Efter intensiva dagar under politikerveckan i Almedalen 2019 – och efter ha medverkat i sex olika seminarier – kan jag glädjande nog konstatera att våra ambitioner för Sverige som life science-nation, stod högt på agendan. Almedalsveckan gav också många möjligheter att diskutera de stora hälsoutmaningar vi står inför, globalt och här i Sverige i och med Agenda 2030.

KI:s seminarium samlade några av Sveriges främsta aktörer inom life science. På bilden: Ole Petter Ottersen, Maja Fjaestad, Ella Bohlin (KD) och Ylva Willams.

För mig är det självklart att ett universitet som KI ska finnas med där det förs politiska samtal om universitetssektorns framtid och utveckling. Samverkan och samarbete med vår omvärld är ett centralt och bärande fundament i vår nya Strategi 2030.

Därför är det glädjande att KI är ett av de lärosäten som har haft flest representanter på plats – totalt ett 50-tal personer från KI medverkade på olika sätt i Almedalen. De allra flesta i roller som efterfrågade experter och forskare.

Vi var många som var överens om att universiteten måste vara föredömen i samverkan för en hållbar värld med en bättre hälsa för alla. Som konstaterades under KI:s seminarium måste vi i högre grad få större i kraft i implementeringen av innovationer som påtagligt förbättrar hälso- och sjukvården – med nya läkemedel, nya behandlingar och nya arbetssätt.

I KI:s Strategi 2030 har vi fastställt att KI ska vara en motor i att realisera Sveriges potential inom life science och samla relevanta aktörer, det gjorde vi i Almedalen, och redan pågår planeringen för nästa konferens om life science på KI. Konferensen kommer att samla de viktigaste aktörerna och beslutsfattarna regionalt och nationellt. Förutom denna konferens ska KI fortsätta arbetet i regeringens samordningsgrupp för life science och agera för en regional life science-strategi tillsammans med Region Stockholm, industrin  och andra aktörer.

Forskningsinfrastruktur var också ett viktigt tema i Almedalen. Vi behöver en bättre nationell koordinering och ett tätare samarbete mellan lärosäten – inte bara när det gäller infrastruktursatsningarna men också när det gäller hantering och utnyttjande av data från dessa satsningar. Kanske kan vi koppla ihop SciLifeLab, Max IV och ESS genom en gemensam forskarskola? Ur ett medicinskt perspektiv är det viktigt att vi får tillgång till ett medicinskt strålrör vid MaxIV.

“Vi ställs inför mer komplexa hälsoutmaningar”. Det var rubriken på en debattartikel publicerad i Dagens Medicin den 9 april, underskriven av WHO:s generaldirektör Dr. Tedros Adhanom Ghebreyesus, socialminister Lena Hallengren och ministern för internationellt utvecklingsarbete Peter Eriksson. Hälsa blir alltmer sektorövergripande. Då måste vi också diskutera och debattera hälsofrågor med andra aktörer i samhället. Och vi måste skapa oväntade allianser. Just det gör vi i Almedalen.

English version below

KI bedriver sedan ett par år verksamhet i Hongkong genom Ming Wai Lau Centre for Reparative Medicine (MWLC). Ni kan läsa mer om denna verksamhet här ki.se/mwlc

Jag, övrig universitetsledning och våra ansvariga för MWLC är väl medvetna om den allvarliga situationen i Hongkong, och de ansvariga för MWLC är i kontakt med sina anställda för att försäkra sig om att allt är okej. De rapporter vi får från de anställda bekräftar att så är fallet.

Ledningen för MWLC är också i kontakt med Sveriges generalkonsulat i Hongkong. Vi följer händelseutvecklingen noga och kommer att uppdatera om något förändras.

 

Comment to the events in Hong Kong

KI has been operating in Hong Kong for several years through the Ming Wai Lau Centre for Reparative Medicine (MWLC). You can read more about this activity here: ki.se/mwlc

I, together with the rest of the university management and our team responsible for MWLC, are well aware of the serious situation in Hong Kong, and those responsible for MWLC are in contact with their employees to make sure that everything is okay. The reports we receive from the employees confirm that this is the case.

