Samarbete och akademiskt partnerskap är viktiga beståndsdelar i vår Strategi 2030. För att fortsätta att utvecklas till det världsledande medicinska universitet som vi eftersträvar att bli måste vi samverka med andra. Både internationellt och på hemmaplan.

Samarbete handlar också om att stötta varandra vid särskilda utmaningar och det är något som jag tänker mycket på nu, inte minst när det handlar om dem som berörs av de åtgärder som Karolinska Universitetssjukhusets ledning nu måste vidta på grund av det ekonomiska läget.

Tidigare i vår stod det klart att sjukhusets ekonomiska underskott 2018 ökat kraftigt jämfört med året före. För att skapa en ekonomi i balans tvingas nu sjukhusledningen vidta olika åtgärder. Se mer detaljer i sjukhusdirektörens blogg och i det pressmeddelande som publicerades på tisdagsmorgonen . Det handlar bland annat om i ett anställningsstopp som gäller från den 1 maj och ett varsel om uppsägning av 550 medarbetare på sjukhuset, företrädesvis inom administration.

Jag förstår att det finns en oro även här på KI; det finns ju många gemensamma beröringspunkter mellan oss och sjukhuset. Kan detta få effekter också för KI, för våra medarbetare och vår verksamhet? Jag och övriga universitetsledningen tar naturligtvis dessa frågor på största allvar.

Vi träffar regelbundet ledningen för sjukhuset och jag samtalar kontinuerligt med sjukhusdirektören Björn Zoëga. KI:s självklara utgångspunkt är att vår gemensamma verksamhetsförlagda utbildning och kliniska forskning måste få fortsätta att utvecklas och att dessa inte ska beröras av direkta ekonomiska åtgärder framöver. Jag uppfattar att sjukhusdirektören har samma åsikt. Den här diskussionen kommer att fortsätta att föras på ledningsnivå mellan sjukhuset och oss.

Det finns inga skäl att förneka att de åtgärder som sjukhuset nu ska genomföra kommer att bli kännbara och att det indirekt och på sikt kan få effekter också för KI. Exakt hur och i vilken omfattning är omöjligt att svara på nu, men jag kan försäkra er att jag kommer att göra vad jag kan för att våra verksamheter – utbildning och forskning – ska komma så bra ut ur detta som möjligt. Sjukhusledningen har också slagit fast att vården och patienterna ska prioriteras i det omfattande sparprogrammet. Det är en synnerligen bra prioritering.

Det finns säkert anledning att återkomma till frågor som rör den uppkomna ekonomiska situationen på Karolinska Universitetssjukhuset.

English version below

Jag har tidigare skrivit om den nya strategi som Karolinska Institutet antagit, en strategi som ska leda oss i processen att ytterligare utveckla ett av världens bästa universitet. Vi befinner oss nu i en förändringsprocess som omfattar många olika områden och inte minst organisation och nya moderna lokaler. Den nya strategin kommer att hjälpa oss bli ett allt mer banbrytande, samverkande och globalt universitet som det uttrycks i vår Strategi 2030.

Vi kommer att behöva fokusera våra ansträngningar på flera områden för att nå dit: Vi ska skapa goda förutsättningar och förutsägbarhet för de som är verksamma som studenter eller medarbetare inom KI, vi ska säkerställa ett högt förtroende för KI som ledande medicinskt universitet och vi ska se till att vi fullt ut utnyttjar de senaste årens stora investeringar.

Fallgropar

Det finns fallgropar när man lanserar en ny strategi.

Det kanske vanligaste misstaget när stora organisationer genomgår en sådan här process är att man underskattar hur mycket arbete som måste göras i den handgripliga förändringsprocessen. I de fallen blir strategin en pappersprodukt som inte får någon större inverkan på verksamheten.

Den andra vanliga fallgropen är att man underskattar de befintliga problemen – självinsikten finns inte på plats om vilka utmaningar som i själva verket finns i organisationen.

