KI-studenten Isabelle

Alltså bloggen. Inte jag. Om det inte redan var självklart. 

När jag började blogga för ett år sedan hade jag någon naiv föreställning om att jag skulle publicera inlägg regelbundet. Jag borstar inte ens tänderna regelbundet. Trots det har jag lyckats samla på mig en trogen skara läsare (hej mamma! inte hej pappa) vilket är helt otroligt! I dess dubbla mening. Jag blir så himla glad och smickrad när jag får höra att någon har läst min blogg, särskilt om det är någon som jag inte tvingat genom att köra upp webbsidan i hens ansikte.

Mitt första inlägg publicerades för exakt ett år sedan. 52 veckor, 57 inlägg och betydligt fler tandborstningar senare har vi hamnat här. Jag skulle kunna skryta med att mitt läsarantal har ökat med 600% sedan oktober förra året, men att gå från 2 till 12 läsare låter inte lika imponerande. Någonting som är (marginellt) bättre att skryta om är mina inlägg. Jag har några favoriter som jag inte vill att mina nya läsare ska missa:

1. 5 (sned)steg för att klara uppropet – Startskottet som satte tonen och nivån för bloggen börjar från läkarprogrammets början.
2.  ”Varför vill du bli läkare?” – jobbiga frågor som förtjänar jobbiga svar – En väldigt ohjälpsam frågestund där jag besvarar några av de vanligaste frågorna som en läkarstudent får.
3. Faeces läkarstudenter säger: ”Förlåt, har haft fullt upp med plugget.” – På samma tema som ”Varför vill du bli läkare”, men den här gången behandlar jag några av de vanligaste fraserna läkarstudenter säger.
4. #Nobel2k17: Kort kritik – Ett av mina senaste inlägg som ingår i min påhittade hashtag-serie #Nobel2k17 (den officiella Nobel-taggen är #NobelPrize) med en ganska dålig alliteration i brist på bättre titel. Antagligen det mest seriösa jag skrivit på den här bloggen. Det är såklart mina egna åsikter jag framför, och inte KI:s. Hade KI tyckt som jag hade Nobelpriset (och framförallt pristagarna) sett väldigt annorlunda ut.
5. Nålskräck-serien – Mitt magnum opus. Skriven frenetiskt under en kall decembernatt då jag inte kunde sova för att jag hade druckit för mycket kaffe. Är en medryckande och målande men samtidigt verklighetsnära och rå skildring av hur jag i barndomen utvecklade en skräck för nålar och vulgärt läppstift, men sedan kämpat för att besegra mina rädslor och rädda världen – ett nålstick i taget. Pricken över i:t är de träffsäkra ordvitsarna i inläggstitlarna.

Med det sagt, vill jag tacka för det här första året och hoppas att kommande blir minst lika bra. Tusen tack för er tid, tålamod och tolerans för min illa dolda sarkasm, ordvitsar och ibland olämpliga tankar om Nobelpriset. 

P.S. Trött på mitt skrivande? Spana in mina bilder på KI:s Instagram-konto från förra veckan!