The management of MWLC is also in contact with the Swedish Consulate General in Hong Kong. We closely follow the development and will update if something changes.

 

I have previously discussed open access and Plan S in my blog, and in our Lancet commission on Global Governance for Health we argue that knowledge must be available to all. While I strongly support the idea and legitimacy of open access there is a need to be attentive to the demands and academic freedom of the individual researchers. Open access is well supported by the academic community, but this support may easily be undermined by a forced and uncritical implementation process such as that outlined in the original version of Plan S. This plan has now been revised and improved, and much of the critique has been taken into account.

The revised version of Plan S was published by cOAlition S last month. The fundamental principle of Plan S remains: it asks for full and immediate open access (OA) for all peer-reviewed scholarly publications. Immediate open access means that no embargoes are allowed. However, the timeline for funders to implement Plan S has been extended from 2020 to 2021. There is one more year for all parties – researchers, funders, publishers, higher education institutions – to adapt.

Revision has brought more clarity when it comes to the various routes to OA. The previous version placed emphasis on ‘pay-to-publish’ OA journals. It is now clearly stated that researchers can publish in a broad range of journals if they deposit the accepted version of the manuscript in a repository such as Europe PubMed Central, PubMed Central or KI Open Archive. This – the plan says – must be done immediately and with license for reuse.

What does this mean for our researchers?

For researchers with grants from Plan S funders this means that you have to make your publication immediately open access, by publishing in OA journals/platforms or in subscription journals that allow depositing the manuscript in a repository. As stated above, this must be done immediately on publication.

Researchers are also allowed to publish in so-called hybrid journals, i.e., subscription journals where single articles are made OA for a fee that is often quite substantial. The  precondition is that the journal is covered by an agreement that sets a path for transforming the journal to open access. This route is permitted until 2024.

Plan S funders or research institutions will cover publication fees in OA journals. This can be done by providing financial support through agreements with publishers of OA journals, as happened recently when several Swedish funders entered into an agreement with Springer Nature.

The KI library has signed several OA publishing agreements where publishing fees are either reduced or fully prepaid for KI researchers. The library will continue to assess and enter into cost-effective agreements that will make it as easy as possible for KI researchers to comply with Plan S.

According to Plan S, funders will monitor compliance and sanctions may be introduced for non-compliance by individual funders. Sanctions may include withholding of grant funds or excluding grant holders from future funding calls.

Open access in the ideal world

As I wrote in my blog on the first version of Plan S, it would be ironic if a plan intended to promote open access (a goal I warmly embrace) should end up doing the opposite. The freedom to choose publication channel is an integral and essential aspect of academic freedom. Terence Karran and Lucy Mallinson include among “The Four Pillars of Academic Freedom” the freedom to “determine the avenues and modes (conference presentations, journal articles) of disseminating research findings to one’s peers, and the wider world”.

In the ideal world, society should have free access to research while researchers should be free to publish in the journal of their choice. The art is to let these freedoms thrive side by side. The revised Plan S brings us closer towards this goal. Hurdles remain, and these must be tackled with due attention to the voices of the academic community. Without support of the academic community, any plan for OA implementation will fail.

Further information is available at the KI Library

Riksrevisionen har, som en del av ett nordiskt samarbete, granskat hur resurseffektiva och produktiva de svenska lärosätena är jämfört med universitet och högskolor i Danmark, Finland och Norge. Karolinska Institutet intar en topplacering tillsammans med KTH, Uppsala universitet och Chalmers.

Svenska lärosäten hävdar sig väl och glädjande nog har KI i jämförelse både en effektiv förvaltning och administration och stort fokus på forskning och utbildning. Förbättringspotential finns, men trenden är positiv när det gäller de variabler som mäter lärosätenas prestationer, exempelvis:

  • Antal doktorander på heltid
  • Avklarade ECTS-poäng inom utbildning på grundnivå och avancerad nivå
  • Antal doktorsexamina inom forskarutbildningen
  • Antal publikationer i vetenskapliga tidskrifter och antal högciterade publikationer i vetenskapliga tidskrifter.