Den tredje är att man underskattar underliggande problem kopplade till organisationskulturen och de grundläggande värderingarna. För mig är avsnittet i Strategi 2030 som handlar om vår värdegrund ett av de mest centrala.

Levande värdegrund

KI verkar inom ett område där en levande värdegrund spelar en särskilt stor roll. Det måste vara tydligt för oss alla som verkar inom Karolinska Institutet vad vi ska stå för, vilken syn på vetenskap som bör prägla oss och vad som ska vara vägledande när vi forskar eller utbildar inom olika medicinska yrkesområden. Vi måste kunna svara på vilken människosyn vi vill förmedla till våra studenter och medarbetare och till samhället i stort.  För att möjliggöra en levande värdegrund behöver vi arbeta aktivt med vår organisationskultur. Vi behöver bli ett starkare ”vi”, ett system där vi alla ingår och bidrar till en helhet. Och vi behöver motverka vi och dem tänkandet. För att åstadkomma detta krävs incitamentsstrukturer, ledarskap och medarbetarskap som stödjer och utgår från värdegrunden. Vi behöver också etablera resursfördelning och finansiering som främjar ett samverkande KI där utbildning och forskning stärker varandra. Som ett globalt framstående universitet står KI även bakom de grundläggande akademiska värderingar som 889 universitet från 88 länder enats om i Magna Charta Universitatum. Här fastslås vikten av autonomi och akademisk frihet. Universiteten ska stå emot påtryckningar från omvärlden och försvara utbildningens och forskningens frihet, integritet och kvalitet. Som svensk myndighet är det viktigt att KIs värdegrund också är förankrad i den statliga värdegrunden.

Väl förankrad

Om vi ska kunna uppfylla visionerna måste vår värdegrund vara väl förankrad på alla nivåer inom KI. Vi får aldrig tillåta diskriminering, oavsett om det är på grund av kön, ras, religion, ålder eller sexuell läggning. Vi måste ständigt påminna oss om att det ligger i själva universitetsidén att man måste omfamna och dra nytta av mångfald och perspektivrikedom. På ett universitet är just tolerans, respekt och jämlikhet grundläggande värden som måste upprätthållas.  Jag skulle säga ännu tydligare: Universitetet måste definieras som en bastion mot diskriminering och en champion för mänskliga rättigheter.

Det är med stor glädje jag kan säga att vi nu tar de första stegen ord till handling; vid dagens prefektinternat diskuteras hur vi tar strategin från pappersprodukt till verksamhetsplanering och ett organisationsomfattande förändringsprogram. Hoppas att vi träffas vid lanseringsmötena den 24 respektive den 28 maj där vi välkomnar inspel till verksamhetsplanen.

 

New strategy must stand on solid ground

I have written before [earlier] about the new strategy adopted by Karolinska Institutet, a strategy that will help us further develop one of the world’s leading medical universities. We are now in the midst of a transformation, with a new organisation and new facilities. The new Strategy 2030 will lead us towards a university that even more so than today is recognized as ground-breaking, engaged and global.

We will need to focus our efforts to get there: we will create good working conditions and better career predictability for students and employees; we will ensure that KI enjoy society´s trust as a leading medical university; and we will take full advantage of the investments made during the past few years.

There are pitfalls when launching a new strategy.

The most common mistake when large organisations are going through such processes is that we underestimate just how much work that needs to be done in order to convert strategy to action. When that happens, the strategy becomes a paper tiger without any real effect on the operation.

The second most common pitfall is to underestimate the weaknesses of the current organization and what can be gained by dealing with them. The third is that we underestimate the significance of organisational culture and basic values. To me, the section in Strategy 2030 that highlights our core values stands out as particularly important.

Living core values

KI acts within an area where living core values are crucial. It must be clear to all of us what we stand for, what attitude towards science that characterizes us, and what should be guiding us when we conduct research or educate within different medical professions. We must be conscious about the values we signal to our students, colleagues, and to society at large.

