Nu har ansökan till vårens högskoleprogram öppnat på antagning.se! Karolinska Institutets läkarprogram har intag både på höstterminen och vårterminen, så se till att söka! Vill du söka PIL (alternativt urval, det vill säga kunskapsprov och intervju), glöm inte att anmäla dig till PIL separat på ki.se.

Jag började läkarprogrammet på hösten, men jag har faktiskt märkt att det finns vissa fördelar med att börja plugga på våren:

  1. Det är lättare att bli antagen. Det är ofta lite lägre betygskrav och HP-resultat som krävs för att bli antagen till läkarprogrammet på våren. Det här gäller inte bara KI, utan också läkarprogrammen i bland annat Lund, Uppsala, Linköping. Det här beror på att det är lite färre antal sökande, även om antalet platser på utbildningen är detsamma som på hösten.
  2. Du slipper snorungarna som kommer direkt från gymnasiet. Alla har haft åtminstone ett halvår på sig att bli fullständiga individer efter gymnasiet. Inte för att 6 månader alltid räcker till, men de hinner komma en bit på vägen. Dessutom råkar det vara så att medelåldern är aningen högre i vårklasserna än höstklasserna. (Värt att påpeka att jag själv var en snorunge som kom direkt från gymnasiet)
  3. Lugnare tempo. Vårterminen är längre än tidsmässigt längre än höstterminen, även om man har exakt samma kursinnehåll. Det här innebär ett lugnare tempo, vilket är väldigt skönt att ha första terminen när man inte riktigt har kommit in i plugget än.
  4. Fler pauser från plugget. Även om man känner att läkarprogrammet är jättekul, tar det på krafterna innan man hunnit vänja sig. Då är det väldigt skönt att man har lite fler lovdagar under vårterminen (Påsk, Kristi Himmelsfärd) så att man kan ta ett steg tillbaka och andas ut.
  5. Högre andel godkända på första tentan på våren. Den första stora tentan på läkarprogrammet är Den Friska Människan 1, som täcker i stort sett hela termin 1 – det är en jobbig tenta. Andelen som blir godkända på den här tentan brukar vara lite högre på våren än på hösten, eftersom instuderingsperioden på våren är i maj, medan den är under jul och nyår under hösten. (Värt att påpeka att jag totalkuggade första tentan eftersom jag prioriterade mellandagsrea över biokemi)

Så vad väntar du på?* Sök läkarprogrammet nu!

Vill du ha mer motivation kan du läsa mer om varför jag sökte KI’s läkarprogram i den här intervjun.

Att gå på Sveriges mest sökta högskoleprogram har både för- och nackdelar. En fördel är att folk har en uppfattning om vad programmet är. En nackdel är att folk ibland har fel.

Därför har jag tänkt att lista upp och reda ut några myter om läkarprogrammet på Karolinska Institutet:

  1. Läkarprogrammet är jättesvårt. Det här är såklart individuellt och beror mycket på ens referensramar. Vissa kurser och tentor är svårare andra, vissa lärare är strängare än andra. Dock får man alltid skriva omtentor om man inte blir godkänd första gången. Man kan gå om kurser och ibland kan man få dispens. Man kan också ta uppehåll tills man får tillbaka plugglusten.
  2. Man måste läsa jättemånga böcker. Nej. Även om alla kurser har långa läshänvisningar och den ”obligatoriska” kurslitteraturen väger flera kilon klarar man sig oftast utan den. Jag kan diplomatiskt säga att det har att göra med ens egna studieteknik. Jag har kamrater som lär sig jättemycket av att läsa. Men jag har också kamrater som aldrig öppnat en kursbok och ändå klarat sig bra. Du kan läsa om min studiemetod här.
  3. Alla läkarstudenter är plugghästar. Nej. Vi är upp till 180 elever i varje klass, med ett brett åldersspann och väldigt olika bakgrunder och framtidsplaner. Det är ytterst osannolikt att det finns en enda klass där alla är likadana i sin inställning till plugget. Dessutom, skulle alla vara plugghästar, skulle det inte finnas så många omtentor.
  4. Programmet är jättelångt. Läkarprogrammet är 11 terminer, alltså 5 och ett halvt år. Och visst är det en lång tid, men inte avsevärt längre än civilingenjör (5 år), tandläkare (5 år), psykolog eller en vanlig kandidatexamen plus en master (oftast 3 + 2 år).
  5. Efter läkarprogrammet är man färdig läkare. Nej, inte med den svenska utbildningen. I Sverige måste man göra allmän tjänstgöring, AT, innan man är färdig legitimerad läkare. AT:n är omkring 1,5 års avlönad arbetsträning på ett sjukhus eller en vårdcentral.

Jag hoppas att det här förtydligade lite kring läkarprogrammet. Är det något du undrar eller inte håller med om får du jättegärna skriva det i kommentarerna eller gå till min kontaktsida.

Det här är sista delen av en serie i 5 delar om min upplevelse av att vara patient på sjukhus i Tyskland. Du hittar övriga delar under #patientperspektiv.

Efter 3 års läkarstudier trodde jag att jag kände mig ganska hemma på sjukhus – fram till att jag själv blev inlagd som patient.

