Dokumentera mera!
Mitt första och enda helgpass för denna VFU är avklarat! Förutsatt att jag eller avkomman inte drar på oss någon otäck bakterie, som förra gången då vi mös med calicivirus i en hel(vetes) vecka. För behöver jag jobba igen något pass lär det bli sådana där härliga och obekväma timmar. Nåja. Det visar sig.
Frej är en aning hes och har en härlig flod av snor som forsar ur hans lilla ansikte men eftersom att han varken är febrig eller påverkad av det så tänker jag att hoppet inte är ute. Det är ju dag 4 på vabruari, så en förkylning förväntar jag mig nästan. Jimmy är förste vabbare, men blir han sådär mansförkyld kanske jag behöver vara hemma och ta hand om två bebisar.
VFUn idag var verkligen lugn, helgpass på min avdelning är verkligen inte blodtryckshöjande. Min handledare var ensam sjuksköterska och hade lilla mig i släptåg, så fort gick det inte, men det är väldigt få patienter som behöver mediciner och nästan hälften hade permission! Skönt för mig som fick träna på att dokumentera. Jag skrev två epikriser, och jag tycker verkligen att det är roligt. Alltså verkligen, 100% allvarligt. Hade faktiskt innan jag fick testa på att göra det hängt på attityden ”det är så tråkigt att dokumentera, varför är vården så digital?!”. Men jag älskar att dokumentera, samla information och sätta de under rätt rubriker. Det är hemskt tillfredställande och nästan terapeutiskt (om man har gott om tid dvs). Det känns som att städa, fast roligt? Tänk om jag hade njutit av att dammsuga och diska så mycket som jag gillar detta? Då hade jag haft världens gladaste sambo. Nu är det mer så att han städar ofta pga pedantisk, och önskar han min hjälp så får han med våld släpa mig ur soffan. Han har det inte lätt, min gubbe.
Tog en selfie med sjukhusets färgglada fasad i bakgrunden, varsågoda!
0 kommentarer