Jag har återuppstått!

Efter en dag av dödsförkylning. Inte något annat. Jag är inte Jesus. I min säng där jag låg och var ynklig så komponerade jag ett inlägg som inte kom iväg på grund av bloggflytten. Så jag bjuder på det nu när jag kan både stå upp och andas genom näsan igen! Varsågoda, vänner:

”Långhelg!!! Yaaaas”
Så kan man tänka när man blir sjuk och inte kan jobba på en torsdag när fredagen inte är uppbokad. Fyra dagar fulla av vila.

Men det är en LÖGN! Den fantasin man har om hur gött det är att bli lite gulligt förkyld är en rosenskimrande lögn som man i sin trötta jobbavardag snickrar ihop i brist på vett i skallen. Man tänker att det är riktigt härligt att kunna vila ut, vara sådär lagom trött och snörvlig, dricka en kopp te i soffan i myskläder. Se på en serie kanske. Men hur ska man kolla på sin iPad vars skärm är begravd i äckligt gröt(??)-kladd (ja, min son äter och kollar på videos samtidigt, so sue me!) när ens ögon rinner och man inte ser ett jota? Det svider ju liksom i dem också parallellt med att det forsar ut vätska. Och på tal om att forsa ut vätska så kan vi prata om näsan. Kan man stoppa tamponger i näsborrarna? Det behöver jag göra. Men då det inte känns socialt acceptabelt så knölar jag bara ihop hushållspapper och kör in i flodportarna för att slippa att snorforsen åker in i min mun. Inte för att det ser särskilt bra ut heller men det känns ändå normalare. Tror jag. Jag har aldrig haft tamponger i näsan.
Sen har vi ledvärken. Jag rör mig som en dam som passerat sitt bäst före-datum med många år. Så jag rör mig inte alls. Ljuset från utomhus-världen gör ont i hela existensen och vem orkar brygga te? Kan man ansöka om hemtjänst under en kort period? Eller är det kanske ASIH jag behöver?

Hur kan jag vara såhär ynklig? Det är inte rimligt. Jag trodde att jag var av det starkare könet men som jag mår idag så verkar det som att jag är en man. En förkyld man. Den värsta sortens man. Jag hade ju tänkt städa. Det kommer inte att hända. Plugga skulle jag också göra. Haha! Jag kan nästan höra min laptop skratta åt mig från vardagsrummet. Jag tror att jag skjuter på allt. Förutom att tycka synd om mig själv, det tänker jag pyssla med i uppskattningsvis tre dagar till.

0 kommentarer

Relaterade inlägg

Det är jag som bloggar

Jag heter Linnéa, är 26 år och pluggar till sjuksköterska på KI. Jag läser på distans, alltså hemifrån till stor del, för att på bäst sätt kunna kombinera studierna med mitt familjeliv och arbete. Under mina första två terminer var jag föräldraledig parallellt med mina studier, men nu går min son på förskolan.

Jag är alltså småbarnsmamma och student och kommer här i bloggen att dela med mig av hur jag får vardagen att fungera med barn, träning och studier samt om hur jag upplever att det är att plugga på distans.