Är målet att bli äldre?
Igår avslutade jag min praktikperiod – VIL Verksamhetsintegrerat lärande- på geriatriken i Nacka och det kändes tråkigt att säga hej då till personalen, mina tillfälliga kollegor, att inte munhuggas med min arbetsterapeutkollega och handledare och såklart lämna mina patienter.
Om första dagen på geriatriken började med att jag förfärades av hur lite man förväntade sig av patienterna och vad jobbet som fysioterapeut verkade gå ut på så kan jag säga att upplevelsen verkligen har förändrats. Jag har fått lära mig om hur vårdapparaten fungerar, att en mer utmanande rehab kan vara svår att erbjuda till patienterna i ett subakut läge och att dagen får bli mer av ett pussel mellan olika interventioner än en rak väg följande riktlinjerna. Vi får se, kanske kommer jag tillbaka som fysioterapeut assistent till sommaren!
Dagens seminarium, tillbaka i Flemingsberg, var förvånansvärt givande efter att många av oss hade knorrat ganska mycket ang en skrivuppgift sista veckan på praktiken. Vi diskuterade för- och nackdelar med olika bedömningsinstrument och vilka patientgrupper de passar för samt i vilka miljöer, vårdsituationer, som de kan användas.
De flesta av oss kunde konstatera att det är väldigt få inom geriatriken som tar sig tid med att göra ett Bergs (BBS) eller miniBEST även om man i vissa fall plockar ut delmoment som man kan utföra på rummet, i närheten till sängen.
Det är förståeligt men det var också nyttigt att diskutera hur vi, när det är under vårt ansvar, kan förändra och förbättra utvärderingsmetoder och rutiner så att det tydligare går att följa en patients förbättring eller försämring oavsett vem som leder testet.
Under en tidigare placering, på en annan geriatrisk avdelning, fick jag också uppleva båda sidorna av myntet; att stå bakom kulisserna på en avdelning där min kompis morförälder var inlagd.
Jag hade sett hen senast fullt mobil och på skidor efter pensionsålder… nu verkade personalen knappt bemöda sig att få honom upp ur sängen till sittande. Det är alltid svårt att säga hur någon annan ska sköta sitt jobb men som anhörig så kan man alltid be om att få en målbeskrivning för tiden som ens anhörig är inskriven och en rehabiliteringsplan.
Många mål, särskilt för äldre, kan vara ganska ospecifika som ”åter till habitualtillstånd” – om en 82åring börjar tappa muskelstyrka och få nedsatt balans är det sjukligt eller naturligt åldrande?
Oavsett om man pratar högt om det till anhöriga eller patienter så formuleras alltid ett mål för inneliggande rehabilitering, som personalen ska jobba mot tillsammans med patienten och som helt eller delvis ska vara uppfyllt innan patienten kan skrivas ut.
För en läkare kan ett mål vara ex ”Ökad saturation, afebril (feberfri), minskat CRP(infektion)” tydliga tecken på läkning. Medan vi fysioterapeuter kanske fokuserar på funktionen; ”klara att gå 50m med stöd av rollator, förbättrad stabilitet vid vändningar, minska svullnad kring knäled” osv.
Detta gäller oavsett var i vården du befinner dig, såväl när du söker för tennisarmbåge inom öppenvården eller hamnar på inneliggande rehab efter benbrott. I fallet med min kompis anhörige så undrade jag verkligen över vilka mål man hade ställt för hen, för det jag såg så verkade det som man verkligen hade lagt ribban för lågt.
Det man kan tänka på om man blir förvirrad om vilken hjälp som ges så kan man alltid begära ut sin egen journal, t.ex. om du eller en anhörig som varit inneliggande vill få en bättre förståelse för förloppet och vilka insatser som har gjorts.
Att tänka på om man begär ut sina journaler, eller ännu lättare, loggar in på 1177.se, är att man bör ha lite förståelse för det medicinska språket och och fokusera på helheten i det som skrivs.
Väldigt ofta skrivs journalerna lite för fort och journalföraren kanske har blandat ihop en del i patienthistorien eller sociala förhållanden etc – alldeles för sällan förhör man sig med patienten om det som har skrivit stämmer innan en anteckning signeras. Dessutom kan det vara lite obehagligt att läsa om sig själv som refererad till ”patienten vill inte medverka vid mobilisering, blir agiterad, träning avslutas” eller liknande. För andra kan det vara precis det man behöver läsa för att minnas händelsen.
Alla inläggningar kan vara traumatiska och i fallet med äldre så tror jag att vi ofta glömmer bort detta, särskilt när vi blir vana vid sjukhusmiljön och 5-10 olika personer runt omkring oss, vissa kanske kilar fram o tillbaka medan toan står öppen för att någon där inne inte kan klara sig på egen hand.
Om jag skulle tänka på att en patient kommer läsa mina anteckningar efter utskrivning så kanske jag skulle tänka lite extra på hur och vad jag skriver – först och främst är ju journalerna till för dokumentation och överlämning mellan professioner i vården – och kanske bli lite för försiktig med mina ordval.
Detta är förmodligen en orsak till varför vårdare själva talar om för patienter att de kan få ut sina journaler (och att det är resurskrävande om patienten själv inte klarar att göra det digitalt) men personligen så tror jag att det kan hjälpa vissa att bearbeta ett trauma efter en inläggning.
0 kommentarer