vara bara att fortsätta pinna på. Så träffade vi på en man som sa att han hade som må att hålla ett tempo så att han skulle hinna 20 kilometer. Vi bestämde oss för att vi också skulle komma dit. Och ja, den där 20 kilometers skylten kom och strax därefter så kom en cyklist och hojtade om att bilen var 100 meter bakom oss. Började kuta och stod inför dilemmat att ju snabbare jag springer desto längre tid måste mina ben kämpa på, haha. Men tillslut blev vi besegrade och slutade på 20,64 kilometer och hade då sprungit i en timme och 52 minuter. Helt sjukt långt och jag fattar inte att jag inte tuppade av eller i alla fall tyckte det var mer jobbigt under vägen. Några gånger fick jag påminna mig om att det är okej att det är jobbigt och att det snart kommer kännas lite lättare igen – och så gjorde det just det och benen rullade på igen. Så jag är både förvånad och glad över kroppens kapacitet.

Efter 21,65 kilometer kändes kroppen bra, men aningens stel.

Vi blev ikappkörda precis där det stod bussar som skulle köra oss tillbaka, vilket var väldigt skönt. Så efter lite stretch och vatten så hoppade vi in i bussen som körde oss tillbaka till startområdet. Där hämtade vi ut våra saker och jag tog cykeln hemåt. Kom hem runt halv ett och duschade, käkade och kröp ner i sängen och hoppades på att kunna sova länge, men vaknade efter fem timmar och var taggad på en ny dag. Kroppen och jag mår prima och idag är jag stört imponerad av min kropp. Den är ett så sjukt bra verktyg oavsett vad en vill göra. Men en sak den inte mår bra av? Att bli hatad, ogillad och granskad. Självklart är det också viktigt att ge den rörelse i lagom dos och tanka på med energi, sömn och kärlek. Men annars – försök hitta fascination av kroppen istället för att hitta yta.