Jag jobbar som underläkare på en palliativ avdelning. Där vårdas patienter som är i livets slutskede. Det innebär att patienterna är där för att dö och målet är ett så fint och så bra slut som möjligt -för alla. Vi har alltså ingen intention att bota någon eller förlänga ett onödigt lidande. Sjukdomen får därmed ha sin stilla, eller snabba, gång. Vi ser till att lindra diverse symtom som kan uppstå i livets slutskede med alla möjliga preparat och insatser som utgår från patientens behov, till exempel depression som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Anhöriga är viktiga eftersom de är de personer som ska minnas och gå vidare i livet efter att patienten har dött.

Arbetet är existentiellt och bjuder på tänkbara frågor om liv och död varje dag. Vad som är lycka idag kanske inte är det imorgon. Vad som var självklart igår är det inte idag. Det som består tycks vara relationer, in till livets slut. Många är trötta, obeskrivligt trötta och ungefär som att de förbereder sig för en lång natts sömn. En del har ont och vi försöker göra smärtan hanterbar. Vissa är kanske oroliga för hur slutet kommer te sig och andra vill bara ha det överstökat. Det finns inga rätt eller fel och vi finns där för att se till patientens bästa med de förutsättningar vi har.

I ett senare inlägg tänkte jag beskriva hur en vanlig dag kan se ut på avdelningen som underläkare. Här går det att läsa hur en vanlig dag för en läkarstudent ser ut.

Kommentarsfunktion är avstängd