We need to become a stronger “we”, a system where we all are included and contribute to a whole. We need to fight the “us-and-them” mind-set. This requires leadership and incentives that emanate from – and give support to – our core values. We need to distribute available resources in a way that engender cooperation and build an organization where education and research strengthen one another.

As a global, leading university, KI stands behind the basic academic values that 889 universities from 88 countries agreed upon in the Magna Charta Universitatum. The Magna Charta underlines the importance of autonomy and academic freedom. The universities shall stand against outer pressure and defend the freedom of education and research, integrity and quality. As a Swedish authority it is of utmost importance that the core values of KI correspond with those of the Swedish state.

Well anchored

If we are to accomplish our visions our core values must be well anchored in all levels within KI. We must never allow discrimination, whether it is due to gender, color of skin, culture, religion, or sexual preference. We must constantly remind ourselves that it is embedded in the very idea of a university that we embrace – and benefit from – a multitude of cultures and perspectives. In a university, tolerance and equality are core values that must be upheld. To be even clearer: Universities must be defined as bulwarks against discrimination and champions for human rights.

We need your input for the next step

I hope to see as many as possible of our employees and students when we meet to discuss how we best shall translate our new strategy into a realistic action plan. The meetings will be held on May 24 and 28. Welcome to the meeting!

This entry was posted in Ethics, Strategy and tagged lika villkor, Strategi 2030. Bookmark the permalink.

Svensk version nedan

Yesterday I had the pleasure of opening a conference in the Nobel Forum entitled “The Rockefeller University – Karolinska Institutet Joint Symposium in Neuroscience and Immunology”. This symposium springs out of a long history of collaboration with a common focus on cutting-edge basic science. In my mind this collaboration serves as an outstanding example of an academic partnership: it has a long term perspective, allowing for projects to mature and develop; it enjoys stable funding; and it couples two institutions that are joined in their pursuit of excellence and at the same time complementary in their scope and thematic orientation.

An important piece of our shared history is embodied by Torsten Wiesel – KI alumnus and Nobel Laureate. Throughout his long career at Rockefeller University and other American universities, he maintained a strong personal commitment to Karolinska Institutet. He was instrumental in bringing our two institutions closer together through the Nicholson program.

Special welcome

Since Rockefeller University was founded in 1901, 25 Nobel Prize winners have been associated with the university, and four Nobel laureates are current members of their faculty. Today I was pleased to extend a special welcome to Professor Michael Young whom I met in December 2017 when he shared the Nobel Prize in Physiology or Medicine for his discovery of molecular mechanisms controlling the circadian rhythm.

Today’s symposium gave us an opportunity to commemorate our Rockefeller University colleague and Nobel laureate Paul Greengard, who sadly passed away on April 13. Paul was a much appreciated colleague and collaborator who had worked closely with many researchers at KI. His friendship and scientific  contributions will not be forgotten.

Fits into Strategy 2030

In my speech yesterday I made the point that the collaboration with Rockefeller University fits squarely into our Strategy 2030, that was adopted by the University Board (konsistorium) on April 15. In our new strategy, internationalization is seen as an important constituent of the recipe that shall take us to an even higher level as an academic institution. Internationalization gives us a richness of perspectives, feeds ambition, and nourishes ideas and creative thinking. Perhaps even more importantly: quality is contagious.  Under the heading “A global university” our new strategy states that “We need to seek deep, lasting strategic partnerships with overseas universities and organisations.” The partnership with Rockefeller University fits the bill.

Cutting-edge basic science

The collaboration with Rockefeller University is all about cutting-edge basic science. Our new strategy places much emphasis on basic science and the need to make it thrive in the years to come.  There are challenges ahead. As stated in Strategy 2030: “The ever increasing costs of curiosity-driven, experimental basic research needs our attention.” As I see it, not only our own institution, but also Sweden as a nation, must step up to the challenge and see to it that our basic research stays competitive. After all, basic research is exactly this: the base for all sciences and – I dare say – the base for the development of the society at large.

