För två dagar sedan skrev jag en blogg om Karolinska universitetssjukhuset i samband med det anställningsstopp som gäller från den 1 maj och varslet om uppsägning av 550 medarbetare på sjukhuset. Vad som händer vid Karolinska universitetssjukhuset – och i hälso- och sjukvården i stort – påverkar KI och KI:s utveckling på så många sätt. Denna bloggen handlar om just detta, i perspektiv av vår nya strategi.

Samarbete för starkare position

I arbetet med vår nya Strategi 2030 – genom diskussioner i visionsgruppen och workshops – blev det allt mer tydligt hur viktigt det är att stärka samarbetet med hälso- och sjukvården.

Detta samarbete är avgörande för att vi ska kunna flytta fram vår position som ett ledande medicinskt universitet och har därför fått rikligt med utrymme i vår nya strategi. Om vi lyckas i att behålla och stärka samarbetet med hälso- och sjukvården i vår region så finns förutsättningarna för att vi tillsammans kan utveckla en av världens mest framgångsrika hälsoregioner där forskning, utbildning och vård integreras på ett kreativt och synergistiskt sätt.  De stora investeringarna i infrastruktur som gjorts under båda huvudmän ger en utgångspunkt som är speciell även i en global kontext. Få andra regioner har så stor potential som Region Stockholm.

Partnerskap för bättre hälsa

Genom ett fördjupat partnerskap med hälso-och sjukvården kan KI i större utsträckning än idag bidra till att människors hälsa förbättras. Viktigt för framgång är att gemensamt arbeta med områden som ledarskap, tillgänglighet till patienter och data, informationshantering, kompetensförsörjning, och – inte minst – imple­mentering av ny kunskap. Allt detta beskrivs i vår nya strategi. Vi måste också säkerställa ett verksamhetsintegrerat lärande av hög kvalitet. De s.k. ALF-avtalen mellan stat och landsting om utbildning och forskning i vården utgör ett viktigt fundament också för vårt framtida samarbete.

När det gäller implementering av ny kunskap säger Strategi 2030 att detta är ett tydligt uppdrag för ett medicinskt universitet och att detta uppdraget ska utföras i samarbete med hälso- och sjukvården. Det be­höver för detta ändamål finnas en väl utveck­lad gemensam organisation och process för kunskapstillämpning och kunskapsspridning mellan KI och viktiga partners. Genom forskning ska KI också bidra till att öka kunskapen om hur implementering kan förbättras. Strategin understryker att det i nivåstruktureringen av högspecialiserad vård är avgörande att KI:s kliniska forsk­ning håller högsta kvalitet.

Idag drivs hälso- och sjukvården och KI under olika huvudmän, och så kommer det sannolikt också att vara under åren som kommer. Detta kräver ett tätt samarbete baserad på ömsesidig tillit och förtroende. Forskning och utbildning måste beaktas i relevanta politiska beslut. Vi måste samverka på ett proaktivt sätt.

Strategi 2030 ska hjälpa oss till att konsolidera och stärka vår position som ett ledande medicinskt universitet. Arbetet med vår nya strategi har tagit över ett år och har tvingat oss till att reflektera över våra framgångar och våra utmaningar så att vi ska kunna prioritera användningen av våra resurser på ett klokt sätt. Prioriteringarna ska nu konkretiseras i en verksamhetsplan där utvecklingen av samarbetet med hälso- och sjukvården kommer att vara ett av flera centrala teman. Jag har tidigare skrivit om detta och om de öppna möten som är planerade för att öppna för inspel från verksamheten.

 

Svensk version nedan

Today I participated as a discussant in Dementia Forum X in the Royal Palace. This event was dedicated to the launch of WHO´s Guidelines on Risk Reduction of Cognitive Decline and Dementia. These guidelines capture the vast amount of data that have been amassed from relevant intervention studies and give recommendations on physical activity, tobacco, alcohol, and nutrition and on the management of a number of diseases and health conditions that might increase the risk of dementia. These new guidelines stand as a concise and critical overview of a field that represents a tremendous challenge for our future healthcare and welfare system.

Three factors

Three factors explain the scale of this challenge. First, attempts to develop drugs that can halt or slow the progression of Alzheimer disease and other forms of dementia have consistently failed. Second, dementia takes a great toll on society in terms of human suffering and economic costs: dementia impacts patients, family, and caregivers alike and requires us to think anew on treatment and care. Third, there is a challenge in sheer numbers. The Guidelines state that dementia affects 50 million of the world’s population today, and that it is set to affect as many as 83 million by 2030. In 2015 the total cost of dementia amounted to more than 1% of the global gross domestic product. These costs will increase with the ageing of the population.

Dementia a societal challenge

The choice of venue for today´s forum reflects the keen interest in dementia taken by Her Majesty Queen Silvia and other members of the Royal Family. That this interest pervades through society at large is required for progress to occur. Dementia is a societal challenge in the true meaning of the term. If I should come up with one critical remark it is exactly this: that the Guidelines target but a limited (albeit important) set of relevant actors and stakeholders in society. The primary Target Audience (as defined on page 4 in the Guidelines) is “health care providers working at a first or second level facility or at district level, including basic outpatient and inpatient services.” In all fairness, it is stated on the same page that the guidelines “have implications for policy-makers, health care planners and programme managers at national and international level.” But these actors and stakeholders are not identified as primary targets.