För oss på KI innebär denna rapport att vi kan kartlägga våra styrkor och svagheter och samtidigt veta hur effektivt de statliga resurserna används. Att KI placerar sig i topp visar att vi har ett effektivt resursutnyttjande, och det är en av förutsättningarna för att vi ska kunna nå våra mål i Strategi 2030. Så ska vi naturligtvis inte vila på våra lagrar utan kontinuerligt sträva efter  tänka att bli ännu bättre.

Riksrevisionens granskningsrapport

Metodik:

  • Metoden som används är Data Envelopment Analysis (DEA), som ger ett jämförande mått på effektivitet genom att relatera lärosätenas prestationer (avklarade poäng, antal disputerade samt antal publicerade forskningsartiklar) till deras resursinsats (personal, studenter, doktorander och lokalyta).
  • Av drygt 160 lärosäten i Norden har 68 ingått i granskningen, 27 av dem i Sverige. Granskningen studerar perioden 2011–2016. Granskningens resultat visar att svenska lärosäten i snitt kan öka sin effektivitet med sju procent. Mycket grovt förenklat kan storleken på denna förbättringspotential likställas med 12 000 helårsprestationer (en helårsprestation motsvarar 60 högskolepoäng). I realiteten handlar det dock om en kombination av att fler studenter klarar av sina studier, fler doktorander disputerar och mer forskning produceras.

Ibland framställs Almedalsveckan som ett gigantiskt sommarparty för den politiska och mediala eliten. Jag påstår inte att den bilden är helt tagen ur luften, men Almedalen är så mycket mer än så. I år kommer FN:s globala mål för hållbar utveckling stå i centrum för många av diskussionerna, och de målen, som de formuleras i Agenda 2030, är helt avgörande för allas vår framtid. De globala målen är integrerade och odelbara och balanserar de tre dimensionerna av hållbar utveckling: den ekonomiska, den sociala och den miljömässiga.

För ett ledande universitet som Karolinska Institutet är det självklart att engagera sig i de frågor som vi kan påverka, och de har verkan på flera av målen. Detta är uppenbart för den som forskar om exempelvis global hälsa, men jag kan inte nog understryka hur viktig grundforskningen är för att vi ska kunna nå målen. Jag har tidigare bloggat om detta ämne, bland annat här.

Från ord till handling

På tisdag 2 juli arrangerar KI ett eget seminarium på ämnet: ”Hur ska svensk life science leva upp till ambitionerna?”. Förra året presenterade regeringen ”Färdplan life science – vägen till en nationell strategi” – frågan nu är hur vi går från ord till handling. Efter seminariet kommer KI:s podcast Medicinvetarna att spela in en intervju med Richard Rosenquist Brandell inför publik om precisionsmedicin och vad de nya rönen innebär för patienter, vården och för samhället i stort.

Jag kommer också personligen att delta i två andra seminarier som har bäring på Agenda 2030.

På måndag 1 juli deltar jag i ”Universitetens roll för en hållbar värld” , ett seminarium som arrangeras av SUUN (Stockholm-Uppsala universitetsnätverk) på Uppsala universitets campus Gotland. Här är KI:s Carl Johan Sundberg moderator.

På onsdag 3 juli deltar jag i seminariet ”Vilket ansvar tar svenska universitet och högskolor för att nå målen för Agenda 2030?”  som arrangeras av SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund).

Många KI-företrädare

Men självklart är detta bara en liten del av det enorma, och högkvalitativa, utbudet under Almedalsveckan. Det är också bara en bråkdel av KI:s närvaro. Totalt är det ett femtiotal företrädare för KI som på olika sätt medverkar i olika debatter och seminarier. Här finns hela listan.

För att återvända till inledningen på det här blogginlägget: Den sociala samvaron spelar en stor roll för att Almedalsveckan är en sådan succé år efter år. Där finns alla möjligheter att umgås med nya och gamla bekantskaper, och att knyta kontakter med människor som på olika sätt kan bli goda vänner. Både i det privata och på ett professionellt plan. Förutom seminarierna ovan så deltar jag personligen i 15 andra mingel, paneler, debatter och seminarier. Vi kanske ses där?