Det var ganska frustrerande att plötsligt hamna “på fel sida av stetoskopet”. Läkarna var alla väldigt professionella och tog mig på allvar, däremot varierade sjuksköterskorna stort i sitt bemötande. Vissa av dem behandlade mig som ett barn och duade mig även om alla vuxna patienter ska tilltalas Ni i Tyskland. Andra verkade se mig mer som läkarstudent än patient. Några var väldigt gulliga och omsorgsfulla mot mig.

Oavsett vem det var som kom för att titta till mig, var det stressigt och jobbigt att känna en sådan brist på integritet som en sjukhusvistelse innebär. Under en hel vecka fick jag finna mig i att bli väckt ur min sömn, bli tillsagd när jag skulle äta och inte äta och vara begränsad till ett väldigt litet område.

Som läkarstudent är det väldigt lätt att glömma bort patientens perspektiv på sjukvården, eftersom man är så upptagen med att försöka lära sig läkarnas perspektiv. Jag har aldrig tidigare reflekterat över hur mycket sjukvården inskränker patienternas autonomi. Nu har jag mycket större förståelse för patienterna som grinar när man försöker lyssna på deras hjärtan eller lungor – även om det inte är en så stor grej för oss medicinare, blir de sammanlagda små handlingarna väldigt påfrestande för patienterna.

Så det här är vad jag själv kommer ta med mig i mitt patientbemötande i fortsättningen:

  • Presentera mig och ha alltid namnskylt på mig. Det var mycket trevligare att få ett namn och ett ansikte på bussarongerna som bemötte mig – personal-patientkontakten blev mer personlig, men också mer professionell eftersom jag förstod exakt vilken roll sköterskan eller läkaren hade om hen presenterade sig tydligt. Det räcker gott väl med ett “Hej, jag heter X och det här är min yrkesroll”.
  • Förklara vad jag vill göra med patienten och varför. Lägger personalen korten på bordet från början är det mycket lättare att medverka som patient. Det är också mer förtroendeingivande, för då visar personalen att de har en bestämd plan och förstår vad de håller på med, samtidigt som det också visar att de har nog förtroende för patienten för att kunna delge planen.
  • Ge patienten utrymme och stressa inte i onödan. Stormar personalen in i rummet på morgonronden kl 7 är det inte konstigt att patienterna är omtöcknade och mindre samarbetsvilliga. Undvik att rabbla upp all information utan kolla att patienten verkligen hänger med, och börja inte dra i patienten innan den är med på att bli undersökt. Den här hänsynen tar kanske en halv minut extra, men det gör väldigt mycket för patienten.
  • Synkronisera mig med mina kollegor så att patienten inte får motstridiga bud. Som patient hör man mycket hellre att personalen säger “Jag vet faktiskt inte, men jag ska höra mig för” eller “Jag kan lämna besked senare” än att de slänger ur sig saker som motsäger tidigare besked.
  • Ge patienten inblick i avdelningens rutiner. Om jag hade fått veta från början att man ville ta tempen på mig varje morgon, att ronden kom kl 7, att jag skulle få dropp tre gånger om dagen och att droppet skulle rinna i 15 minuter varefter jag skulle tillkalla en sköterska för att få det avkopplat, hade det varit mycket lättare att vänja mig vid de konstanta avbrotten i vad än jag höll på med under sjukhusvistelsen. Så berätta för patienten när vad kommer att hända på avdelningen i så stor utsträckning som möjligt, för att ge hen en chans att anpassa sig.

Det finns gott om utrymme för förbättring i respekten för patienternas integritet på både svenska och tyska sjukhusavdelningar, men det hade jag kanske aldrig insett om jag själv inte hade blivit inlagd.

Som läkaren som skrev in mig sa: “Jaha, så du är läkarstudent? Nu kommer du få betydligt bättre inblick i sjukvården än vad du hade förväntat dig, så det är allt tur i oturen!”

Det här är del 4 av en serie i 5 delar om min upplevelse av att vara patient på sjukhus i Tyskland. Du hittar övriga delar under #patientperspektiv.

Efter 3 års läkarstudier trodde jag att jag kände mig ganska hemma på sjukhus – fram till att jag själv blev inlagd som patient.

Kort sagt är det här vad jag tar med mig från erfarenheten:

