Ung vs gammal – VFU i geriatrik och pediatrik

Publicerat: 9 december, 2019

Termin 4 inleds med andra delen av kursen Medicinska ämnen, som fokuserar på psykiatri, geriatrik och pediatrik.

Efter föreläsningar, seminarier och en del metodik (med fokus på neurologi, som du kan läsa om i tidigare inlägg) är det dags för en längre period inom geriatrik, äldrevården och några dagar med auskultation (då du ”skuggar” en annan fysioterapeut) inom pediatrik med barn och unga upp till 18 år.

Jag har skrivit lite om mina intryck från geriatriken tidigare så detta inlägg får fokusera lite mer på pediatriken och skillnaden mellan arbetssätt.

Ett typiskt upplägg på en dag i geriatriken kunde se ut som följande:

Vi har totalt 6 tim arbetsdag som vi kan komma överens med handledaren om hur de bäst ska fördelas. Första 2 dagarna följde jag mest efter och assisterade min handledare under möten med patienterna och lärde mig om avdelningens rutiner. För varje dag blev jag tilldelad fler och fler patienter att träffa och träna med på egen hand.

 

Kl.08:30 började mina dagar, då hade min handledare ibland redan varit uppe på avdelningen för att uppdatera sig om patienternas dagsform.

Efter en avstämning och ibland uppdatering om nya patienter gick vi upp på avdelningen och om jag kanske hade 3 patienter att träffa på egen hand så började jag titta in till dessa och stämma av ifall jag skulle återkomma senare eller om de var redo för en bedömning eller träning.

Som jag har beskrivit tidigare så är arbetet på en geriatrisk avdelning lite av ett pussel för att tajma in rätt tidpunkt efter frukost, efter smärtlindring, innan eftermiddagsluren osv osv.

09:30-10:30. Två dagar i veckan satt jag med på rehabrond, som ibland kunde dra ut lite onödigt länge på tiden. På ronden diskuterade man vilka patienter som var utskrivningsklara, uppföljning av behandlingar och samordning av resurser från kommunen; hemtjänst, särskilt boende, hjälpmedel etc.

10:50 varje vardag så blev det kö ute i hisshallen med de patienter som var pigga nog att medverka på sittgympa. Vi studenter fick testa att hålla själva i sittgympan, som bestod av 30min arm, ben och bålrörelser sittande på stol.

13:00-14:30 Efter lunch hann jag oftast med att träna med 1-2 patienter och följa upp åtgärder med en tredje. Under samma dag hade min handledare ca 8 andra patienter att titta till, när han inte behövde vara med i något moment som jag skulle utföra med en skör patient.

Journalskrivning gjorde jag oftast en stund innan lunch och precis innan jag slutade vid kl.15.

 

 

Efter 3 veckor med äldre så mellanlandade vi 2 dagar i Flemingsberg för föreläsningar om bedömningsinstrument för barn, sedan var det dags för 6 intensiva dagar inom pediatrik!

 

Vardagen på MTC – Motorisk tränings center:

De allra flesta av oss hamnade på olika Habiliteringscenter – första instansen för barn och unga med funktionsvariationer och funktionsnedsättning.

Jag och två andra kursare hamnade på träningscentret dit vissa barn remitterades från Habiliteringscenter = MTC, motorisk träningscenter.

Där tog man både barn och vuxna men vi följde framförallt 3 fysioterapeuter som jobbade enbart med utredningar och behandlingar av motoriska funktionsnedsättningar.

Mitt schema på ett ungefär:

11.00: Möte/genomgång av motoriska bedömningar

Lunch

13.00: Patientmöte, uppföljning av träning i gym/bedömning

14.00: Journalskrivning, förberedelse av åtgärd

15.00: Patientmöte

16.00: Journalskrivning/patientmöte

Det absolut svåraste att förbereda sig på var hur barnen skulle reagera på träningen, vad de skulle trivas med eller inte och hur mycket jag, som student, skulle interagera med dem utan att det påverkade bedömningen.