Why is this important? Obviously individual choices on lifestyle are not taken in a socioeconomic or political vacuum. There are political determinants of health. Tax and legislation impact risk factors such as accessibility and affordability of healthy foods, and trade agreements may restrict policy space for health by making it difficult for governments to take adequate preventive steps. In the Bernadotte Library today I mentioned one concrete example: In the wake of the publication of the Lancet Commission on Global Governance for Health (a commission that I had the privilege to head) I travelled to Chile to present the commission report there. In a conversation with the Chilean President at that time, Michelle Bachelet, I learned that plans to label unhealthy foods as such were thwarted as they ran counter to the conditions set out in extant trade agreements. In our Lancet Commission we also showed how powerful transnational companies may restrict nations´ policy space for disease prevention.

Already the famous German pathologist Rudolf Virchow stated that “politics is nothing else but medicine on a large scale”. There is much truth in this. Politics is about priorities, and it is quite clear that more investments need to be made in research on dementia and other neurological conditions. This important field is lagging behind other fields when it comes to access to funds and financial support. In other words, current investments in dementia care and research are not commensurate with the scale of the challenge. The Guidelines illustrate this: it states that for many of the suggested interventions, evidence is still insufficient or of suboptimal quality. More research is needed to strengthen the recommendations – and more efforts are required to form efficient international research networks within this complex field of research. The FINGER study – headed by KI researcher Miia Kivipelto – is a stellar example of such an effort. It comprises more than 20 countries and works across domains and sectors. A global challenge requires a global effort.

Research and education are key

Research – basic, clinical, and epidemiological – is important in order to grapple with the challenge at hand, and so is education. Care of patients with dementia requires a special breed of health professionals that is attentive to the complexity of this condition and the impact it has on the social fabric within which the patient shall continue to live with dignity and respect. Silviahemmet was referred to repeatedly in the course of today´s symposium, and appropriately so. Karolinska Institutet in collaboration with Silviahemmet offers master programs in dementia care for physicians, physio- and occupational therapists.

The meeting today enlisted representatives from multiple countries and a wide range of stakeholders, organizations, and funding bodies. Just the kind of mix that is needed to muster collective action in this field. A societal challenge requires a full-scale societal effort.

To make headway we need research and education and we need a global perspective in everything we do. Less than a day after returning from a meeting in Dakar, Senegal, I find myself wondering how we could better include low and middle income countries in current intervention studies. These countries bear a heavy burden of dementia and other non-communicable diseases. These countries must not be left behind.

 

Svensk version:

Idag deltog jag i en panel i Dementia Forum X på kungliga slottet. Detta evenemang dedikerades till lanceringen av WHO’s Guidelines on Risk Reduction of Cognitive Decline and Dementia. Dessa riktlinjer fångar upp de enorma mängder data som samlats in från relevanta interventionsstudier och ger rekommendationer om fysisk aktivitet, tobak, alkohol och näring, och om hanterandet av ett antal sjukdomar och hälsotillstånd som kan öka risken för demens. Dessa nya riktlinjer utgör en kortfattad och kritisk översikt över ett område som utgör en oerhörd utmaning för vårt framtida hälso- och välfärdssystem.

Tre faktorer

Tre faktorer förklarar omfattningen av denna utmaning. För det första, de försök som gjorts för att utveckla läkemedel som kan stoppa eller bromsa utvecklingen av Alzheimers sjukdom och andra former av demens har misslyckats. För det andra, demens skapar stora påfrestningar på samhället i form av mänskligt lidande och stora kostnader: demens påverkar patienter, familjer och vårdgivare och tvingar oss att tänka i nya banor vad gäller behandling och vård. För det tredje, det finns en utmaning i det stora antalet människor som drabbas. Riktlinjerna konstaterar att idag lider 50 miljoner av världens befolkning av demens, och att 2030 kommer siffran att vara 83 miljoner. Under 2015 uppgick den totala kostnaden till mer än en procent av den globala bruttonationalprodukten. Dessa kostnader kommer att öka i takt med att befolkningen åldras.

Demens – en samhällsutmaning

Valet av plats för dagens forum speglar det stora intresse för demens som Hennes Majestät Drottning Silvia och andra medlemmar av kungafamiljen har. Det är en förutsättning att detta intresse genomsyrar hela samhället för att vi ska kunna göra framsteg.  Demens är en samhällsutmaning i begreppets rätta form. Om jag nu ska komma med en kritisk anmärkning så är det denna: Riktlinjerna riktar sig endast till ett begränsat antal (om än viktiga) intressenter i samhället. Den primära målgruppen (som definieras på sidan 4 i Riktlinjerna) är “Hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar på en första eller andra nivå eller på distriktsnivå, inklusive grundläggande polikliniska och inpatienttjänster“. I ärlighetens namn så står det på samma sida att “riktlinjerna får konsekvenser för beslutsfattare, hälsovårdsplanerare och programansvariga på nationell och internationell nivå.” Men dessa aktörer och intressenter är inte identifierade som primära målgrupp.

Varför är detta viktigt? Självklart fattas inte enskilda val av livsstil i ett socioekonomiskt eller politiskt vakuum. Det finns politiska determinanter för hälsa. Skattepolitik och lagstiftning påverkar riskfaktorer som tillgänglighet och överkomliga priser för hälsosam mat, och handelsavtal kan begränsa det politiska utrymmet för att påverka hälsa genom att göra det svårt för regeringarna att vidta lämpliga förebyggande åtgärder. I Bernadottebiblioteket idag nämnde jag ett konkret exempel: I kölvattnet av Lancetkommissionen för global styrning av hälsa (en kommission som jag hade privilegiet att leda) reste jag till Chile för att presentera kommissionens rapport där. I en konversation med den chilenska presidenten vid den tiden, Michelle Bachelet, lärde jag mig att planer på att märka ohälsosamma livsmedel motverkades eftersom de stred mot villkoren i gällande handelsavtal. I vår Lancet Commission visade vi också hur kraftfulla transnationella företag kan begränsa nationernas politiska utrymme för förebyggande av sjukdomar.

