Varför jag drabbades av psykos – psykisk ohälsa del 1

Depression. Stress. Sorg. Utmattning. Bipolaritet. Dålig självkänsla.

Detta är ett av flera inlägg om psykisk ohälsa och vägen ur den.

 

När jag sätter mig för att skriva detta har jag en klump i magen.

Det har snart gått 4 år sedan jag ”kollapsade”, som jag själv beskriver det. Jag har rest mig sen dess men har egentligen aldrig bearbetat händelsen ordentligt. Jag har börjat prata om det mer öppet, utan att göra ett exempel av mig själv, för att jag tycker det är viktigt att de som känner sig rädda för eller hjälplösa inför psykisk ohälsa får höra fler röster från en som varit på botten.

Denna vecka ägnas åt Psykisk hälsa – Mental health week arrangerat av Medicinska Föreningen och jag känner att det kan vara dags för mig att berätta min historia, för min skull men även för de som läser och undrar hur man kan hamna där eller kanske delar min upplevelse.

För det första, skulle ni titta på mig (mitt foto) och säga ”det där är en tjej med dålig självkänsla” ? Svar Nej.

Jag utstrålar självförtroende, gnista och välförankrad jag-är-trygg-i-min-kropp-lycka…

Så pass att KI valde att sätta mig på omslaget av deras katalog! (ja, jag är kaxig)

Men självkänsla är en annan sak. Självkänsla handlar om att tycka om sig själv i grund och botten, när allt annat skalas av.

Jag tycker det är viktigt att tala om självkänsla i samband med psykisk ohälsa. För en dålig självkänsla omvandlas till den elaka rösten som säger att du inte duger när du blir tvungen att pausa från allt som tidigare har definierat dig.

 

Våren 2016 drabbades jag av en psykos efter en djup depression och en längre period av sömnlöshet. Jag blev inskriven på psykiatrin enligt LPT.

(Jag återkommer i ett senare inlägg till vården inom psykiatrin)

Så här skriver 1177.se om Psykos:

”En psykos innebär att du upplever verkligheten förändrad och annorlunda, och har svårt att skilja på fantasi och verklighet. Du kan till exempel höra röster eller känna dig förföljd, fast ingen annan uppfattar det så. Med tidig behandling minskar risken för nya psykoser.

Ibland beror en psykos på att du har en så kallad psykossjukdom, men inte alltid. Till exempel kan en traumatisk händelse, en sjukdom eller användning av vissa droger utlösa psykotiska symtom.”

(mer om själva sjukdomsförloppet beskrivs i nästa inlägg – del 2)

När jag blev utskriven från sjukhuset, fortfarande helt trasig men övertygad om att jag skulle tillbaka till jobbet efter en vecka, då hade jag tappat ALL tro på mig själv.

Jag hade tappat allt som var jag. Mitt självförtroende var bortblåst och min självkänsla, som aldrig hade varit stark, var i botten.

Sömnbristen och stressen hade lämnat sina spår i min hjärna och jag kunde inte koncentrera mig, hade noll simultankapacitet eller planeringsförmåga.

Innan jag kollapsade hade jag varit överambitiös, engagerad, passionerad, utbildat mig till skärgårdskapten och hade varit rätt så orädd, så länge jag hade kontroll.

Våren 2016 vågade jag knappt sätta foten på min egen båt. Jag hade minnesluckor och trodde jag hade glömt allt jag hade kunnat innan psykosen. Jag var rädd för att orsaka en katastrof.

Jag kände inte igen mig själv.

Jag tittade på foton av mig själv och undrade var den där tjejen var nu? Skulle hon nånsin komma tillbaka? Nåt sånt här händer inte någon som jag!

Det var i varje fall vad mina anhöriga tyckte, jag hade ju varit en så lycklig och driven tjej.

Sanningen var den att jag hade varit olycklig i flera år.

Jag tror osäkerheten började gripa tag i mig när jag började läsa yrkeslinjen till sjöbefäl och trodde att jag kunde rymma från min ensamhet om jag gav mig ut på havet.

Där ute kände jag mig alltid nyttig och hade inte lika stort behov av att finna en mening mer än att ta hand om fartyget och mina passagerare/elever.

Jag tog examen 2015 och började jobba på en jätterolig båt men med långa pass vecka-vecka i skärgården.

Hemma hade jag precis avslutat en destruktiv relation, men tyckte ändå synd om karln så jag lät honom bo kvar hemma hos mig. Jag hade precis fått mitt egna förstahandskontrakt på en etta, fast jag avskydde mitt egna sällskap och att bo själv.

Sommaren tog slut och därmed båtsäsongen men jag hade fortfarande en hyra att betala. Slängde ut mitt ex och försökte börja inreda min etta utan gardiner eller matbord. Gick tillbaka till mitt gamla jobb som barista och blev indragen i en stress med merförsäljning, personalbrist, tidsbrist och allt det jag trodde jag skulle rymma från.

