KI-studenten Kiki

(forts på tidigare post, psykisk ohälsa del 2)

En vecka utan ordentlig sömn och en vecka med ”behandling” på sjukhus i form av sömnpiller, neuroleptika och fasta mat- och sovtider, satte sina spår.

Inläggningen i sig orsakade mig trauma. Jag fick aldrig någon bra förklaring när jag undrade varför jag var inlagd utan att få gå ut, de stack en broschyr i min hand med, för mig obegripliga, lagtexter om LPT.

Psykiatrin i Sverige ligger ljusår efter i utvecklingen av vården.

Så många gånger som vi på utbildningen har pratat om hur fysisk aktivitet kan hjälpa vid depression och ångest m.m.

Inget av det forskningen har kommit fram till har ännu implementerats inom psykiatrins slutenvård och inte mycket i öppenvården heller.

Jag vet att jag hade en väldigt ”mild” grad av psykisk störning när jag låg inne för det som i min journal benämndes med ”utmattningsymtom” och att kanske inte alla patienter kan släppas ”lösa”… men jag tycker inte det är konstigt att patienter ballar ur när det enda man vill är att springa tills man spyr men istället möts man av fyra stängda väggar!

Att schemalägga ett pass i veckan med ”Tai Chi” är inte att inkludera fysisk aktivitet i vårdprogrammet, tycker jag.

Tänk vad som skulle hända med patienterna om de skulle ha tillgång till en gympasal, dagligen, där de kunde återta kontrollen över sin kropp och få utlopp för sina känslor!

Mindfullnes handlar inte bara om meditation utan även om att känna sig levande, hitta tillbaka till sin kropp.

Jag var inte läkt efter en vecka med enbart ”vila” och det skulle visa sig att detta trauma kan ha varit det som utlöste en underliggande bipolaritet.

När jag äntligen fick träffa en läkare på Psykosmottagningen 3 månader efter utskrivning så började en period med experimenterande av anti-depressiva mediciner.

Min läkare var jättebra, det kändes att han såg mig och att han såg förbi min ångest, att den inte var jag. Jag var på bättringsvägen men jag bar på mycket ångest och varje gång han frågade vad jag tyckte om mig själv så började jag gråta.

Jag tyckte inte om mig själv, jag kände inte igen mig själv men jag kände igen rösten som sa ”varför skulle någon tycka om mig?”, den hade jag hört hela mitt liv.

Jag testade lättare ångestdämpande som kunde hjälpa mig när jag skulle byta jobb.

Jag började jobba heltid i skola och trivdes med barnen. Jag hade det lite svårare med att koncentrera mig på mina administrativa uppgifter. Mycket energi gick åt att koncentrera mig på att dölja detta från mina kollegor.

Jag gjorde ett asbra jobb med barnen men mindre bra enligt rektorn. Samma dag som julavslutningen bestämde rektorn att jag inte behövde komma tillbaka efter jul.

Jag fick knappt 3 timmar att säga hejdå till de barn jag hade knutit band till under hösten.

Trots anti-depressiva så föll jag åter in i depression, jag kände mig som ett misslyckande.

Jag hade börjat tänka på möjligheten att läsa till fysioterapeut och behövde därför läsa upp Naturkunskap B på komvux.

Depressionen bromsade mig från att lyckas med mina studier vid det första försöket.

Jag hade bara en månad med lön från skolan efter jul och sedan fick jag börja harva mig fram mellan olika extrajobb; servitris, lärarvikarie, jobb i vintagebutik osv.

Återigen hade jag en osund rutin med alldeles för sena nätter…

Mitt i allt så träffade jag en kille som fick mig att må väldigt bra. Kanske lite för bra.

Eller så var det mina mediciner, Venlafaxin, som kunde utlösa hypomani för en som är bipolär, som förde mig in en ny episod.

Jag trodde jag upplevde ett nytt uppsving av kreativitet men egentligen var det hypomani.

Jag uteblev från läkarbesök och hade ingen sjukdomsinsikt. Jag betedde mig som ett trotsigt barn när min mamma och bästa kompis tog mig till S.t Görans psykakut.

Jag minns hur jag denna gång gick in baklänges genom entrén sjungandes schlagerlåtar…

Jag minns det allra mesta under episoden och framförallt känslorna.

Jag minns inte alla skeenden, hur jag t.ex. togs från St Göran till Rosenlunds psykmottagning, förutom att en polis tvingade upp min arm i ett fast grepp (onödigt hårt). Jag tror att jag inte minns det kan inte kunde förstå anledningen till, eftersom jag aldrig var aggressiv.

Jag minns bara att jag kände att jag äntligen kunde leva ut all galenhet, all frustration och sorg som fanns inom mig.

Jag tror att en del av det som läkarna såg som min diagnos var helt enkelt en del av min personlighet som jag hade tryckt ned. Jag kände mig som ett barn igen och återupplevde många känslor från min barndom under tiden jag var inlagd.