Redan den berömda tyska patologen Rudolf Virchow sa att “politik är inget annat än medicin i stor skala”. Det ligger mycket sanning i detta. Politik handlar om prioriteringar, och det står helt klart att det behövs fler investeringar i forskning kring demens och andra neurologiska tillstånd. Detta viktiga område ligger efter andra samhällsutmaningar när det gäller tillgång till finansiering och ekonomiskt stöd. Med andra ord står inte nuvarande investeringar i demensvård och forskning i proportion till utmaningens omfattning. Riktlinjerna illustrerar detta: det står att för många av de föreslagna interventionerna är bevis fortfarande otillräckliga eller av suboptimal kvalitet. Mer forskning behövs för att stärka rekommendationerna, och mer insatser krävs för att bilda effektiva internationella forskningsnätverk inom detta komplexa område. FINGER-studien – under ledning av KI-forskaren Miia Kivipelto – är ett utmärkt exempel. Denna interventionsstudie omfattar mer än 20 länder och sträcker sig över domäner och sektorer. En global utmaning kräver en global insats.

Forskning och utbildning är nyckelfaktorer

Forskning – grundläggande, klinisk och epidemiologisk – och utbildning är nyckelfaktorer för att kunna  ta itu med utmaningen. Vård av patienter med demens kräver en speciell typ av hälso- och sjukvårdspersonal som är uppmärksamma på detta komplexa tillstånd och dess inverkan på den sociala kontext inom vilket patienten ska fortsätta att leva med värdighet och respekt. Det hänvisades till Silviahemmet upprepade gånger under dagens symposium, och det med rätta. Karolinska Institutet i samarbete med Silviahemmet erbjuder masterprogram i demensvård för läkare, fysio- och ergoterapeuter.

I dagens möte deltog representanter från flera länder och från ett brett spektrum av intressenter, organisationer och finansieringsorgan. Precis den typ av mix som behövs för att uppbåda kollektiva åtgärder på detta område. En samhällsutmaning kräver en fullskalig samhällelig insats.

För att skapa framsteg behöver vi forskning och utbildning och vi behöver ett globalt perspektiv i allt vi gör. Mindre än en dag efter att ha återvänt från ett möte i Dakar, Senegal, undrar jag hur vi på ett bättre sätt kan inkludera låg- och medelinkomstländer i nuvarande interventionsstudier. Dessa länder bär en stor börda på grund av demens och andra icke-smittsamma sjukdomar. Dessa länder får inte lämnas utanför.

Samarbete och akademiskt partnerskap är viktiga beståndsdelar i vår Strategi 2030. För att fortsätta att utvecklas till det världsledande medicinska universitet som vi eftersträvar att bli måste vi samverka med andra. Både internationellt och på hemmaplan.

Samarbete handlar också om att stötta varandra vid särskilda utmaningar och det är något som jag tänker mycket på nu, inte minst när det handlar om dem som berörs av de åtgärder som Karolinska Universitetssjukhusets ledning nu måste vidta på grund av det ekonomiska läget.

Tidigare i vår stod det klart att sjukhusets ekonomiska underskott 2018 ökat kraftigt jämfört med året före. För att skapa en ekonomi i balans tvingas nu sjukhusledningen vidta olika åtgärder. Se mer detaljer i sjukhusdirektörens blogg och i det pressmeddelande som publicerades på tisdagsmorgonen . Det handlar bland annat om i ett anställningsstopp som gäller från den 1 maj och ett varsel om uppsägning av 550 medarbetare på sjukhuset, företrädesvis inom administration.

Jag förstår att det finns en oro även här på KI; det finns ju många gemensamma beröringspunkter mellan oss och sjukhuset. Kan detta få effekter också för KI, för våra medarbetare och vår verksamhet? Jag och övriga universitetsledningen tar naturligtvis dessa frågor på största allvar.

Vi träffar regelbundet ledningen för sjukhuset och jag samtalar kontinuerligt med sjukhusdirektören Björn Zoëga. KI:s självklara utgångspunkt är att vår gemensamma verksamhetsförlagda utbildning och kliniska forskning måste få fortsätta att utvecklas och att dessa inte ska beröras av direkta ekonomiska åtgärder framöver. Jag uppfattar att sjukhusdirektören har samma åsikt. Den här diskussionen kommer att fortsätta att föras på ledningsnivå mellan sjukhuset och oss.

Det finns inga skäl att förneka att de åtgärder som sjukhuset nu ska genomföra kommer att bli kännbara och att det indirekt och på sikt kan få effekter också för KI. Exakt hur och i vilken omfattning är omöjligt att svara på nu, men jag kan försäkra er att jag kommer att göra vad jag kan för att våra verksamheter – utbildning och forskning – ska komma så bra ut ur detta som möjligt. Sjukhusledningen har också slagit fast att vården och patienterna ska prioriteras i det omfattande sparprogrammet. Det är en synnerligen bra prioritering.