Idag kom besked från ledningen vid Karolinska Universitetssjukhuset att omfattande delar av verksamheten ska organiseras om. Bakgrunden är främst det växande ekonomiska underskottet. Det handlar om att hitta ett mer effektivt sätt att arbeta på utan att kvaliteten försämras eller patientsäkerheten drabbas.

Förändringen sker efter en intensiv debatt om de förändringar som genomförts under senare år och vad dessa har lett till. Jag ska inte gå in i den debatten. Det är och förblir ett ansvar för sjukvårdshuvudmannen att välja sätt att organisera vårdverksamheten. Vad som däremot är mycket angeläget för KI och för mig är att samarbetet med vår viktigaste partner – Karolinska Universitetssjukhuset – får fortsätta att utvecklas och fördjupas.

Goda relationer

Det har knappast varit någon hemlighet att KI haft synpunkter på delar av den verksamhetsmodell som införts på sjukhuset. Vi har sett en fara i att möjligheten att bedriva klinisk forskning och verksamhetsförlagd utbildning skulle försvagas. Tack vare de mycket goda relationerna och den kontinuerliga dialog som vi haft under hela den här turbulenta tiden, så har dessa farhågor till mycket stor del kunnat hanteras på ett positivt och lösningsinriktat sätt.

Därför är det relevant att det nu återigen kommer frågor från våra ansvariga för klinisk forskning och utbildning om hur de nu presenterade förslagen på förändrad verksamhetsmodell kommer att påverka KI:s verksamhet.

Inte justerat organisationen

Det vore naivt att tro något annat än att det här kommer att leda till effekter också hos oss på KI. Samtidigt vill jag betona att KI medvetet valde att inte anpassa eller justera vår organisation till de förändringar av verksamhetsmodellen som Karolinska Universitetssjukhuset genomfört de senaste åren. Det är alltså min övertygelse att KI:s organisering när det gäller klinisk forskning och verksamhetsförlagd utbildning har en stabil och hållbar bas som håller för det förändringstryck som sjukhuset nu upplever.

KI har också haft stora möjligheter att hela tiden föra en diskussion på olika nivåer med representanter från sjukhuset; från högsta ledningen och neråt. Detta har gjorts möjligt tack vare en ömsesidig inställning om att båda aktörer tjänar på att samverka och samarbeta så öppet och effektivt som möjligt med stora hänsyn tagna till  och respekt för bådas olika uppdrag och mandat.

Nya utmaningar

De förändringar som nu står inför dörren på Karolinska Universitetssjukhuset kommer sannolikt leda till en del “bumps in the road” när det gäller såväl forskning som utbildning. Alla förändringar tenderar att ge upphov till nya utmaningar. Därför är det nu viktigt att vi från KI:s sida är tydliga och öppna med vilka behov, faror och risker vi ser för att vi framöver ska kunna säkerställa en hög nivå på både den kliniska forskningen och den verksamhetsförlagda utbildningen. Det är också angeläget att vi i universitetsledningen tidigt får signaler om särskilda svårigheter som uppstår som en följd av de kommande förändringarna. Ju tidigare vi kan ta upp sådana svårigheter med sjukhusledningen, desto större är chansen att vi gemensamt kan lösa dem.

Den 29 maj deltog jag i Dagens Nyheters konferens om Life Science. Syftet med konferensen var att understryka det samhälleliga perspektivet och attrahera politiska beslutsfattare för att föra en dialog om life science framtid i Sverige. Debatten handlade om vad som krävs för att Sverige ska vara en framstående life science-nation.

Life science är ju all forskning och utveckling som syftar till bättre hälsa. I begreppet ryms såväl industriell utveckling inom bioteknik, medicinteknik och läkemedelsutveckling som akademisk grundforskning vid universiteten samt utveckling inom hälso- och sjukvården.

Det handlar i grunden om människors möjligheter till ett gott liv. Det är ett prioriterat område i svensk politik men det krävs handlingskraft om Sverige ska återta en ledande position: Hur ska vi leva upp till ambitionerna?