Writing on Leonardo da Vinci who passed away exactly 500 years ago Anna Montell Magnusson and colleagues are spot on when they say that “there are no shortcuts to breakthroughs in research”.

Indeed, the cost of basic science is high, but so is the dividend. The government should take note.

 

KI-Rockefeller symposium i Nobel Forum

Igår hade jag nöjet att få öppningstala på konferensen i Nobel Forum betitlad ”The Rockefeller University – Karolinska Institutet; gemensamt symposium inom neurovetenskap och immunologi”. Symposiet är resultatet av en lång historik av samarbete med ett gemensamt fokus på spjutspetsgrundforskning.  Enligt mig är detta samarbete ett ypperligt exempel på akademiskt partnerskap; det har ett långtidsperspektiv som möjliggör att projekt får mogna och utvecklas, samarbetet åtnjuter stabil finansiering och inbegriper två institutioner som förenas i sin strävan efter excellens samtidigt som man kompletterar varandra när det gäller omfattning och tematisk inriktning.

En viktig beståndsdel av vår gemensamma historia utgörs av Torsten Wiesel – KI-alumnus och nobelpristagare. Under hela sin långa karriär på Rockefeller University och andra amerikanska universitet har han bibehållit sitt starka personliga engagemang för Karolinska Institutet. Han spelade en mycket viktig roll i närmandet av de två institutionerna i Nicholsonprogrammet.

Särskilt välkomnande

Sedan Rockefeller University grundades 1901 har 25 nobelpristagare kunnat kopplas till universitetet och fyra nobelpristagare är idag fakultetsmedlemmar. Igår fick jag förmånen att rikta ett särskilt välkomnande till professor Michael Young som jag träffade i december 2017 när han delade nobelpriset i fysiologi eller medicin för sin upptäckt av de molekylära mekanismer som kontrollerar dygnsrytmen.

Symposiet gav oss också tillfälle att hedra och minnas vår kollega på Rockefeller University och tillika nobelpristagare Paul Greengard som tyvärr gick bort den 13 april i år. Paul var en mycket uppskattad kollega och samarbetspartner som arbetat nära många forskare på KI. Hans vänskap och bidrag till vetenskapen kommer inte att glömmas bort.

I linje med Strategi 2030

I mitt tal poängterade jag att samarbetet med Rockefeller University passar perfekt med vår Strategi 2030. En viktig beståndsdel i vår nya strategi är internationalisering som kommer att ta oss till nya höjder som akademisk institution. Internationalisering ger oss tillgång till en rikedom av perspektiv, uppmuntrar ambition samt främjar kreativt tänkande och idéer. Kanske ännu viktigare; kvalitet smittar!

Under rubriken “Ett globalt universitet” sägs det i vår strategi att ”Vi behöver eftersträva djupa och långsiktiga strategiska samarbeten med utländska lärosäten och organisationer”. Vårt samarbete med Rockefeller University passar perfekt in i detta.

Spjutspetsgrundforskning

Samarbetet handlar uteslutande om spjutspetsgrundforskning och vår nya strategi lägger stor vikt vid just grundforskning och vårt behov att den växer och utvecklas under de kommande åren. Det finns dock utmaningar. Strategin slår fast att vi behöver uppmärksamma de ökande kostnaderna för nyfikenhetsdriven, experimentell grundforskning. Som jag ser det så är det inte bara vårt universitet utan också Sverige som nation som måste anta utmaningen och se till att vår grundforskning förblir konkurrenskraftig. När det kommer till kritan så är grundforskning basen för alla vetenskaper och – vill jag påpeka – grunden för utvecklingen av samhället i stort.