Det finns säkert anledning att återkomma till frågor som rör den uppkomna ekonomiska situationen på Karolinska Universitetssjukhuset.

English version below

Jag har tidigare skrivit om den nya strategi som Karolinska Institutet antagit, en strategi som ska leda oss i processen att ytterligare utveckla ett av världens bästa universitet. Vi befinner oss nu i en förändringsprocess som omfattar många olika områden och inte minst organisation och nya moderna lokaler. Den nya strategin kommer att hjälpa oss bli ett allt mer banbrytande, samverkande och globalt universitet som det uttrycks i vår Strategi 2030.

Vi kommer att behöva fokusera våra ansträngningar på flera områden för att nå dit: Vi ska skapa goda förutsättningar och förutsägbarhet för de som är verksamma som studenter eller medarbetare inom KI, vi ska säkerställa ett högt förtroende för KI som ledande medicinskt universitet och vi ska se till att vi fullt ut utnyttjar de senaste årens stora investeringar.

Fallgropar

Det finns fallgropar när man lanserar en ny strategi.

Det kanske vanligaste misstaget när stora organisationer genomgår en sådan här process är att man underskattar hur mycket arbete som måste göras i den handgripliga förändringsprocessen. I de fallen blir strategin en pappersprodukt som inte får någon större inverkan på verksamheten.

Den andra vanliga fallgropen är att man underskattar de befintliga problemen – självinsikten finns inte på plats om vilka utmaningar som i själva verket finns i organisationen.

Den tredje är att man underskattar underliggande problem kopplade till organisationskulturen och de grundläggande värderingarna. För mig är avsnittet i Strategi 2030 som handlar om vår värdegrund ett av de mest centrala.

Levande värdegrund

KI verkar inom ett område där en levande värdegrund spelar en särskilt stor roll. Det måste vara tydligt för oss alla som verkar inom Karolinska Institutet vad vi ska stå för, vilken syn på vetenskap som bör prägla oss och vad som ska vara vägledande när vi forskar eller utbildar inom olika medicinska yrkesområden. Vi måste kunna svara på vilken människosyn vi vill förmedla till våra studenter och medarbetare och till samhället i stort.  För att möjliggöra en levande värdegrund behöver vi arbeta aktivt med vår organisationskultur. Vi behöver bli ett starkare ”vi”, ett system där vi alla ingår och bidrar till en helhet. Och vi behöver motverka vi och dem tänkandet. För att åstadkomma detta krävs incitamentsstrukturer, ledarskap och medarbetarskap som stödjer och utgår från värdegrunden. Vi behöver också etablera resursfördelning och finansiering som främjar ett samverkande KI där utbildning och forskning stärker varandra. Som ett globalt framstående universitet står KI även bakom de grundläggande akademiska värderingar som 889 universitet från 88 länder enats om i Magna Charta Universitatum. Här fastslås vikten av autonomi och akademisk frihet. Universiteten ska stå emot påtryckningar från omvärlden och försvara utbildningens och forskningens frihet, integritet och kvalitet. Som svensk myndighet är det viktigt att KIs värdegrund också är förankrad i den statliga värdegrunden.

Väl förankrad

Om vi ska kunna uppfylla visionerna måste vår värdegrund vara väl förankrad på alla nivåer inom KI. Vi får aldrig tillåta diskriminering, oavsett om det är på grund av kön, ras, religion, ålder eller sexuell läggning. Vi måste ständigt påminna oss om att det ligger i själva universitetsidén att man måste omfamna och dra nytta av mångfald och perspektivrikedom. På ett universitet är just tolerans, respekt och jämlikhet grundläggande värden som måste upprätthållas.  Jag skulle säga ännu tydligare: Universitetet måste definieras som en bastion mot diskriminering och en champion för mänskliga rättigheter.

Det är med stor glädje jag kan säga att vi nu tar de första stegen ord till handling; vid dagens prefektinternat diskuteras hur vi tar strategin från pappersprodukt till verksamhetsplanering och ett organisationsomfattande förändringsprogram. Hoppas att vi träffas vid lanseringsmötena den 24 respektive den 28 maj där vi välkomnar inspel till verksamhetsplanen.

 

New strategy must stand on solid ground

I have written before [earlier] about the new strategy adopted by Karolinska Institutet, a strategy that will help us further develop one of the world’s leading medical universities. We are now in the midst of a transformation, with a new organisation and new facilities. The new Strategy 2030 will lead us towards a university that even more so than today is recognized as ground-breaking, engaged and global.

We will need to focus our efforts to get there: we will create good working conditions and better career predictability for students and employees; we will ensure that KI enjoy society´s trust as a leading medical university; and we will take full advantage of the investments made during the past few years.

There are pitfalls when launching a new strategy.

The most common mistake when large organisations are going through such processes is that we underestimate just how much work that needs to be done in order to convert strategy to action. When that happens, the strategy becomes a paper tiger without any real effect on the operation.

The second most common pitfall is to underestimate the weaknesses of the current organization and what can be gained by dealing with them. The third is that we underestimate the significance of organisational culture and basic values. To me, the section in Strategy 2030 that highlights our core values stands out as particularly important.

Living core values

KI acts within an area where living core values are crucial. It must be clear to all of us what we stand for, what attitude towards science that characterizes us, and what should be guiding us when we conduct research or educate within different medical professions. We must be conscious about the values we signal to our students, colleagues, and to society at large.