Att det är ett prioriterad område i politiken illustreras av att regeringen nu tillsätter en samordnare på heltid och presenterar de områden som är prioriterade i kommande life science-strategi. Läs mer i Dagens Medicin där näringsminister Ibrahim Baylan (S), forskningsminister Matilda Ernkrans (S) och socialminister Lena Hallengren (S) skriver att ”Sverige ska bli ledande inom life science”.

Viktiga frågor

Det er en rad utmaningar vi måste hantera för att realisera ambitionerna. Dessa frågorna tycker jag är speciellt viktiga i nuläget: Kan regelverket anpassas så att lärosäten i större utsträckning får tillgängliggöra forskningsinfrastruktur, resurser och kompetenser till offentlig och privat sektor? Hur lyckas vi attrahera kapital, talang, och forskningsinriktade företag? Hur underlättar vi för forskningen i den nya hälso- och sjukvården? Hur säkerställer vi tillgång till hälso- och vårddata och till modern forskningsinfrastruktur? Klarar lärosätena kompetensförsörjningen, och hur kan vi så snabbt som möjligt och på bäst möjligt sätt implementera nya metoder för diagnos och behandling i hälso- och sjukvården?

Det finns behov av konkreta och väl definierade insatser inom forskning och utbildning, hälso- och sjukvård respektive affärsutveckling. Och så får vi inte glömma att högkvalitativ grundforskning är en förutsättning för all utveckling, inklusive tillväxten av life science.

Forskning och utbildning

Forskning och utbildning utgör grunden för framgång inom life science. Det behövs en stark forskningsbas med tydliga inslag av tvärvetenskap. Vi ställs inför allt mer komplexa hälsoutmaningar och detta gör att alla de olika disciplinerna behöver arbeta närmare varandra. Biologi och medicin behöver integreras med andra discipliner som kemi, teknik och fysik, inklusive den pågående utvecklingen inom AI.

Grundforskningen behöver stärkas genom att skapa ett långsiktigt och förutsägbart system, inom t ex resursfördelning och karriärstruktur, som är en förutsättning för excellent forskning som får globalt genomslag. Det behövs en starkare forskning och utbildning inom innovation, implementering och entreprenörskap.

Hälsa och sjukvård

Exempel på vad som kan göras inom hälsa och sjukvård är att prioritera forskningen i den kliniska verksamheten.  Förutsättningarna för svensk sjukvårdspersonal att forska måste stärkas. I dag finns tyvärr ofta barriärer mellan forskning och sjukvård och det saknas i praktiken emellanåt utrymme för forskning i det dagliga sjukvårdsarbetet. En nationell life science-strategi bör inbegripa nationella karriärvägar och incitamentsstrukturer för en långsiktig akademisk kompetenshöjning för hälso- och sjukvårdens personal samt kompetensutbyte mellan akademi, hälso- och sjukvård och näringsliv.

Affärsutveckling

Globaliseringen har slagit igenom totalt och här måste en nationell life science-strategi visa på Sverige som ett förstahandsval för dessa bolag. Regeringens färdplan för life science måste på ett övertygande sätt ta med de internationella aspekterna och visa att de satsningar som görs idag i vissa fall får genomslag först om 5, 10 kanske 15 år. Omvänt, görs felsatsningar idag förlorar Sverige investeringar från de stora aktörerna inom life science. Satsningar måste därför göras inom området med ökade investeringar, ökat samarbete med den globala life science-industrin och tillgång till högkvalificerade medarbetare. Internationalisering omfattar även en ambition att öppna Sverige som en testbädd för innovativa former av kliniska studier och utvärderingar av behandlingsresultat samt att göra infrastrukturerna tillgängliga även för globala aktörer.

Vad gör då KI?

Ledningarna för KI och Region Stockholm har beslutat sig för att ta fram en regional life science-strategi som ska synkas med nationella processer. Utifrån detta vill KI och Region Stockholm tillsammans ta sig an uppdraget att:

  • utveckla det ömsesidiga samarbetet mellan KI och Region Stockholm
  • koordinera en regional process för att tillsammans med övriga relevanta aktörer ta fram en samlad strategi för life science i Stockholmsregionen.

