Att vara patient: Halsbölden jag fick i Tyskland – del 1

Det här är del 1 av en serie i 5 delar om min upplevelse av att vara patient på sjukhus i Tyskland. Du hittar övriga delar under #patientperspektiv.

Efter 3 års läkarstudier trodde jag att jag kände mig ganska hemma på sjukhus – fram till att jag själv blev inlagd som patient.

I mitten av april fick jag ont i halsen. Jag trodde att det var en vanlig förkylning och fortsatte gå till skolan, men så småningom blev det allt svårare för mig att äta och andas när jag sov. Därför gjorde jag vad alla andra läkarstudenter skulle ha gjort – tog fram min pennlampa, en träspatel och kikade in i min egen mun med hjälp av en spegel. Min högra halsmandel var så svullen att jag inte längre kunde se bakre delen av mitt svalg. Därför bestämde jag mig för att uppsöka en husläkare.

I Tyskland är det vanligare med små privatägda husläkarpraktiker än större vårdcentraler. Man brukar inte behöva boka tid via nätet eller ringa i förväg, utan man kan komma när som helst under praktikens öppettider och få ett besök på en gång. Jag hittade husläkare genom att googla “Hausarzt Heidelberg” och välja praktiken närmast mig.

Hos husläkaren fick jag visa upp mitt europeiska sjukförsäkringskort (viktigt att ha med sig!) och min försäkring för utbytet som jag fått via Kammarkollegiet. Jag fick också skriva på en massa papper om dataskydd och att de fick ta del av mina journaluppgifter eftersom sånt är väldigt känsligt i Tyskland. Husläkaren gav mig en remiss till en privat öron-näsa-halspraktik (HNO-Praxis på tyska) i närheten, som jag fick komma till morgonen efter.

I många fall behöver man faktiskt inte en remiss för att komma till en privat specialistpraktik, däremot måste man ringa i förväg och boka tid. Har man remiss går det lite snabbare att få tid. Specialistläkaren konstaterade att jag hade en peritonsillär inflammation och gav mig en stark kur antibiotika och sa till mig att komma tillbaka om jag inte märkte förbättring inom ett par dagar.

Antibiotikakuren fungerade jättebra, trodde jag. Svullnaden minskade redan första natten, och efter några dagar kände jag mig helt återställd. Sen tog kuren slut, och två och en halv dag senare vaknade jag upp med en lika stor svullnad i halsen som innan. Då hade jag redan googlat mina symptom (vilket man helst inte ska göra, eftersom man då kan skrämma upp sig i onödan) och var ganska säker på att jag hade en peritonsillär abscess – alltså en bakterieorsakad varböld i nedre svalget. En peritonsillär abscess orsakas vanligtvis av samma bakterier som ger halsfluss, men det finns en risk för att bakterierna sprider sig till djupare vävnader och leder till blodförgiftning.

Jag ringde upp öron-näsa-halspraktiken på en gång, men fick beskedet att läkaren hade gått på påsklov och att man kunde ringa till en kollegas praktik. Tyvärr var den kollegan också på påsklov, så jag fick ringa den kollegans kollega i sin tur.

Det här tog ett bra tag och jag hann bli rejält stressad och oroad för blodförgiftning innan jag, till sist, fick en tid hos kollegans kollega.

 

1 kommentarer

Relaterade inlägg

KI-studenten Isabelle

Intresserad av att plugga till läkare?

Sugen på att veta mer om Karolinska Institutet från ett studentperspektiv? Förtjust i torr humor och ordvitsar?

Grattis! Då har du hittat rätt!

På den här bloggen skriver jag om mina studier på Karolinska Institutet, studentlivet, medicinvetenskap och annat smått och gott.

Frågor tar jag gärna emot i kommentarsfältet eller via sidan ’Fråga mig!’.