We need to become a stronger “we”, a system where we all are included and contribute to a whole. We need to fight the “us-and-them” mind-set. This requires leadership and incentives that emanate from – and give support to – our core values. We need to distribute available resources in a way that engender cooperation and build an organization where education and research strengthen one another.

As a global, leading university, KI stands behind the basic academic values that 889 universities from 88 countries agreed upon in the Magna Charta Universitatum. The Magna Charta underlines the importance of autonomy and academic freedom. The universities shall stand against outer pressure and defend the freedom of education and research, integrity and quality. As a Swedish authority it is of utmost importance that the core values of KI correspond with those of the Swedish state.

Well anchored

If we are to accomplish our visions our core values must be well anchored in all levels within KI. We must never allow discrimination, whether it is due to gender, color of skin, culture, religion, or sexual preference. We must constantly remind ourselves that it is embedded in the very idea of a university that we embrace – and benefit from – a multitude of cultures and perspectives. In a university, tolerance and equality are core values that must be upheld. To be even clearer: Universities must be defined as bulwarks against discrimination and champions for human rights.

We need your input for the next step

I hope to see as many as possible of our employees and students when we meet to discuss how we best shall translate our new strategy into a realistic action plan. The meetings will be held on May 24 and 28. Welcome to the meeting!

This entry was posted in Ethics, Strategy and tagged lika villkor, Strategi 2030. Bookmark the permalink.

Svensk version nedan

Yesterday I had the pleasure of opening a conference in the Nobel Forum entitled “The Rockefeller University – Karolinska Institutet Joint Symposium in Neuroscience and Immunology”. This symposium springs out of a long history of collaboration with a common focus on cutting-edge basic science. In my mind this collaboration serves as an outstanding example of an academic partnership: it has a long term perspective, allowing for projects to mature and develop; it enjoys stable funding; and it couples two institutions that are joined in their pursuit of excellence and at the same time complementary in their scope and thematic orientation.

An important piece of our shared history is embodied by Torsten Wiesel – KI alumnus and Nobel Laureate. Throughout his long career at Rockefeller University and other American universities, he maintained a strong personal commitment to Karolinska Institutet. He was instrumental in bringing our two institutions closer together through the Nicholson program.

Special welcome

Since Rockefeller University was founded in 1901, 25 Nobel Prize winners have been associated with the university, and four Nobel laureates are current members of their faculty. Today I was pleased to extend a special welcome to Professor Michael Young whom I met in December 2017 when he shared the Nobel Prize in Physiology or Medicine for his discovery of molecular mechanisms controlling the circadian rhythm.

Today’s symposium gave us an opportunity to commemorate our Rockefeller University colleague and Nobel laureate Paul Greengard, who sadly passed away on April 13. Paul was a much appreciated colleague and collaborator who had worked closely with many researchers at KI. His friendship and scientific  contributions will not be forgotten.

Fits into Strategy 2030

In my speech yesterday I made the point that the collaboration with Rockefeller University fits squarely into our Strategy 2030, that was adopted by the University Board (konsistorium) on April 15. In our new strategy, internationalization is seen as an important constituent of the recipe that shall take us to an even higher level as an academic institution. Internationalization gives us a richness of perspectives, feeds ambition, and nourishes ideas and creative thinking. Perhaps even more importantly: quality is contagious.  Under the heading “A global university” our new strategy states that “We need to seek deep, lasting strategic partnerships with overseas universities and organisations.” The partnership with Rockefeller University fits the bill.

Cutting-edge basic science

The collaboration with Rockefeller University is all about cutting-edge basic science. Our new strategy places much emphasis on basic science and the need to make it thrive in the years to come.  There are challenges ahead. As stated in Strategy 2030: “The ever increasing costs of curiosity-driven, experimental basic research needs our attention.” As I see it, not only our own institution, but also Sweden as a nation, must step up to the challenge and see to it that our basic research stays competitive. After all, basic research is exactly this: the base for all sciences and – I dare say – the base for the development of the society at large.

Writing on Leonardo da Vinci who passed away exactly 500 years ago Anna Montell Magnusson and colleagues are spot on when they say that “there are no shortcuts to breakthroughs in research”.

Indeed, the cost of basic science is high, but so is the dividend. The government should take note.

 

KI-Rockefeller symposium i Nobel Forum

Igår hade jag nöjet att få öppningstala på konferensen i Nobel Forum betitlad ”The Rockefeller University – Karolinska Institutet; gemensamt symposium inom neurovetenskap och immunologi”. Symposiet är resultatet av en lång historik av samarbete med ett gemensamt fokus på spjutspetsgrundforskning.  Enligt mig är detta samarbete ett ypperligt exempel på akademiskt partnerskap; det har ett långtidsperspektiv som möjliggör att projekt får mogna och utvecklas, samarbetet åtnjuter stabil finansiering och inbegriper två institutioner som förenas i sin strävan efter excellens samtidigt som man kompletterar varandra när det gäller omfattning och tematisk inriktning.

En viktig beståndsdel av vår gemensamma historia utgörs av Torsten Wiesel – KI-alumnus och nobelpristagare. Under hela sin långa karriär på Rockefeller University och andra amerikanska universitet har han bibehållit sitt starka personliga engagemang för Karolinska Institutet. Han spelade en mycket viktig roll i närmandet av de två institutionerna i Nicholsonprogrammet.