Kostnaden för grundforskning är hög men det är också avkastningen! Det bör regeringen notera.

 

I dag, den 3 maj, är av FN proklamerat som “Världsdagen för pressfrihet” och det är en fråga som – tyvärr – blir alltmer aktuell i takt med att det fria ordet blivit mindre fritt runt om i världen. Också i vår närhet, i Europa, finns det tydliga indikationer på att pressfriheten kringskärs och att journalister utsätts för hot, hat och våld på grund av sitt arbete med att granska och avslöja korruption och maktfullkomlighet.

Reportrar utan gränser sammanställer årligen ett pressfrihetsindex och den senaste rapporten visar på en bekymmersam utveckling i flera delar av världen. Det finns tecken på att fler journalister i högre utsträckning känner sig rädda och upplever konkreta hot mot sig och sina familjer – något som i förlängningen riskerar att leda till att man medvetet eller omedvetet lägger band på sig själv och censurerar det man skriver eller rapporterar om.

Sverige på tredje plats

Även om vi i Norden får höga värden i pressfrihetsindex-listan (Norge är på första plats, Finland på andra och Sverige på tredje), så är det viktigt att vi även i våra länder har en kontinuerlig diskussion om pressfrihet och vikten om ett öppet och demokratiskt samhälle. Det finns mörka krafter som arbetar mot frihet, demokrati och öppenhet också här.

För oss som är aktiva inom högre utbildning och forskning är det lätt att se paralleller mellan de relevanta och högst motiverade diskussionerna om pressfrihet och den akademiska frihetens ställning i världen. Jag har under många år varit aktiv i frågor som rört just detta och har skrivit om det ett flertal gånger här på bloggen. Tyvärr har vi under senare år sett hur den akademiska friheten har begränsats och hotats båda av autoritära regimer och på grund av att forskare utsatts för hot från olika aktivistgrupper.

Aktuellt exempel

Ett lika aktuellt som skrämmande exempel  på hur forskare förföljs och tystas är Ahmadreza Djalali, som nu alltså tillbringat tre år i fängelse med en dödsdom hängande över sig efter en rättegång som inte ens är nära något som kan kallas rättvisa eller rättssäkerhet.

Precis som för journalister finns det alldeles uppenbara risker att forskare förföljs, fängslas, mördas – eller skräms till tystnad – och att kritisk forskning tvingas bort genom påtryckningar, ekonomiska nedskärningar eller lagförändringar.

Den här utvecklingen är något som vi ständigt måste tydliggöra och bekämpa och det är viktigt att denna kamp inte bara förs av oss som är aktiva inom akademin. Den måste också upp på den internationella och politiska agendan.

Kanske är det dags för FN att också proklamera en särskild dag för den akademiska friheten?

 

I dag var min första arbetsdag på KI utan att ha Per Bengtsson inom bekvämt promenad- och hörhåll. Efter åtskilliga år som Karolinska Institutets universitetsdirektör gjorde han sin sista arbetsdag i tisdags, på självaste Valborg.

Per har varit en centralpunkt här på KI, inte bara för mig som rektor, utan för hela organisationen. Hans kunskaper, kontaktnät, erfarenheter och kompetens är naturligtvis svåra att ersätta och han kommer att vara mycket saknad. Per spelade en ovärderlig roll när jag kom som ny rektor till KI efter sommaren 2017 och jag kan rakt av erkänna att hans engagemang och starka stöd betytt mycket för mig. Jag har dessutom verkligen uppskattat Pers intellektuella kapacitet och hans djupa intresse i kultur – inte minst litteratur. Jag hoppas att vi kan fortsätta dessa diskussioner även om vi inte längre kommer att ses dagligen på jobbet.

Per själv framhöll strax innan han slutade att han vill lyfta fram två stora projekt som han arbetat mycket med och som han tycker är extra viktiga: Ett utvecklat och moderniserat informationshanteringssystem samt den omfattande översynen av ett samlat verksamhetsstöd som nu pågår och som kommit en bra bit på väg.