Återigen hade jag ingen psykolog eller fast kontakt att samtala med under tiden på sjukhuset. Men till skillnad från Ankaret så fanns det på Rosenlund väldigt trevlig personal. Jag tror jag knöt an till alla i personalen på olika sätt. Jag blev ändå kvar en hel månad.

Det kanske var lite svårare att bota mitt hypomana tillstånd när jag var lycklig över att hitta mitt inre barn igen, det och att jag inte ville ta alla mediciner de försökte prova på mig.

Till slut testade de litium och efter en vecka var jag stabil nog för att skrivas ut. Denna gång med en 6 månaders sjukskrivning.

Sex månader för att finna mening igen.

Under 6 månader skulle jag ”finna mig själv” vilket i sig kändes lite stressande emellanåt.

Jag började testa smått att segla igen. Ett tag kunde jag inte sätta min fot i föreningslokalerna eller på skutan där jag hade fått dödsbeskedet.

Jag litade inte riktigt på mig själv men jag hade fantastiska vänner och kollegor runtomkring mig som gjorde det, vilket gör mig otroligt rörd när jag tänker tillbaka på det…

Det gör mig också otroligt frustrerad att tänka på hur många som faller mellan stolarna eller som aldrig kommer upp från botten för att de saknar det nätverk som jag har.

Hela vägen genom min rehabilitering så har det varit jag själv eller anhöriga som har drivit på och kommit med förslag på hjälp att få genom sjukvården.

För det allra mesta så har sjukvården bara gett mig mediciner och formulär – läkningen har jag sökt på egen hand genom att våga mig tillbaka sakta till det jag har tyckt om tidigare och att bromsa mig från att göra för mycket.

Bipolär. Läs mer om bipolär sjukdom på 1177.se

Min diagnos, bipolär typ 2, fick jag reda på först när jag bytte läkare och läste i journalen att det var vad man hade kommit fram till genom uteslutningsmetoden. Eftersom litium hade hållit mig stabil utan nya episoder så konstaterades det att jag var bipolär.

Det tog mig lång tid att acceptera men jag tycker fortfarande att det är märkligt att jag fortfarande inte har fått en ordentlig utredning.

Det var också jag själv som bad om att träffa en psykolog för att prata om traumat efter framförallt första inläggningen.

Jag gick på två sessioner, psykologen satt o hummade utan att ställa några vägledande frågor. Det kändes mesigt och gav mig inte mer än att prata med min vägg. Prata via bloggen ger mig mer avslut, tack alla ni som läser och reagerar eller kommenterar.

Bild hämtat från svt.se: https://www.svtplay.se/mia-och-klara

No More F**** To Give

I mars i år var jag och såg Mia Skäringers enkvinnas show. Förutom att vara brilliant och sätta ord på kampen för jämställdhet så pratade hon också hur skevt vi föreställer oss en typisk bipolär. Hon tog Persbrandt som exempel och hur han hade kunnat ”ursäkta” sina utbrott, missbruk och misstag på bipolaritet.

Mia Skäringer är också bipolär och menade på att det i hennes fall ifrågasattes om hon kunde vara en bra mamma och klara av att vara ”farlig” för barnen p.g.a. sin diagnos.

När min pojkvän första gången frågade varför jag tog piller 2 ggr/dag, utan att vara förkyld, och jag svarade att jag var bipolär då hann jag se hur hans ögon vidgades lite.

Han blev rädd för personlighetsförändringar, humörsvängningar och vredesutbrott. Det gick ganska snabbt att förklara för honom att det inte fungerade så men han bekräftade mina farhågor, att okunnigheten om psykisk ohälsa skapar rädsla.

Jag undrar ändå, om jag hade nämnt min diagnos första eller andra dejten, hade vi fortsatt att träffas då?

Bipolär är alltså inte ett byte mellan olika personligheter eller humörsvängningar under en dag. Bipolär betyder rätt o slätt att man svänger mellan två olika motsatta stämningslägen under en längre episod.

Nu är det så att jag sällan pratar om att jag är bipolär inte bara för att jag är rädd att andra ska döma mig (det är jag så van med ang annat ändå), utan främst för att jag inte identifierar mig med min diagnos.

Jag tar litium dagligen, och tycker fortfarande att tanken på att ta mediciner på obestämd tid är skitjobbig, men det håller mig stabil och jag har inte känt några biverkningar av det.

Utöver att komma ihåg min medicin så finns det ingenting som påminner mig om jag har en diagnos och det är just därför jag skriver om det i dessa inlägg.

Jag önskar att fler förstår att det är gener som bestämmer om vi ”drabbas” och att psykisk ohälsa kan finnas hos de som verkar mest stabila, därav är det ingenting att vara rädda för, det är tystnaden som dödar inte öppenheten.

Tack för att ni tog er tid att läsa ända hit.

Läs sista delen, hur universitetet gav mig ett syfte här–>