KI-studenten Kiki

Jag har dragit mig för att skriva det här inlägget. Mitt sista inlägg på KI-bloggen. Just för att det blir så finalt. Jag är både nostalgisk och sentimental och har nog hållit i en hel del vänskaper långt efter att de har spelat ut sin roll. Jag skulle nog nästan nu, 10 år efter studenten, kunna slinka in på min gamla gymnasieskola för att fråga om att få låna mörkrummet för att jag är ”tjenis” med mina gamla fotolärare….

Det jag har svårast att släppa med KI är inte mina kursare (de vet jag att jag kommer stöta ihop med lite då och då ”där ute”) utan allt runt omkring studierna; att vara digital ambassadör (dvs få svara på alla nervösa och pirriga frågor från nya studenter), att delta i fysiokollogruppen, sitta med i fysiostyrelsen och inte minst att jobba för Friskvården!

Den ultimata guiden för nya fysiostudenter kan ni läsa här:

– Fysions guide till galaxen för nya KI-studenter

Att delta i MF och då för min del framförallt Idrottsutskottet har öppnat fysio-bubblan lite för att lära känna sjuksköterskor, läkare, tandläkare, optiker och biomedicin-studenter m.fl.

Nu senast (innan jag lämnade över som instruktör på Box gym) så lärde jag känna Aya, en biomedicin-ingenjör från Sudan som läser en master på KI. Vi började träna ihop på fredagkvällar och hon delade min skräck för löpning, så därför gjorde vi en pakt om att börja springa intervaller ihop ✌️ (ännu inte införlivat då vi inte ville misslyckas i snö och ishalka…)

Något som känns lite konstigt är just att jag har kommit in så väl i mitt nuvarande team redan efter en månad på jobbet. Att då fortfarande ha trådar kvar till det ”gamla” studentlivet, som med denna blogg, känns nästan lite som att hålla kvar i ett ex tills man har skaffat en ny partner.

Det är alltid lite jobbigt när man måste stänga en dörr, som att lämna en fest när alla fortfarande är på topp för att man måste upp tidigt nästa dag.

Jag kände mig oväntat redo att börja i neuroteamet helgen efter att jag tagit examen. Jag skulle nog råda alla andra att ta en vecka till att landa och ladda om. Men jag hade ju jobbat på distans hela hösten och längtade efter att få gå till ett jobb med kollegor!

För er andra termin 6 eller 5:are som snart ska ut i yrkeslivet kanske ni kan hämta lite inspiration från höstens inlägg om yrkeslivet och jakten på jobb:

Del 1 – Jakten på första jobbet

Del 2 – Anställningsintervju via zoom, nya jobbet

Del 3 – Axla yrkesrollen, första veckan på jobbet

Del 4 – Personligt brev och mål

Just eftersom jag tycker att jag har lärt mig mycket också genom att skriva den här bloggen så tror jag att jag ska försöka hålla i bloggandet på ”egen hand”. Främst kommer ni kunna följa mig via instagramkontot: @fysioalumn_ki

Men jag har också min egen hemsida, som tidigare fotograf, där jag kanske kommer börja dela mer iakttagelser och tips från livet som fysioterapeut:

https://kikibeije.wordpress.com/

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

En intervju med mig själv

Tidigare i veckan så frågade jag mina vänner och följare vad de ville fråga mig som nybakad fysioterapeut/fd KI-student. Deras frågor och mina svar hittar ni i galleriet nedan eller på instagram.

För att lämna er med värdighet så tänkte jag avsluta med att ställa de frågor jag själv hade ställt till mig om jag vore ni…

Vad är det svåraste med att läsa fysioterapi/ vara fysioterapeut?

Det korta svaret: Att motivera min åtgärder för mig själv och att locka fram personens egen motivation till ökad aktivitet. Samtidigt hålla mig uppdaterad om den senaste evidensen inom området.

Långa svaret: Jag tar mig friheten att kalla ”Fysioterapi” för en teori. Om man ser på andra medicinska ämnen så har man i flera århundraden studerat människokroppen utifrån celler/fysiologi och anatomi m.m som har skapat en ”vetenskap” . Bakom dagens industri ligger en enorm marknad som finansierar och stöttar olika forskningsprojekt. Ibland betyder det att det inte är de svåraste sjukdomarna som får sin lösning utan att det som är mest lönsamt, där det finns flest patienter, det är där resurserna läggs.