Arbetet genomförs enligt målsättningen om att Stockholmsregionen då ska vara en ledande life science-regioner samt att KI ska vara en motor för life science i enlighet med Strategi 2030.

I närtid kommer KI att hålla ett seminarium i Almedalen den 2 juli 2019 kl 15.45 – 17.00 med några av Sveriges främsta aktörer inom life science. Varmt välkomna till Viklau, Wisby Strand Congress & Event, Donnersgatan 2. KI deltar också i andra intressanta seminarier och debatter (se länken ovan).

Vi har också ambitionen att anordna en konferens om life science år 2020 i Aula Medica: Stockholm Life Science Conference 2020, med fokus på evidens, kunskap och dialog. Konferensen ska samla de viktigaste aktörerna och beslutsfattarna både regionalt och nationellt.

Vi kan också se oss omkring runt campus. I Campus Flemingsberg och på Solna finns redan nu det täta samarbetet mellan universitet och hälso- och sjukvård som är en så viktig premiss för utvecklingen av life science. Hagastaden växer fram med målet att skapa världens främsta utvecklingsområde för life science. En magnet för företagare och forskare, en ny stadsdel med bostäder, restauranger, affärer, service, företag, forskning och innovation, där svenska och utländska företrädare för olika discipliner och organisationer har tillfälle att mötas dygnet runt. En liknande dynamik finns på vårt södra campus.

Vi bidrar gärna till att Sverige ska bli ledande inom life science!

 

A rare event indeed: on May 30 Eric Kandel and Jeff Koons met in Filmhuset Stockholm to talk about art and science. The event was organized in memory of Georg Klein who together with his wife Eva laid the foundations of tumor immunology, a field that has now gained Nobel recognition.

Eric Kandel – himself a Nobel Laureate (prize shared with Arvid Carlsson and Paul Greengard in 2000) – explained how sensory stimuli affect gene expression and synaptic connections in the brain and how memories are laid down in neuronal circuitries. Jeff Koons followed up and emphasized “the beholder’s share” in the encounter with art. The viewer must be given freedom to finish the narrative, he said. He echoed what was the very first comment from the audience: viewers must fill in the blank spaces.

Thus the stage was set for a reunion of art and science. Jeff Koons is undoubtedly representative of the artists of today when he portrays the viewer – and the viewer’s brain – as an active part rather than as a passive bystander. Obviously any esthetical experience will engage our brain and leave an imprint on it. Our creativity is kindled and nurtured by the “blank spaces”. Ambiguities, inconsistencies are what make us ponder. In listening to the dialogue my mind drifted all the way back to Voltaire who allegedly stated that “the secret of being a bore is to tell everything.”

Jeff Koons took the whole thing one step further when he described his motivation behind his “gazing ball paintings”. By adding gazing balls to famous masterpieces he set out to bolster the connect between artwork and viewer. The viewer is “affirmed” when seeing the reflex of herself or himself in a piece of art. The viewer is part of the art. And is affirmed as such.

If the late C.P. Snow had been listening into the Kandel/Coons dialogue, he would have seen the dialogue as exactly this – a meeting between the two cultures. But there is a long way to go. Eric Kandel admitted that we do not know in any detail how art impacts brain. Modern imaging techniques are now being employed to address this issue, and results are in the offing. Thus far we have to refer to our subjective experiences: on a personal note I often find myself energized, invigorated, refreshed after having attended an art exhibition. It is just as if my cognitive playing field has been expanded. Perhaps this is the essence of it all: that art encourages us to look for solutions – scientific or otherwise – beyond the spotlight that we currently apply.

This is exactly what happened to Niels Bohr, shall we believe Christophe Schinckus. In a recent paper entitled From Cubist Simultaneity to Quantum Complementarity he discusses how Niels Bohr might have been inspired by the cubist painter Jean Metzinger when he formulated the complementarity principle. The cubists allowed different perspectives of an object to hit the eye simultaneously from one and the same canvas, while in Bohr’s world, an electron could be both wave and particle at the same time. A striking parallel. A case of art and science being joined in entirely new ways of thinking.