Särskilt välkomnande

Sedan Rockefeller University grundades 1901 har 25 nobelpristagare kunnat kopplas till universitetet och fyra nobelpristagare är idag fakultetsmedlemmar. Igår fick jag förmånen att rikta ett särskilt välkomnande till professor Michael Young som jag träffade i december 2017 när han delade nobelpriset i fysiologi eller medicin för sin upptäckt av de molekylära mekanismer som kontrollerar dygnsrytmen.

Symposiet gav oss också tillfälle att hedra och minnas vår kollega på Rockefeller University och tillika nobelpristagare Paul Greengard som tyvärr gick bort den 13 april i år. Paul var en mycket uppskattad kollega och samarbetspartner som arbetat nära många forskare på KI. Hans vänskap och bidrag till vetenskapen kommer inte att glömmas bort.

I linje med Strategi 2030

I mitt tal poängterade jag att samarbetet med Rockefeller University passar perfekt med vår Strategi 2030. En viktig beståndsdel i vår nya strategi är internationalisering som kommer att ta oss till nya höjder som akademisk institution. Internationalisering ger oss tillgång till en rikedom av perspektiv, uppmuntrar ambition samt främjar kreativt tänkande och idéer. Kanske ännu viktigare; kvalitet smittar!

Under rubriken “Ett globalt universitet” sägs det i vår strategi att ”Vi behöver eftersträva djupa och långsiktiga strategiska samarbeten med utländska lärosäten och organisationer”. Vårt samarbete med Rockefeller University passar perfekt in i detta.

Spjutspetsgrundforskning

Samarbetet handlar uteslutande om spjutspetsgrundforskning och vår nya strategi lägger stor vikt vid just grundforskning och vårt behov att den växer och utvecklas under de kommande åren. Det finns dock utmaningar. Strategin slår fast att vi behöver uppmärksamma de ökande kostnaderna för nyfikenhetsdriven, experimentell grundforskning. Som jag ser det så är det inte bara vårt universitet utan också Sverige som nation som måste anta utmaningen och se till att vår grundforskning förblir konkurrenskraftig. När det kommer till kritan så är grundforskning basen för alla vetenskaper och – vill jag påpeka – grunden för utvecklingen av samhället i stort.

Kostnaden för grundforskning är hög men det är också avkastningen! Det bör regeringen notera.

 

I dag, den 3 maj, är av FN proklamerat som “Världsdagen för pressfrihet” och det är en fråga som – tyvärr – blir alltmer aktuell i takt med att det fria ordet blivit mindre fritt runt om i världen. Också i vår närhet, i Europa, finns det tydliga indikationer på att pressfriheten kringskärs och att journalister utsätts för hot, hat och våld på grund av sitt arbete med att granska och avslöja korruption och maktfullkomlighet.

Reportrar utan gränser sammanställer årligen ett pressfrihetsindex och den senaste rapporten visar på en bekymmersam utveckling i flera delar av världen. Det finns tecken på att fler journalister i högre utsträckning känner sig rädda och upplever konkreta hot mot sig och sina familjer – något som i förlängningen riskerar att leda till att man medvetet eller omedvetet lägger band på sig själv och censurerar det man skriver eller rapporterar om.

Sverige på tredje plats

Även om vi i Norden får höga värden i pressfrihetsindex-listan (Norge är på första plats, Finland på andra och Sverige på tredje), så är det viktigt att vi även i våra länder har en kontinuerlig diskussion om pressfrihet och vikten om ett öppet och demokratiskt samhälle. Det finns mörka krafter som arbetar mot frihet, demokrati och öppenhet också här.

För oss som är aktiva inom högre utbildning och forskning är det lätt att se paralleller mellan de relevanta och högst motiverade diskussionerna om pressfrihet och den akademiska frihetens ställning i världen. Jag har under många år varit aktiv i frågor som rört just detta och har skrivit om det ett flertal gånger här på bloggen. Tyvärr har vi under senare år sett hur den akademiska friheten har begränsats och hotats båda av autoritära regimer och på grund av att forskare utsatts för hot från olika aktivistgrupper.

Aktuellt exempel

Ett lika aktuellt som skrämmande exempel  på hur forskare förföljs och tystas är Ahmadreza Djalali, som nu alltså tillbringat tre år i fängelse med en dödsdom hängande över sig efter en rättegång som inte ens är nära något som kan kallas rättvisa eller rättssäkerhet.

Precis som för journalister finns det alldeles uppenbara risker att forskare förföljs, fängslas, mördas – eller skräms till tystnad – och att kritisk forskning tvingas bort genom påtryckningar, ekonomiska nedskärningar eller lagförändringar.

Den här utvecklingen är något som vi ständigt måste tydliggöra och bekämpa och det är viktigt att denna kamp inte bara förs av oss som är aktiva inom akademin. Den måste också upp på den internationella och politiska agendan.

Kanske är det dags för FN att också proklamera en särskild dag för den akademiska friheten?

 

I dag var min första arbetsdag på KI utan att ha Per Bengtsson inom bekvämt promenad- och hörhåll. Efter åtskilliga år som Karolinska Institutets universitetsdirektör gjorde han sin sista arbetsdag i tisdags, på självaste Valborg.

Per har varit en centralpunkt här på KI, inte bara för mig som rektor, utan för hela organisationen. Hans kunskaper, kontaktnät, erfarenheter och kompetens är naturligtvis svåra att ersätta och han kommer att vara mycket saknad. Per spelade en ovärderlig roll när jag kom som ny rektor till KI efter sommaren 2017 och jag kan rakt av erkänna att hans engagemang och starka stöd betytt mycket för mig. Jag har dessutom verkligen uppskattat Pers intellektuella kapacitet och hans djupa intresse i kultur – inte minst litteratur. Jag hoppas att vi kan fortsätta dessa diskussioner även om vi inte längre kommer att ses dagligen på jobbet.