Fysioterapi, tidigare kallad sjukgymnastik i Sverige, har en mycket kortare historia och därmed är det fortfarande en teori under utformning. Det svåraste med att både studera fysioterapi och att vara fysioterapeut är att sålla mellan alla dessa sponsrade forskningsprojekt, vad som är trendigt och vad det finns EVIDENS för. I och med att det är färre som forskar inom fysioterapi än inom annan medicinsk vetenskap så tar det ju också längre tid innan metoder får erkännande eller kan uteslutas.

På grund av detta så styrs forskningen ganska mycket av vad som är ”populärt”, t.ex. idrottsmedicin och OMT som är en attraktiv specialisering – kanske delvis för att där finns de mest välbetalda jobbet inom idrott och försäkringsbolag men också just för att området är tacksamt för kvantitativa RCT studier som oftast ses som den starkaste evidensen.

Behandlingar där man mäter den kvalitativa effekten av en metod finns det mycket fler delade meningar om och här brukar man luta sig mer på vad som kallas för ”beprövad erfarenhet”.

Det är här jag tycker det blir svårt att vara fysioterapeut. Vi ska jobba evidensbaserat men samtidigt så hade fysioterapin inte varit där den är idag om inte för de terapeuter som hade vågat prova en metod för första gången, eller just testa och ”se” vad som händer med människan.

The Movement Continuum of Physical Therapy är en av teorinerna som fysioterapi grundas i. I stort kan man säga att det handlar om att ”läka med rörelse”, att underlätta och utveckla varje individs fysiska och psykiska förmåga.

Om jag jobbar med en stroke patient i ett subakut läge, när hen har fått akutvård och kanske någon vecka inneliggande rehab, då personen har kommit hem och vårt uppdrag börjar. En person i detta läge kan ofta ha en nedsatt gångförmåga, kanske en halvsideförlamning s.k. hemipares.

Den evidens jag grundar min åtgärd på är forskning som visar att träning i det akuta och subakuta läget efter en stroke är avgörande för personen att återfå gångförmåga eller kognitiva funktioner. Oavsett hur jag inleder hemträningen så är det viktigaste ATT den utförs, att aktivitet främjas för att öka ”signalfrekvensen” från hjärnan till musklerna, för att kroppen inte ska ”glömma”.

Nu hör ni kanske att jag inte har sökt på PubMed efter den senaste evidensen inom området, utan denna formulering är ett hopkok av det vi har lärt oss på KI och forskning som jag har läst på området (kanske allra mest abstracts).

Den beprövade erfarenhet jag använder mig av är från kollegor, handledare och egna patientfall där jag har lärt mig att mängdträning och lagom utmaning, vila mellan aktivitet, är avgörande för personens utveckling. Men det mest avgörande av allt är – personens motivation!

Vad hade du gjort annorlunda om du hade fått starta om och plugga på nytt?

Svar: Jag ställer ju dessa frågor till mig själv, men ändå är det en svår fråga att svara på hehe! Främst tänker jag väl på att det tog ganska lång tid för mig att komma in i plugget, att hitta en studieteknik. Så hade kanske blivit bäst på att plugga om jag hade läst ett 5-årigt program..

Tror aldrig jag hittade någon studieteknik jag följde disciplinerat – jag ska alltid smaka i alla skålar… men däremot lade jag mycket mer tid på plugget sista året! Både för att jag tyckte det var intressant (delvis för att pandemin stängde av alla andra aktiviteter) men också för att jag började ta det på mer ”allvar” eftersom jag snart skulle ut i djungeln!

Jag hade definitivt använt mig mer av KIB, både att läsa igenom det halva bibliotek som jag faktiskt släpade hem (och några böcker som jag fortfarande har lång-lån på…) men också att boka in mig på Skrivstudion när det var dags att skriva vetenskapliga ”artiklar”.