Art gave Niels Bohr the impetus and perspectives he needed to reconcile pieces of evidence that appeared utterly unreconcilable.

The dialogue between Eric Kandel and Jeff Koons was a successful attempt to reunite art with science. This event took place just as we celebrate the genius of Leonardo da Vinci, who died on the 2nd of May 1519. Leonardo stands as a one-man distillation of the union of art and science. Trained as an anatomist myself, I have always admired the way Leonardo exploited his insight in human anatomy – and in other sciences – to give us pieces of art that have been eclipsed by few if any during the 500 years that have elapsed since his death. Leonardo da Vinci transformed science into art just as we know that art can inspire breakthroughs in science.

Since 2017 Jeff Koons has been Artist in Residence at Columbia University – a telltale sign that one of the world’s leading universities sees the benefit of bridging the two cultures. Karolinska Institutet has no artist in residence but we have our annual culture days. The next KI culture day is 18 October. Save the date!

The dialogue between Eric Kandel and Jeff Koons was organized by J! (Jewish Culture in Sweden) in collaboration with Eva & Georg Klein Foundation and Karolinska Institutet´s Kulturråd. The organizers acknowledge support from Filmhuset, Stockholm Stad, Kulturrådet, and Region Stockholm.  

I dag, måndag den 27 maj, undertecknade jag en överenskommelse med KTH och Stockholms universitet om fördjupat samarbete. Vi kallar den här universitetsalliansen för Stockholm trio – en allians enligt internationell modell där vi stärker vårt samarbete inom utbildning, forskning, infrastruktur, verksamhetsstöd och internationalisering. Tillsammans kan vi använda våra samlade resurser på ett mer effektivt sätt och öka kvaliteten på våra verksamheter.

Ole Petter Ottersen, rektor Karolinska Institutet, Astrid Söderbergh Widding, rektor Stockholms universitet och Sigbritt Karlsson, rektor KTH. Foto: Niklas Björling.

Som ett ledande medicinskt universitet måste KI ta sig an komplexa utmaningar i hälsa. Detta måste vi göra i vår forskning och – inte minst – i vår utbildning. I vår nya Strategi 2030 understryker vi detta på följande sätt:  ”Vid utformningen av nya utbildningsprogram behöver hälsa ses i en bred kontext med perspektiv från exempelvis humaniora, samhällsvetenskap och teknik där detta är relevant och kvalitetsfrämjande. Detta ska vi uppnå i samverkan med andra lärosäten.” Avtalet med KTH och Stockholms universitet är ett steg i genomförandet av Strategi 2030.

I föregående blogg skrev jag att alla mänskliga problem har sociala och politiska dimensioner oavsett om de är biologiska, fysiska eller naturliga. Med andra ord behöver hantering av ett hälsoproblem mer än ett medicinskt svar för att vara effektivt. Vi behöver perspektiven från humaniora och samhällsvetenskap och från naturvetenskap och teknik. Perspektivrikedom är en förutsättning för hög kvalitet i forskning och utbildning.

Våra tre lärosäten utgör redan i dag en samlad akademisk miljö – ett kluster för forskning, utbildning och innovation – med åtskilliga gemensamma samarbeten inom en mängd vetenskapsområden. Vi delar i ökande grad på investeringarna i forskningsinfrastruktur. SciLifeLab, ett av Europas största forskningscenter för molekylär biologi, är ett exempel där de tre lärosätena, tillsammans med Uppsala universitet, snabbt lyckats etablera en internationellt ledande forskningsmiljö. Med en överordnad överenskommelse på plats skapas än bättre förutsättningar för framtida satsningar. Tillsammans ska vi kunna höja våra ambitioner om kvalitet och tillsammans ska vi kunna möta de utmaningar som samhället står inför på ett mer innovativt sätt.

Vi är en betydande kraft i Stockholmsregionen och sammanlagt omsätter våra tre lärosäten 17 miljarder SEK och är den tredje största arbetsgivaren i regionen med omkring 15 000 anställda. Det underlättar för både oss själva och våra dialogpartners inom staden, regionen och staten om vi fördjupar vårt samarbete och talar med en gemensam röst där detta är relevant.