Jag kan bara hålla med. Betydelsen av fungerande, effektiv och ändamålsenlig informationshantering och verksamhetsstöd kan inte överskattas. Utan detta är det omöjligt för ett universitet med så kvalificerad och komplex verksamhet att prestera på den toppnivå som KI gör. Nu är det upp till oss att förvalta och utveckla det arv som Per lämnar efter sig.

Många tack Per, för en suverän insats för KI!

Och välkommen Katarina!

Per kommer nämligen att ersättas av Katarina Bjelke, närmast från Uppsala universitet men också med en gedigen bakgrund på KI. Det dröjer dock några veckor innan Katarina tillträder och till dess går Ingrid Palmér in som tillförordnad universitetsdirektör. Det är en mycket bra lösning, Ingrid är ”till vardags” KI:s planeringsdirektör och ställföreträdande universitetsdirektör, så hon kan KI:s förvaltning och breda verksamhet utan och innan.

 

Per Bengtsson i samband med avtackningen i Aula Medica.

 

I eftermiddag har jag den stora äran att hålla vårtalet i samband med Stockholms studentföreningarnas traditionsenliga Valborgsfirande på Skansen. Det är första gången jag har förmånen att vara med under detta firande och det ska bli en fantastisk upplevelse att inför många unga (och troligen några äldre) studenter med vita mössor (troligen några lätt gulnade) och med det vackra Stockholm som fond uppe på Solliden, få hälsa våren välkommen.

Dessutom är detta tämligen exotiskt för en norrman. I mitt hemland firas inte Valborg på något särskilt sätt, vi har inga majbrasor, mösspåtagningar eller studentsångare som sjunger in våren. Under denna tid på året förbereder vi oss istället inför vår stora vårdag: syttende mai. Så med min norska bakgrund är det extra hedrande för mig att få hålla eftermiddagens vårtal inför studenterna.

Det här är också den tidpunkt då alla idogt arbetande studenter på KI och vid andra lärosäten äntligen börjar se konturerna av en hägrande sommarledighet – eller åtminstone ett litet avbrott i pluggandet. Ni som följer min blogg vet att jag brinner för utbildning och att jag i mån av tid försöker komma ut och undervisa här på KI. Denna vår blev det vid ett par tillfällen och den entusiasm och det engagemang jag mötte bland studenter och hos de lärare jag träffade, är något jag burit med mig sedan dess.

Ett av mina budskap i eftermiddagens tal är just detta: Kraften och det viktiga i att vilja utvecklas, vara nyfiken, lära sig nytt, förändra, påverka. Det är en stor och inspirerande del av KI.

Jag vill passa på tillfället att önska er alla – studenter och medarbetare vid KI – en glad Valborg och en trevlig fortsättning på våren. Njut av den spirande grönskan, blommorna, fågelsången och dofterna!

Uppdatering: Se några bilder från firandet här nedan.

 

På Sollidens scen framför Stockholms studentföreningars fanborg. 

 

Stockholms Studentsångare sjöng in våren, mycket vackert.

 

English version below

Som jag skrev för knappt två veckor sedan så har Karolinska Institutets konsistorium (universitetsstyrelse) fattat beslut om Strategi 2030. Nu börjar nästa etapp på våra resa: Att omsätta strategin i praktisk handling.

Detta kommer att ske på olika sätt, men precis som på alla resor så börjar allting med ett första steg. Och det steget tar vi nu, när hela strategidokumentet görs tillgängligt för KI:s studenter och medarbetare. För mig är det viktigt att alla på KI ska kunna ha tillgång till strategin så snart som möjligt efter beslutet.

