Sjuksköterske­programmet

Jag har för första gången klarat en KTC-examination på första försöket! Inte en enda tår kom det. Jag var visserligen yr och illamående av skräck/panik men det gick. Hade tunnelseende i säkert en timme innan och det bara susade i öronen, men läraren var så snäll och lugn. Hon hade ett stort tålamod och orkade lyssna på allt nervöst prat och hjälpte mig att slappna av. Vi examinerades på intramuskulära injektioner, vilket är en injektion med en längre nål som går in i muskeln. De flesta av er har antagligen vaccinerats? En sådan injektion är vad det handlade om. Sen finns det fler ställen att sticka på och flera olika läkemedel som kan ges intramuskulärt, men det är kanske inte så intressant att gå in på. Känslan nu är fantastisk. Har under praktiken nu fått ge mina första intramuskulära injektioner, då har jag upplevt det som läskigt, men nu känns det plötsligt tryggare. Har fått mina kunskaper bekräftade. Det är precis som med körkortet, dagen man tar det så undrar man hur man någonsin ska kunna köra bland andra trafikanter och bara krypkör. En vecka senare äter man middag och skriver en uppsats vid ratten på en motorväg. Ungefär. Eller kanske var det bara jag som kände så?

Hade inför den här praktiken funderat ut flera olika inlägg och teman jag kunde berätta om i bloggen, men det har inte blivit av. Jag har varit helt slut. Förkylningar och massor av skolarbete som gått parallellt, och jag har använt all energi till att prestera på praktiken. Men nu tror jag att energin är på väg tillbaka, så förhoppningsvis kan ni snart få läsa lite mer om hur jag har det på vårdcentralen. Håll tummarna! Och medan ni gör det, försök att få lite sol.