Fördjupningspraktik neurologen v.2/3
Denna praktikperiod i termin 6 ser nog väldigt olika ut beroende på vilken inriktning/mottagning man hamnar på. En kompis i termin 5 hade gjort sina 2 praktikdagar i termin 4 (en extremt kort placering för att få insyn i verksamheten under 2 veckors kurs med metodik inom neuro) på samma mottagning som jag är nu och han uttryckte sig positivt över personalen men tyckte att arbetet var ganska släpigt (!). Själv tycker jag att jag bara vänder mig om när jag har sagt hejdå till en patient och så står nästa bakom mig, ivrig till att träna.
Jag är förvisso en person som går igång på människomöten, personligheter och olika livsöden. Det är också stor skillnad på att skugga en fysioterapeut i termin 4 och få öva på att ta anamnes eller instruera en förflyttning.
Min första vecka här gick jag vid sidan om olika fysioterapeuter och fick lära känna deras patienter och lite om behandlingarna/träningen de genomför. Mot slutet av förra veckan och hela denna vecka så tar jag tillfälligt över patienterna för att träna med dem på egen hand och ber bara om hjälp ifall en situation inte känns trygg, t.ex gångträning med en patient med hemipares i startskede.
Jag hade tänkt att jag skulle skriva ett inlägg mer ingående om Cervikal Dystoni (CD) som jag nu har bestämt mig för att fokusera min fördjupning kring, men jag är alldeles för trött. Jag tror jag har skrivit det i tidigare inlägg också men planera inte in för mycket på kvällarna under era praktikperioder! Man behöver tid för återkoppling och är så ”påkopplad” hela dagen att man har inte ork för annat än möjligtvis lite träning och matlagning, eller en av de två…
Patienter löser som sagt av varandra, vissa tränar 30min och andra har jag 60min med ofta p.g.a. kognitiva svårigheter, då det tar tid att anpassa instruktioner och tid för utförande. Skriva journal försöker jag klämma in innan lunch eller sista halvtimmen innan jag går hem.
På mina tidigare praktikplatser har vi drillats i journalförande och just att fatta sig kort, utan att använda förkortningar, men ändå täcka in allt man har analyserat vid patientmötet. På den här placeringen har många patienter varit aktiva flera veckor och vana med rehabträning sedan flera år, därav gör jag sällan ett status från ett blankt blad förutom med de nytintagna på heldygnsvården. Det är ovant men också tycker jag att jag lär mig mycket mer från patienterna själva och om deras diagnoser genom att ”bara hänga på” och lära mig hur mycket jag behöver stötta i olika förflyttningar eller övningar.
Kontakten med övriga kursare är också sporadisk, vi alla är på lite olika perioder under denna termin, vissa sitter och skriver C-uppsats och andra har börjat KUA, så det finns ingen naturlig mötesplats förutom på Facebookgruppen och Zoom – ja, en tjej i klassen drog faktiskt ihop till en AW över Zoom förra veckan, mycket uppskattat hörde jag 🙂
Vid sidan av plugget/praktiken så håller jag igång ett annat engagemang – ungdomsverksamheten kring segelfartyget Ellen och då främst utbildning av nya instruktörer och jag är med på ett hörn inför det årliga skutracet i oktober. Seglingen och verksamheten kring den har varit som ett andra hem för mig sen jag var 14 så det är en del av livspusslet som jag alltid prioriterar men det gör också att jag under dessa perioder inte orkar underhålla mina vänskapsrelationer. Tidigare i livet hade jag tyckt att det vore katastrof men nu känner jag mig så pass trygg i att vännerna finns där och säger till om och när de behöver mig mer än via gif:ar och roliga kattbilder i chatten.
Igår visade jag runt fotografen Nina Varumo på Beckholmen, ett mecka för traditionsfartyg och där Ellen har sin hemmahamn. Hon är delaktig i ett projekt för att förändra den stereotypa kvinnliga sjömannen, som i dagsläget består av pinuppor eller sjöjungfrur (vid en snabb googling). Jag tog kontakt med projektet för att inkludera Ellen och skolsegelfartygens verklighet där vi nu är flera kvinnliga styrmän och övervägande kvinnliga segelinstruktörer.
Det var en väldigt ny upplevelse för mig att bli fotat av ett proffs i en för mig så naturlig miljö. Jag blev överraskande nöjd med mig själv på bild.
Foto: Nina Varumo
Tyvärr har nog min familj alltid räknat med att komma i sista hand när jag har dragit i väg på sjön eller haft arbetshelger på skutan då jag är minstingen i familjen och alltid haft en längtan bort.
Mer och mer har jag börjar värdera att sätta av tid för en te eller middag med mamma eller avbokar gärna lösa planer i kalendern för att sitta barnvakt åt mina syskonbarn.
Kanske har det att göra med att bli mer hemmakär och vända om till ett yrke som ger mig stimulans och utmaning på hemmaplan.
Kanske har det också att göra med de livsöden man får ta del av, se de som ställer upp för sina exmän, de som fortfarande gör allt för sin livsparner eller de med en trasslig hemsituation där de står ensamma med sin sjukdom och ingen som orkar åt dem.
De sistnämnda är de som man vill ge en extra stödjande hand och de förstnämnda är de som ger en energi att skicka den vidare <3
Foto: Nina Varumo
0 kommentarer