KI-studenten Isabelle

Gott nytt 2018! Jag har en sorts hatkärlek för nyårslöften. Symbolismen med att börja på ny kula och kasta det gångna årets misslyckanden bakom sig är tilltalande, men slutar det ändå inte alltid på samma sätt? 

”Definitionen av galenskap är att göra samma misstag om och om igen och förvänta sig ett annat resultat” – ett känt citat av okänt ursprung. Det stämmer inte egentligen, men det går att överföra på nyårslöften. Hur ofta har vi inte lovat oss själva att bli det allra bästa jaget innan det nya året är slut, bara för att känna oss som vårt allra sämsta jag innan februari ens kommit igång? Här är några exempel:

• Jag ska börja motionera regelbundet. Men usch, vad blött och blåsigt det var ute! Ja, vad förväntade du dig? Det är januari och du bor i södra Sverige.
• Jag ska bli mer sparsam med pengar. Men det är ju fortfarande mellandagsrea! Och dessutom så behöver jag en till plånbok för den jag har nu matchar inte min handväska.
• Jag ska bli mer morgonpigg. Men idag börjar ju föreläsningen ändå sent. Snooze-knappen är också mycket lättare att trycka på än stäng av-knappen. Den är faktiskt fysiskt större.
• Jag ska sluta klaga på folk. Men hennes foundation matchar ju inte alls hennes hudfärg och hon har glömt att sminka halsen! Slutar jag klaga har jag ju inget kvar att säga till mina vänner.
• Jag ska sluta prokrastinera. Men jag kan göra det här innan jag gör det där. Kul övning: titta på datumen för mina blogginlägg så kommer du se en tydlig trend av att de flesta inlägg (nästan alla) publiceras i slutet av månaden. Det här inlägget till exempel.

Som det kanske framgår är alla ovanstående exempel personliga. Bristen i dem ligger i att de är ultimata; antingen tränar jag regelbundet eller inte alls, antingen snålar jag eller slösar jag, antingen vaknar jag kl 6 eller kl 11, et cetera. Det är inte hållbart och det gäller att hitta något mellanting, vilket är mycket svårare. Och är man lat som jag, kanske det bästa är att bestämma sig för att man duger som man är.