Per själv framhöll strax innan han slutade att han vill lyfta fram två stora projekt som han arbetat mycket med och som han tycker är extra viktiga: Ett utvecklat och moderniserat informationshanteringssystem samt den omfattande översynen av ett samlat verksamhetsstöd som nu pågår och som kommit en bra bit på väg.

Jag kan bara hålla med. Betydelsen av fungerande, effektiv och ändamålsenlig informationshantering och verksamhetsstöd kan inte överskattas. Utan detta är det omöjligt för ett universitet med så kvalificerad och komplex verksamhet att prestera på den toppnivå som KI gör. Nu är det upp till oss att förvalta och utveckla det arv som Per lämnar efter sig.

Många tack Per, för en suverän insats för KI!

Och välkommen Katarina!

Per kommer nämligen att ersättas av Katarina Bjelke, närmast från Uppsala universitet men också med en gedigen bakgrund på KI. Det dröjer dock några veckor innan Katarina tillträder och till dess går Ingrid Palmér in som tillförordnad universitetsdirektör. Det är en mycket bra lösning, Ingrid är ”till vardags” KI:s planeringsdirektör och ställföreträdande universitetsdirektör, så hon kan KI:s förvaltning och breda verksamhet utan och innan.

 

Per Bengtsson i samband med avtackningen i Aula Medica.

 

I eftermiddag har jag den stora äran att hålla vårtalet i samband med Stockholms studentföreningarnas traditionsenliga Valborgsfirande på Skansen. Det är första gången jag har förmånen att vara med under detta firande och det ska bli en fantastisk upplevelse att inför många unga (och troligen några äldre) studenter med vita mössor (troligen några lätt gulnade) och med det vackra Stockholm som fond uppe på Solliden, få hälsa våren välkommen.

Dessutom är detta tämligen exotiskt för en norrman. I mitt hemland firas inte Valborg på något särskilt sätt, vi har inga majbrasor, mösspåtagningar eller studentsångare som sjunger in våren. Under denna tid på året förbereder vi oss istället inför vår stora vårdag: syttende mai. Så med min norska bakgrund är det extra hedrande för mig att få hålla eftermiddagens vårtal inför studenterna.

Det här är också den tidpunkt då alla idogt arbetande studenter på KI och vid andra lärosäten äntligen börjar se konturerna av en hägrande sommarledighet – eller åtminstone ett litet avbrott i pluggandet. Ni som följer min blogg vet att jag brinner för utbildning och att jag i mån av tid försöker komma ut och undervisa här på KI. Denna vår blev det vid ett par tillfällen och den entusiasm och det engagemang jag mötte bland studenter och hos de lärare jag träffade, är något jag burit med mig sedan dess.

Ett av mina budskap i eftermiddagens tal är just detta: Kraften och det viktiga i att vilja utvecklas, vara nyfiken, lära sig nytt, förändra, påverka. Det är en stor och inspirerande del av KI.

Jag vill passa på tillfället att önska er alla – studenter och medarbetare vid KI – en glad Valborg och en trevlig fortsättning på våren. Njut av den spirande grönskan, blommorna, fågelsången och dofterna!

Uppdatering: Se några bilder från firandet här nedan.

 

På Sollidens scen framför Stockholms studentföreningars fanborg. 

 

Stockholms Studentsångare sjöng in våren, mycket vackert.

 

English version below

Som jag skrev för knappt två veckor sedan så har Karolinska Institutets konsistorium (universitetsstyrelse) fattat beslut om Strategi 2030. Nu börjar nästa etapp på våra resa: Att omsätta strategin i praktisk handling.

Detta kommer att ske på olika sätt, men precis som på alla resor så börjar allting med ett första steg. Och det steget tar vi nu, när hela strategidokumentet görs tillgängligt för KI:s studenter och medarbetare. För mig är det viktigt att alla på KI ska kunna ha tillgång till strategin så snart som möjligt efter beslutet.

Nu bjuds också KI:s studenter och medarbetare in till de möten som vi kommer att arrangera i Flemingsberg (på engelska) och i Solna (på svenska). Ett viktigt syfte med dessa möten är att ge en bild av hur vi tillsammans behöver arbeta för att konkretisera Strategi 2030 i verksamheten. Se mer information om dessa möten här.

Det är ju främst då som ett strategiskt dokument gör nytta i en organisation; när vi anpassar, prioriterar och utformar våra konkreta planer och mål utifrån en samlad och väl genomarbetad strategi.

Jag kommer att fortsätta att rapportera och reflektera här på bloggen över kommande steg i vårt strategiska arbete. Tack till alla som har bidragit på ett så bra sätt!

 

Now we take the next step with Strategy 2030

As I wrote two weeks ago, the university board of Karolinska Institutet has approved KI’s new Strategy 2030. Now we embark on the next part of the journey: transforming strategy to action.

This will be done in different ways, but we are taking the first step now when we make the entire strategy document available (only in Swedish at the moment, the document is currently being translated and will be published in English asap). For me, it is important that everybody at KI has access to the strategy and that all our studensts and employees get the opportunity to acquaint themselves with the product of what has been a one year long bottom up process.