Jag hade definitivt omfamnat vetenskapsmetodiken mer direkt och önskar jag hade lärt mig lite mer om det redan i termin 3, inför att söka i vetenskapliga källor för att motivera våra åtgärder inom slutenvården.

Jag hade åkt på MF’s surfresa.… kanske även skidresan till alperna, men framförallt surfen…

Jag hade velat hångla med en ssk-student på någon MF pub (eller, är det lite barnsligt? jag är ju ändå 30…)

Jag hade pluggat hårdare inför Fysioterapi 1 och hade pluggat mer instuderingsfrågor och inte bara ritat anatomi inför det stora Anatomiprovet för rörelseapparaten…

Jag hade gått på fler av Linas simlektioner med KI-swimming.

Jag hade gjort om starten av KI Capoeira hos Friskvården, den gruppen har motiverat mig till att utvecklas mer både inom capoeira och som friskvårdsledare.

Jag hade försökt dra igång KI Fysiofaddrar ännu tidigare och hade jobbat för att integrera faddrarna med metodiken i Fysioterapi. Precis som tutorer inom anatomi.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vad har utbildningen på KI gett dig?

Svar: Min moster bad mig berätta om en episod som gjorde utbildningen extra viktig och jag svarade att det var absolut termin 1 och 2 då vi fick lära oss ett helt nytt språk och karta för kroppen men framförallt fick lära oss inom psykologi och neuroanatomi om hur hjärnan fungerar. Och inte bara hur vi fungerar utan också hur vi kan modulera våra hjärnsignaler, våra beteenden och affekter.

För mig som precis hade blivit nedbruten av bipolära episoder, och var i en process där jag fortfarande simmade upp från botten, så var dessa verktyg precis det jag behövde för att börja leva ovanför ytan!

Jag har berättat väldigt öppet om delar i min sjukdom och process genom tvångsvård och kontakt med psykosmottagning i inläggen Psykisk hälsa:

Del 1 – Hur bägaren rann över

Del 2- Vad som hände sen – psykos

Del 3 – Diagnosen

Del 4 – Hur universitet gav mig ett syfte

Sammanfattning – termin 6, vad har jag lärt mig?

Jag berättar för att jag tycker det är viktigt att få flera ansikten på mental ohälsa och framförallt bipoläritet som ofta kopplas ihop med missbruk eller andra destruktiva livsstilar.

KI har dessutom gett mig en härlig blandning av vänner, från olika delar av Sverige, en del utanför Sverige och många roliga minnen med dessa <3

KI har fått mig att växa upp, har gett mig många vuxenpoäng och framförallt har gett mig en bredare rygg, en yrkesstolthet för en kår som jag gärna representerar alla tider på dygnet.

Friskvården och KI har gett mig nya drömmar om hur man kan förändra och bidra till ett bättre samhälle genom att visa hur många dörrar som finns att välja mellan. Jag har nog ofta identifierat mig med mitt yrke och det jag gör; barista, ungdomsledare/kolloledare, skutseglare, fotograf, kapten osv men jag har aldrig förut känt samma trygghet i att jag har ett syfte där jag är och att det finns ytterligare utvecklingsmål att nå och utforska!

KI har också väckt ett intresse för forskning som jag ännu är osäker på om jag kommer ha tålamod för att driva ett eget forskningsprojekt men jag hoppas att jag någon gång får chansen att delta i ett! Framförallt så känns det viktigt att representera en institution som ligger i framkant och som är så avgörande för utvecklingen inom medicinska ämnen.

Jag tror att KI har hjälpt mig att utveckla en moral och etisk ståndpunkt som både innebär att jag kan hålla viss distans till tragedier och känna empati även med de ”jobbigaste” patienterna. Jag tycker personligen att empati kan ibland bli missplacerad med de personer som är ”enklast” att ha medlidande med, medan det är de riktigt ”miss-fits” som verkligen behöver den.

Har du andra frågor till mig som nybakad fysioterapeut?

Skicka ett pm via instagram!

Jag hoppas att vi inte ses på jobbet det närmaste året, i neuroteamet, eftersom det då skulle innebära att du då har genomgått ett extremt trauma…

Tack! För alla frågor och för att ni har läst mina ord, det har betytt mycket!

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•