Våra handledare var fantastiska och förklädde bedömningen till lek och jag försökte utmana mig själv genom att, i huvudet, kategorisera vad de testade vid de olika momenten.

 

http://habilitering.se/motorik-och-traningscenter/traningsteam-barn/undra-om-traningscentret

Den största skillnaden mellan att gå från att jobba med äldre till barn, rutinmässigt, var nog användandet av bedömningsinstrument:

– I geriatriken fick jag känslan av att man nöjde sig med att bedöma väldigt många utefter funktion: klara att sitta, ställa sig upp, gå, klä på sig osv.

– I pediatriken följer man, ganska så strikt, bedömningsinstrument som man ibland betalar ganska mycket pengar för (pga upphovsrätt), några exempel:

 

De vanligaste motoriska funktionsnedsättningarna som jag fick se under dessa dagar:

  • Neuromuskulära sjukdomar eller skador som påverkar muskelstyrka och aktivering, styrning av kroppens muskulatur.
  • Förvärvad hjärnskada – ex efter trauma/fall eller tumör. Funktionsnedsättningarna är helt individuella beroende på var i CNS skadan har förvärvats.
  • DCD – Development Coordination Disorder, ofta en diagnos som följer ADHD eller autism och är en mer diffus motorisk nedsättning som märks vid sammansatta arm och benrörelser eller simultankapacitet.
  • Cerebral pares: från GMFSC nivå 1 till nivå 5 (läs mer om klassificering av funktionsnedsättningen på CanChild)
    • NIVÅ I Går utan begränsningar
    • NIVÅ II Går med begränsningar
    • NIVÅ III Går med ett handhållet förflyttningshjälpmedel
    • NIVÅ IV Begränsad självständig förflyttning; kan använda eldriven förflyttning
    • NIVÅ V Transporteras i manuell rullstol

 

Någonting vi skulle lära oss under den korta tiden på MTC var just att CP kunde se så olika ut. De allra flesta av oss tänker nog inte på att en person med GMFSC nivå 1 har en cp-skada då de kan fungera väldigt väl utan behov av hjälpmedel. För den kategorin kan hjärntröttheten vara det största bekymret, en så kallad dold funktionsnedsättning.

Gemensamt både för barn med neuromuskulära sjukdomar och cerebral pares var att många behandlades med hjälp av ortoser.

https://profitprosthetics.com/service/afos-mfos-kafos/

De allra vanligaste var KAFO (knee-ankle-foot-ortos) eller AFO (ankle-foot-ortos) som kunde underlätta gången t.ex för de med hypotonus i benmuskulaturen. I vardagen kunde ett barn gå med KAFO kortare sträckor och när hen kom till MTC så byttes de mot AFO för att möjliggöra träning.

 

Andra ortoser används för att motverka rörelseinskränktning i en led, s.k. kontrakturer, som är vanligt för de med en högre nivå av cerebral pares och orsakas av det som kallas spasticitet – ofrivilliga muskelkontraktioner som skapar ett hypertonus.

Bland dessa ortoser kan man ha handledsstöd som vanligen används nattetid, som hindrar händerna från att knytas.

 

 

Bild lånad från: https://mommy.webblogg.se/mathildasliv/2010/july/mina-staskal.htmlattetid, som hindrar händerna från att knytas.

Ståskal är en metod man använder för de barn som har svårt att stå på egen hand, som ett sätt att med gravitationens hjälp få lederna att räta ut sig men framförallt för att belasta skelettet.

 

Drömmen är definitivt att jobba inom pediatriken i framtiden, kanske efter en kortare vistelse inom neurologin…

Om man som jag tycker att det här med funktionsnedsättningar är spännande och vad vi är kapabla att anpassa våra kroppar till, ett lyssnartips från SR just nu: Dokumentären – att laga ett barn

0 kommentarer

Relaterade inlägg