As the next step we hereby invite all KI employees and students to participate in the upcoming meetings: one in Flemingsberg (in English) and one in Solna (in Swedish). The purpose of these meetings is to discuss how we together should work to concretize Strategy 2030. More information on these meetings can be found here.

 

Swedish version below

Three years ago – on April 26, 2016 – KI alumnus and researcher Ahmadreza Djalali was arrested in Iran, accused of espionage and “enmity with God”.  About a year later, October 21, 2017, he was sentenced to death in a trial that will go into the history as a legal scandal. He was convicted for  “spreading corruption on earth” and it was claimed that Djalali had had a deal with the Israeli regime.

There is hardly any doubt that Ahmadreza Djalai was sentenced to death on fabricated claims and that he was denied proper access to legal counsel and due process.

In short, we are witnesses to one of the most serious offences ever committed against a researcher in modern times.  A full three years have now elapsed since the arrest of Ahmadreza Djalali. He has endured these years in utmost uncertainty in the Evin prison in Tehran. His contacts with the outside world are limited, and it is obvious that his health has deteriorated in his harsh prison environment. Accounts from his family and colleagues tell us with frightening clarity that he urgently needs proper medical care.

The support for Ahmadreza Djalali has increased in strength over time. There has been engagement on the part of Nobel laureates, Amnesty International, individual politicians, academics, the European Parliament. This list could be made much longer.

Now, in conjunction with this sad milestone, Ahmadreza Djalali’s case will once again engage and engender sympathy and support world wide. There is an urgent need for an increased pressure on the Iranian regime. The Swedish government and the UN have important roles to play, along with the academic community.

Djalali was arrested while on a lecture tour in Iran on disaster medicine. Yet he is now imprisoned and threatened with the death penalty. We are confronted with a situation that is utterly absurd.  Once more we must join forces in our demand for justice and freedom for Ahmadreza Djalali.

 

Links:

Earlier blog posts:

 

Tre år i fängelse för Ahmadreza Djalali – nu måste vi tillsammans öka trycket på Iran för rättvisa och rättssäkerhet

Den 26 april 2016 greps KI-alumnen och forskaren Ahmadreza Djalali av polisen i Iran, anklagad för bland annat spioneri och “fiendskap med Gud”. Ett drygt år senare, den 21 oktober 2017, dömdes han till döden i en rättegång som inte gärna kan beskrivas som annat än en rättslig skandal. Det slutliga domskälet löd “korruption på jorden” och i domskälen nämndes bland annat att Djalali skulle ha samarbetet med den israeliska regimen, som också skulle ha hjälpt honom och hans familj att få uppehållstillstånd i Sverige.

Det råder knappast någon tvekan om att Ahmadreza Djalai dömts till döden på fabricerade påståenden och att rättegången skett utan tillstymmelse till något som ens liknar rättssäkerhet.

Rättslig skandal

Det hela går inte att benämna på något annat sätt än vad det faktiskt handlar om: En rättslig skandal. Det här är det mest extrema övergrepp mot en enskild forskare som jag någonsin sett.

Det har nu gått tre år sedan gripandet och Ahmadreza Djalali har tillbringat dessa år i största ovisshet i Evin-fängelset i Teheran. Hans kontakter med omvärlden är ytterst begränsade, men det är uppenbart att hans hälsa försämrats kraftigt i den hårda fängelsemiljön. Såväl bilder som ögonvittnesskildringar och rapporter från hans familj och från kollegor visar med skrämmande tydlighet att han snarast behöver ordentlig medicinsk vård. Hur han mår psykiskt, med en dödsdom hängande över huvudet, kan vi knappast ens föreställa oss.

Omfattande stöd

Stödet för Ahmadreza Djalali är omfattande och har ökat i styrka allt eftersom tiden gått. Nobelpristagare, Amnesty International, enskilda politiker, den akademiska världen, EU-parlamentet:  Listan över det internationella samfundets aktiviteter och uttalanden är lång. Hittills har det dock inte gett något konkret resultat.

Nu, i samband med treårsdagen, kommer Ahmadreza Djalalis situation åter att uppmärksammas världen över. Det är utmärkt, men det är uppenbart att uppmärksamheten i sig inte är tillräcklig. Det behövs konkreta åtgärder och ökat tryck på den iranska regimen för att åstadkomma resultat. Här har såväl den svenska regeringen via UD, som det internationella samfundet med FN i spetsen, viktiga roller att spela. Detsamma gäller oss i den akademiska världen. Djalali greps när han var på en föreläsningsturné i Iran om katastrofmedicin. Det var mitt i hans gärning att sprida kunskap. Just detta gör det ännu viktigare för oss att agera. Vi har ett särskilt ansvar att säga ifrån när kollegor inom utbildning och forskning fängslas och hotas med dödsstraff när de delar med sig av sina kunskaper.

Viktigt gå samman

Det är hög tid att alla vi som brinner för frågor om öppenhet, demokrati och kunskapsspridning går samman och tydligt och med en röst kräver rättssäkerhet, rättvisa och frihet för Ahmadreza Djalali. Lyckas vi med detta kan det tjäna som ett inspirerande exempel för alla de människor som på orättfärdiga grunder sitter fängslade och ofta också hotas av avrättning runt om i världen.

Amnesty International Sverige har satt samman en text om Ahmadreza Djalali, som går att läsa här.

Tidigare blogginlägg om Ahmadrezi Djalali:

Läs gärna också det brev som Ahmadreza Djalali skrev och lyckades få ut från fängelset för ungefär ett år sedan och som har publicerats av Amnesty International i Sverige.