KI-studenten Isabelle

Det här är sista delen av en serie i 5 delar om min upplevelse av att vara patient på sjukhus i Tyskland. Du hittar övriga delar under #patientperspektiv.

Efter 3 års läkarstudier trodde jag att jag kände mig ganska hemma på sjukhus – fram till att jag själv blev inlagd som patient.

Det var ganska frustrerande att plötsligt hamna “på fel sida av stetoskopet”. Läkarna var alla väldigt professionella och tog mig på allvar, däremot varierade sjuksköterskorna stort i sitt bemötande. Vissa av dem behandlade mig som ett barn och duade mig även om alla vuxna patienter ska tilltalas Ni i Tyskland. Andra verkade se mig mer som läkarstudent än patient. Några var väldigt gulliga och omsorgsfulla mot mig.

Oavsett vem det var som kom för att titta till mig, var det stressigt och jobbigt att känna en sådan brist på integritet som en sjukhusvistelse innebär. Under en hel vecka fick jag finna mig i att bli väckt ur min sömn, bli tillsagd när jag skulle äta och inte äta och vara begränsad till ett väldigt litet område.

Som läkarstudent är det väldigt lätt att glömma bort patientens perspektiv på sjukvården, eftersom man är så upptagen med att försöka lära sig läkarnas perspektiv. Jag har aldrig tidigare reflekterat över hur mycket sjukvården inskränker patienternas autonomi. Nu har jag mycket större förståelse för patienterna som grinar när man försöker lyssna på deras hjärtan eller lungor – även om det inte är en så stor grej för oss medicinare, blir de sammanlagda små handlingarna väldigt påfrestande för patienterna.

Så det här är vad jag själv kommer ta med mig i mitt patientbemötande i fortsättningen:

• Presentera mig och ha alltid namnskylt på mig. Det var mycket trevligare att få ett namn och ett ansikte på bussarongerna som bemötte mig – personal-patientkontakten blev mer personlig, men också mer professionell eftersom jag förstod exakt vilken roll sköterskan eller läkaren hade om hen presenterade sig tydligt. Det räcker gott väl med ett “Hej, jag heter X och det här är min yrkesroll”.
• Förklara vad jag vill göra med patienten och varför. Lägger personalen korten på bordet från början är det mycket lättare att medverka som patient. Det är också mer förtroendeingivande, för då visar personalen att de har en bestämd plan och förstår vad de håller på med, samtidigt som det också visar att de har nog förtroende för patienten för att kunna delge planen.
• Ge patienten utrymme och stressa inte i onödan. Stormar personalen in i rummet på morgonronden kl 7 är det inte konstigt att patienterna är omtöcknade och mindre samarbetsvilliga. Undvik att rabbla upp all information utan kolla att patienten verkligen hänger med, och börja inte dra i patienten innan den är med på att bli undersökt. Den här hänsynen tar kanske en halv minut extra, men det gör väldigt mycket för patienten.
• Synkronisera mig med mina kollegor så att patienten inte får motstridiga bud. Som patient hör man mycket hellre att personalen säger “Jag vet faktiskt inte, men jag ska höra mig för” eller “Jag kan lämna besked senare” än att de slänger ur sig saker som motsäger tidigare besked.
• Ge patienten inblick i avdelningens rutiner. Om jag hade fått veta från början att man ville ta tempen på mig varje morgon, att ronden kom kl 7, att jag skulle få dropp tre gånger om dagen och att droppet skulle rinna i 15 minuter varefter jag skulle tillkalla en sköterska för att få det avkopplat, hade det varit mycket lättare att vänja mig vid de konstanta avbrotten i vad än jag höll på med under sjukhusvistelsen. Så berätta för patienten när vad kommer att hända på avdelningen i så stor utsträckning som möjligt, för att ge hen en chans att anpassa sig.

Det finns gott om utrymme för förbättring i respekten för patienternas integritet på både svenska och tyska sjukhusavdelningar, men det hade jag kanske aldrig insett om jag själv inte hade blivit inlagd.

Som läkaren som skrev in mig sa: “Jaha, så du är läkarstudent? Nu kommer du få betydligt bättre inblick i sjukvården än vad du hade förväntat dig, så det är allt tur i oturen!”

Det här är del 4 av en serie i 5 delar om min upplevelse av att vara patient på sjukhus i Tyskland. Du hittar övriga delar under #patientperspektiv.

Efter 3 års läkarstudier trodde jag att jag kände mig ganska hemma på sjukhus – fram till att jag själv blev inlagd som patient.

Kort sagt är det här vad jag tar med mig från erfarenheten:

• När jag väl var i kontakt med sjukvården fick jag adekvat och korrekt vård, men det var svårt att nå den överhuvudtaget. Trots att jag är läkarstudent, redan bekant med den tyska sjukvården och hyfsat bekväm med det tyska språket i sjukdomssituationer, krävdes det mycket övertalning för att bli tagen på allvar – jag är övertygad om att det hade varit ännu svårare om inte.
• Patientkläder har ännu sämre passform än sjukvårdspersonalens kläder, vilka jag som 160 cm lång (kort) sällan känner passar. Sjukhussärken som jag hade på mig var gigantisk och jag kände mig väldigt blottad i och med hur stor urringningen var och hur tunt tyget var.
• Tysk sjukhusmat är hemsk. Jag fick inte en endaste färsk frukt eller grönsak under hela veckan jag spenderade på avdelningen. Jag fick inte ens kokt potatis, utan bara stuvade, gratinerade, inlagda och superprocessade grönsaker och halvfabrikat.
• Efter en halsmandeloperation är man väldigt öm i svalget och mycket gör ont att äta. Ljummen eller lätt värmd mat, salta saker och lättuggade grejer är att föredra. Sura och starka rätter bränner och svider oerhört. Jag försökta dricka äppeljuice men det sved alldeles för mycket. Det var först mer än tre veckor efter operationen som jag kunde börja äta surt igen.
• Som patient måste man finna sig i att vara tillgänglig och bli störd alla timmar på dygnet. Trots konstanta avbrott var jag tillräckligt utmattad efter operationen och av alla smärtstillande för att kunna sova helt okej. Det hjälpte också att sjukhussängen var bekväm.

Det var en stor lättnad att bli utskriven från sjukhuset. Efter utskrivningen reste jag direkt tillbaka till Stockholm, vilket var emot läkarens rekommendation (jag vet, brist på compliance/coherence, jag borde skämmas) i och med kvarstående blödningsrisk och brist på tillgång till akutsjukvård under flygresan. Lyckligtvis skedde resan utan problem och jag återhämtade mig bra i Sverige.

Det var fortfarande påsklov när jag kom tillbaka och det var väldigt skönt att inte vara för uppbokad. Jag hade fortfarande ont i halsen och åt maxdos smärtstillande i nästan en vecka till. Jag kände mig dåsigare och tröttades ut mycket snabbare än vanligt. Det gjorde ont att äta, så jag fick inte i mig en tillräckligt balanserad kost, vilket också tärde på min energi.

Det var först två veckor senare, alltså mer än 20 dagar efter operation som jag kände mig så gott som återställd.