Att möta döden på praktiken
Det hände mig för första gången förra veckan. En av de boende dog framför mina ögon. Jag har aldrig sett en död människa förut, och jag har definitivt aldrig sett en person dö. Det är inte ovanligt inom vården att behöva se sådana saker, men att vara fullt medveten om det faktumet och att uppleva det i verkligheten är helt olika saker. Jag var medveten om att det skulle kunna hända, många är väldigt gamla och väldigt sjuka. Den här personen var en av dem. Men hen var inte palliativ.
Blir en patient palliativ så skiftar fokuset från att bota sjukdomar till att lindra symptom och dämpa smärta. När lidandet blir större än fördelarna av fortsatt behandling så brukar man börja med palliativ vård. Det är ingenting som vårdare bestämmer över huvudet på patienten och de närstående utan det sker i samråd.
Oavsett, det var en traumatisk upplevelse och jag var i chock resten av dagen och helgen. Det är inte en vardagshändelse att se någon dö, oavsett om personen är 6 år eller 106 år. Jag och min medstudent stod kvar i rummet i säkert 30 minuter och visste inte vad vi skulle göra med oss själva, det var en förstagångshändelse även för henne. Jag är väldigt tacksam över att få gå i par med henne då det gav möjlighet för mig att prata om vad som skett med någon som såg det med lika gröna ögon som jag. Personalen ryckte nämligen knappt på axlarna.
Klart att jag förstår att de är vana vid att se sådant, men att de inte ens gjorde en min utan bara gick vidare med sin dag är svårt att förstå för mig. Hela upplevelsen var tankeväckande.
Hur hanterar man att se sådant hända ofta? Personalen saknade rutin för att ”prata om det” så att säga. Borde man kanske ha en sådan rutin? Det kanske skulle hjälpa för att undvika att göra döden till vardagsmat. Men faktumet att det blir vardagsmat kanske är vad som tar en genom dagen?
Mycket att fundera på och ta itu med. Jag saknar definitivt inte material till min reflektionsuppgift.
0 kommentarer