  • När jag väl var i kontakt med sjukvården fick jag adekvat och korrekt vård, men det var svårt att nå den överhuvudtaget. Trots att jag är läkarstudent, redan bekant med den tyska sjukvården och hyfsat bekväm med det tyska språket i sjukdomssituationer, krävdes det mycket övertalning för att bli tagen på allvar – jag är övertygad om att det hade varit ännu svårare om inte.
  • Patientkläder har ännu sämre passform än sjukvårdspersonalens kläder, vilka jag som 160 cm lång (kort) sällan känner passar. Sjukhussärken som jag hade på mig var gigantisk och jag kände mig väldigt blottad i och med hur stor urringningen var och hur tunt tyget var.
  • Tysk sjukhusmat är hemsk. Jag fick inte en endaste färsk frukt eller grönsak under hela veckan jag spenderade på avdelningen. Jag fick inte ens kokt potatis, utan bara stuvade, gratinerade, inlagda och superprocessade grönsaker och halvfabrikat.
  • Efter en halsmandeloperation är man väldigt öm i svalget och mycket gör ont att äta. Ljummen eller lätt värmd mat, salta saker och lättuggade grejer är att föredra. Sura och starka rätter bränner och svider oerhört. Jag försökta dricka äppeljuice men det sved alldeles för mycket. Det var först mer än tre veckor efter operationen som jag kunde börja äta surt igen.
  • Som patient måste man finna sig i att vara tillgänglig och bli störd alla timmar på dygnet. Trots konstanta avbrott var jag tillräckligt utmattad efter operationen och av alla smärtstillande för att kunna sova helt okej. Det hjälpte också att sjukhussängen var bekväm.

Det var en stor lättnad att bli utskriven från sjukhuset. Efter utskrivningen reste jag direkt tillbaka till Stockholm, vilket var emot läkarens rekommendation (jag vet, brist på compliance/coherence, jag borde skämmas) i och med kvarstående blödningsrisk och brist på tillgång till akutsjukvård under flygresan. Lyckligtvis skedde resan utan problem och jag återhämtade mig bra i Sverige.

Det var fortfarande påsklov när jag kom tillbaka och det var väldigt skönt att inte vara för uppbokad. Jag hade fortfarande ont i halsen och åt maxdos smärtstillande i nästan en vecka till. Jag kände mig dåsigare och tröttades ut mycket snabbare än vanligt. Det gjorde ont att äta, så jag fick inte i mig en tillräckligt balanserad kost, vilket också tärde på min energi.

Det var först två veckor senare, alltså mer än 20 dagar efter operation som jag kände mig så gott som återställd.

Det här är del 3 av en serie i 5 delar om min upplevelse av att vara patient på sjukhus i Tyskland. Du hittar övriga delar under #patientperspektiv.

Efter 3 års läkarstudier trodde jag att jag kände mig ganska hemma på sjukhus – fram till att jag själv blev inlagd som patient.

Det var midnatt när jag skulle opereras. Jag hade då sovit dåligt natten innan, då jag hade haft svårt att andas och varit vaken sedan klockan 6 på morgonen, så jag var väldigt trött. På ett sätt var det bra, för jag tror att jag hade varit mer nervös och rädd om jag inte varit så utmattad. Nu ville jag bara att operationen skulle gå så snabbt som möjligt så att jag kunde få sova. Jag sövdes totalt under operationen och märkte inte av något under ingreppet. När jag vaknade igen kände jag mig väldigt torr i munnen och lika svullen som innan. Det visade sig att min resten av mitt svalg hade retats under operationen och också svullnat upp, så jag fick extra kortison på dropp. De lät mig ligga kvar ett tag i operationssalen för att kontrollera att svullnaden gått ner.

När klockan var tre på morgonen fick jag komma tillbaka till mitt rum på avdelningen. Min rumsgranne sov sedan länge och själv var jag dödstrött. Innan jag gick och la mig för att äntligen få sova bytte jag om till mina egna, mindre hemska, trosor och tog på mig ett linne under sjukhussärken. Sen sov jag som en stock fram tills morgonronden väckte mig klockan 8.

Morgonronden dundrade in som spanska inkvisitionen iförd vita rockar och jag satte mig yrvaken upp i sängen och tackade mig själv för att jag kommit ihåg att sätta på mig mina egna underkläder innan jag gått och lagt mig. Efter en snabb handskakning bad läkaren mig att öppna munnen så att hon kunde titta på mitt svalg. “Bra” konstaterade hon och frågade om jag hade ont. Jag sa att jag inte hade hunnit känna efter. “Bra” konstaterade hon och försvann till nästa patient på ronden.

Första dagen efter operationen hade jag inte speciellt ont, vilket antagligen berodde på att de smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedlen från operationen dröjde kvar i kroppen. Jag kunde äta och dricka om jag gjorde det långsamt och hade inte ont alls när jag inte gjorde några rörelser med munnen, så jag lät bli att ta de Ibuprofen och Paracetamol som läkaren hade ordinerat.

Dagen därpå hade jag mycket mer ont och bad om att få mer smärtstillande. Tyvärr hade läkaren satt ut mina mediciner eftersom jag inte tagit dem dagen innan. Så jag fick stå ut med smärtan största delen av dagen fram till att läkaren hade tid att sätta in mina mediciner igen.

I övrigt var dagarna på sjukhusavdelningen en blandning av väldigt långtråkiga och oroliga. Jag sov mycket, men väcktes ofta ur min sömn från sköterskor som ville koppla på dropp, koppla av dropp, kontrollera min kroppstemperatur, mäta mitt blodtryck, titta till min hals, säga till mig att ställa undan min matbricka och bädda min säng, säga åt mig att jag inte behövde ta undan min bricka eller bädda min säng.

Till sist, efter mer än 6 dagar på sjukhus, tyckte läkarna att risken för att jag skulle blöda till döds efter utskrivning var tillräckligt låg för att jag skulle få lämna avdelningen.