Jag var minst sagt olycklig och stressad över min livssituation…

 

Därefter innehåller min tidslinje ett stort hål, ett slukhål, som skapades den 27e september 2015.

Jag var ute på min hemmaskuta på en vänsegling i skärgården. Vid frukost tog jag upp mobilen och såg ett whatsapp-meddelande från min värdsyster i Uruguay som sa att min värdpappa Kiko hade gått bort i en bilolycka, på väg hem från en fisketur.

 

Jag kommer alltid minnas mitt avgrundsvrål medan jag sjönk ned på durken. Min syster var som tur med ombord och kunde förklara vad som pågick när jag bara kunde får fram ”Kiko är död, han är dööd”. Än idag får de orden det att skäras i bröstet och ögonen att svämma över.

 

Varför jag känner att jag vill berätta detta är på grund av vad som hände därefter och för att ge en bakgrund till det jag ska ta upp längre fram.

Jag hade varit utbytesstudent i Uruguay 2007-2008 och Kiko hade varit familjens hjärta som även hade tagit hand om mig som sin egen dotter.

Han hade älskat mig bara för att jag bara var jag och gav mig ett nytt värde, jag kände inte längre samma behov av att vara duktig för att bli omtyckt.

Dagen efter Kikos död gick jag till jobbet. Jag jobbade apatiskt och min chef var stressad över livspusslet. Otursamt nog kom det in en kontroll från kontoret för att ”klocka” oss. Ingen av oss kunde prestera och min chef bröt ihop vilket blev mer än jag kunde hantera. Jag tog en rast, kom tillbaka gråtande och min chef skickade hem mig.

Dagen därpå var jag ändå tillbaka på jobbet. Jag visste inget annat. Jag var också väldigt stressad över att kunna betala hyran, jag ville inte vara en 25 åring som flyttade tillbaka till sin mamma.

Hösten försvann i ett stress-töcken och jag började få extrajobb på sjön där jag till slut fick ett vikariat på en liten färja med hög belastning.

Vid det här laget var jag redan djupt inne i en depression. Jag kunde se att jag mådde dåligt, men jag trodde att kanske alla mådde så, bara att man var duktiga på att dölja det.

Jag satt emellanåt apatisk på jobbet, de som hade jobbat med mig tidigare skulle inte ha känt igen mig. Jag var lat, slarvig, osäker och oengagerad.

Sorgen efter Kiko har aldrig blivit bearbetad och den hösten 2015 kommer jag bara ihåg som ett långt försök att avtrubba mig själv. Lediga dagar stängde jag in mig och sträck-kollade serier, undvek att träffa familjen.

Kanske var det jag undvek mest var att få frågan ”hur mår du?”. Jag var rädd att jag skulle falla i bitar om jag kände efter, utan att någon skulle förstå. För Kiko var ju inte min ”riktiga” pappa, men så kändes det inte för mig.

Idag är en extra känslig dag då Kiko skulle ha fyllt 52 år om han hade överlevt. Att få prata om honom får mig att känna hans närvaro starkare <3.

Jag minns inte mycket från månaderna i depression oktober 2015-mars 2016 förutom att jag satt på jobbet, mörka vintermorgnar eller kvällar, räknade passagerare och att jag stängde in mig i en lägenhet jag inte trivdes i.

Jag önskar att jag hade tagit mig tid att sörja. Att jag hade erkänt alla de där känslorna av ensamhet och övergivenhet som hade väckts i mig i.o.m Kikos bortgång. Det finns ingen tidslinje för hur långt efter det är dags att vara redo för livet igen.

Vad kan man göra för någon i sorg eller i depression?

Utan att skuldbelägga någon av mina anhöriga men i hopp om att ge något handfast råd till de som ser liknande tecken hos sig själva eller anhöriga:

Det jag tror att jag hade behövt i den stunden, främst veckorna precis efter Kikos död, hade varit spontana inbjudningar till intima stunder, middagar eller spontana besök hemma hos mig.

Främst av allt hade jag önskat att jag hade fått berätta mer om Kiko, hade fått gråta mer i någon annans sällskap. Jag önskar att jag hade kunnat sätta ord på mina mörka känslor utan att skrämmas.

Istället gömde jag mig och när jag träffade andra så lyste jag upp, och blev uppriktigt glad ibland, men slocknade så fort jag kom hem.

För att det ska vara möjligt för anhöriga att finnas till så är det viktigaste av allt att våga säga ”jag är ledsen, jag vill ha sällskap” – det är okej att inte vara okej och oftast känns det skönt att bara inte behöva vara helt själv med den känslan.

 

För att läsa mer om hur man kan prata mer öppet om psykisk ohälsa så finns organisationer som exempelvis Aldrig Ensam.

(Fortsätt läsa del 2)

Här kan du läsa mer om depression

 

Massa kärlek

Kiki

0 kommentarer

Relaterade inlägg