Jag skjuter upp allt till sista sekunden. Det är ett mönster i mitt liv, och på måndag är sista dagen att ansöka till höstterminen. Detta innebär att jag för ganska precis för två år sedan satt och undrade vad jag skulle göra med mitt liv. Så tänker berätta lite om hur det såg ut när det var jag som skulle ansöka.

Jag hade nyligen fått avsluta mitt företag och sluta på mitt jobb på grund av mina graviditetsbesvär. Vart skulle jag ta vägen i livet? Jag hade redan vid de två tidigare ansökningstillfällena kikat på sjuksköterskeprogrammet men bara skjutit det framför mig. Ansökte, kom in på campus, och tackade nej. Mest för att jag inte vågade, skulle jag fixa det?

Jag kände att jag inte är smart nog, häftig nog eller någon annan oklar anledning som grundades i mitt dåliga självförtroende. Men nu växte Frej i magen och jag kände pressen att ta tag i det. Men campusstudier när jag precis fött barn? Skulle det funka? Jag vågade inte chansa. Men jag ville inte skjuta upp det mer, dock kändes det som att det var så det skulle bli, kanske skulle jag kunna studera om tio år till. Men då hittade jag distansutbildningen på KI och kände direkt hur det sög till i magen. Det lät liksom… genomförbart? Mycket tid med barnet, att planera sin egen tid. Jag satte mig med Jimmy och pratade. Vad skulle det innebära, skulle vi orka? Han tyckte att det var en bra idé och att det värsta som kan hända är att jag behöver hoppa av. Det skulle inte vara en katastrof. Jag klickade i ansökan och skickade iväg den innan jag hann ångra mig.

Just på grund av att jag var sjukskriven sen många veckor så mådde jag verkligen dåligt. En depression som gjorde att det mesta kändes som en dimma, och jag hade glömt bort att jag ens ansökt. Sedan utbyttes depression, smärtor och sjukskrivning mot bebisbubbla och föräldraledighet. Vägen mot ett nytt normalt liv påbörjades. I slutet av sommaren ramlade beskedet ner, att jag som jag trodde inte kommit in på distansen. Jag antogs till campus, men jag ville inte det. Så jag hade is i magen och väntade. Kanske skulle mina medelmåttiga betyg räcka till? Jag var ganska högt upp på listan ändå.

Dag ett på terminen så får jag ett samtal. Jag hade antagits. Och det är en av de bästa sakerna som hänt, nu har jag fått påbörja världens bästa utbildning. Och det är verkligen fantastiskt. Sjuksköterskearbetet är brett, det finns så många saker du kan arbeta med. Jag är intresserad av det mesta. Det har öppnat upp en helt ny värld, och tänker du på att ansöka, GÖR DET! Längtar till min examen även om jag är livrädd. Jag ska få arbeta med det enligt mig viktigaste arbetet man kan ha. Det skulle du också kunna få göra.

Det finns många olika inriktningar och arbetsplatser, och jag kommer att börja intervjua sjuksköterskor som valt olika vägar för att visa på bredden i yrket. Kommer att publicera dessa intervjuer här och det ska bli lärorikt för mig, jag hoppas att det kommer vara intressant för er att läsa också.