Internationellt kommer Stockholm trio att bli en både tydligare, synligare och mer kraftfull aktör. Vi kan åta oss fler projekt och delta i fler samarbeten på den internationella arenan – inte minst inom EU med dess nya ramprogram Horisont Europa. Vi planerar en gemensam funktion på plats i Bryssel vilket kommer att underlätta för våra forskare att följa utvecklingen av nya finansieringsmöjligheter. Mitt hopp är att samarbetet i Stockholm trio ska kunna tillföra KI fler resurser och viktiga perspektiv i en period där forskning och utbildning måste hantera ökade kostnader och större komplexitet.

Måndagen den 20 maj var jag på SIDA Science Day och lyssnade till ett föredrag som verkligen belyser komplexiteten i våra hälsoutmaningar – ett tema jag har berört i en tidigare blogg. Föredraget hölls av Goodwin R. Murunga, Executive Secretary, Council for the Development of Social Science Research in Africa. Han berättade om vad som hände vid utbrottet av ebola i Västafrika 2013.

Utbrottet av ebola innebar inte bara ett rent hälsoproblem som krävde medicinsk intervention, utan det innebar också en attack på sociala relationer som krävde ett socio-politiskt ingripande. Eftersom man var tvungen att hindra smittan att spridas så kan man säga att ebolaviruset, utöver det rent medicinska, attackerade människors förmåga att flytta sig och hålla kontakten med varandra samtidigt som den underminerade de traditionella begravningsförfaranden som är brukliga i regionen.

Detta skapade naturligtvis en stor frustration, oro och misstro mot hälsoarbetare och varandra. Människor kände sig inte bekväma med varandra och framförallt inte med de som redan smittats. Vård blev farligt och smittan gjorde det omöjligt att hälsa på någon, röra vid någon, besöka en vän eller göra något för någon.

Detta försvårade naturligtvis för de som på plats arbetade med hälsa. För att kunna utföra sitt arbete bad de till slut om hjälp från antropologer, sociologer och historiker med mera, för att få en korrekt förståelse av den miljö och kontext de verkade i så att de skulle kunna utföra sitt hälsoarbete.

Alla mänskliga problem har sociala och politiska dimensioner oavsett om de är biologiska, fysiska eller naturliga. Med andra ord behöver hantering av ett hälsoproblem mer än ett medicinskt svar för att vara effektivt. Ett medicinskt svar utan social förståelse kan vara katastrofalt på både kort och lång sikt, medan ett medicinskt svar med adekvat social förståelse hjälper till att förbereda människor på det oförutsebara och öka möjligheterna till framgång.

Som ett ledande medicinskt universitet måste KI ta sig an komplexa utmaningar när det gäller hälsa. Detta måste vi göra i vår forskning och – inte minst – i vår utbildning. I vår nya Strategi 2030 understryker vi detta på följande sätt: ”Vid utformningen av nya utbildningsprogram behöver hälsa ses i en bred kontext med perspektiv från exempelvis humaniora, samhällsvetenskap och teknik där detta är relevant och kvalitetsfrämjande. Detta ska vi uppnå i samverkan med andra lärosäten”.

Den sista meningen är viktig. KI är ett en-fakultets-universitet och det kommer vi fortsatt att vara. Vi kan inte sprida ut våra resurser och etablera nya fakultet, men vi kan stärka vårt samarbeta med andra universitet, nationellt och internationellt. Ett steg i denna riktning på nationell nivå tas redan nästa vecka. Den 27 maj skriver vi under en överenskommelse med två andra ledande universitet i vår egen region: KTH och Stockholms universitet. Genom det vi kallar Stockholm trio ska vi fördjupa vår samverkan så att våra respektive områden; medicin, humaniora-, samhälls- och naturvetenskap samt teknik, kan stärka, utmana och berika varandra.

Rikedom på perspektiv genom nationellt och internationellt samarbete är en förutsättning för hög kvalitet. Det gäller båda forskning och utbildning.

Mer intressant läsning i BMJ