Nu bjuds också KI:s studenter och medarbetare in till de möten som vi kommer att arrangera i Flemingsberg (på engelska) och i Solna (på svenska). Ett viktigt syfte med dessa möten är att ge en bild av hur vi tillsammans behöver arbeta för att konkretisera Strategi 2030 i verksamheten. Se mer information om dessa möten här.

Det är ju främst då som ett strategiskt dokument gör nytta i en organisation; när vi anpassar, prioriterar och utformar våra konkreta planer och mål utifrån en samlad och väl genomarbetad strategi.

Jag kommer att fortsätta att rapportera och reflektera här på bloggen över kommande steg i vårt strategiska arbete. Tack till alla som har bidragit på ett så bra sätt!

 

Now we take the next step with Strategy 2030

As I wrote two weeks ago, the university board of Karolinska Institutet has approved KI’s new Strategy 2030. Now we embark on the next part of the journey: transforming strategy to action.

This will be done in different ways, but we are taking the first step now when we make the entire strategy document available (only in Swedish at the moment, the document is currently being translated and will be published in English asap). For me, it is important that everybody at KI has access to the strategy and that all our studensts and employees get the opportunity to acquaint themselves with the product of what has been a one year long bottom up process.

As the next step we hereby invite all KI employees and students to participate in the upcoming meetings: one in Flemingsberg (in English) and one in Solna (in Swedish). The purpose of these meetings is to discuss how we together should work to concretize Strategy 2030. More information on these meetings can be found here.

 

Swedish version below

Three years ago – on April 26, 2016 – KI alumnus and researcher Ahmadreza Djalali was arrested in Iran, accused of espionage and “enmity with God”.  About a year later, October 21, 2017, he was sentenced to death in a trial that will go into the history as a legal scandal. He was convicted for  “spreading corruption on earth” and it was claimed that Djalali had had a deal with the Israeli regime.

There is hardly any doubt that Ahmadreza Djalai was sentenced to death on fabricated claims and that he was denied proper access to legal counsel and due process.

In short, we are witnesses to one of the most serious offences ever committed against a researcher in modern times.  A full three years have now elapsed since the arrest of Ahmadreza Djalali. He has endured these years in utmost uncertainty in the Evin prison in Tehran. His contacts with the outside world are limited, and it is obvious that his health has deteriorated in his harsh prison environment. Accounts from his family and colleagues tell us with frightening clarity that he urgently needs proper medical care.

The support for Ahmadreza Djalali has increased in strength over time. There has been engagement on the part of Nobel laureates, Amnesty International, individual politicians, academics, the European Parliament. This list could be made much longer.

Now, in conjunction with this sad milestone, Ahmadreza Djalali’s case will once again engage and engender sympathy and support world wide. There is an urgent need for an increased pressure on the Iranian regime. The Swedish government and the UN have important roles to play, along with the academic community.

Djalali was arrested while on a lecture tour in Iran on disaster medicine. Yet he is now imprisoned and threatened with the death penalty. We are confronted with a situation that is utterly absurd.  Once more we must join forces in our demand for justice and freedom for Ahmadreza Djalali.

 

Links:

Earlier blog posts:

 

Tre år i fängelse för Ahmadreza Djalali – nu måste vi tillsammans öka trycket på Iran för rättvisa och rättssäkerhet

Den 26 april 2016 greps KI-alumnen och forskaren Ahmadreza Djalali av polisen i Iran, anklagad för bland annat spioneri och “fiendskap med Gud”. Ett drygt år senare, den 21 oktober 2017, dömdes han till döden i en rättegång som inte gärna kan beskrivas som annat än en rättslig skandal. Det slutliga domskälet löd “korruption på jorden” och i domskälen nämndes bland annat att Djalali skulle ha samarbetet med den israeliska regimen, som också skulle ha hjälpt honom och hans familj att få uppehållstillstånd i Sverige.

Det råder knappast någon tvekan om att Ahmadreza Djalai dömts till döden på fabricerade påståenden och att rättegången skett utan tillstymmelse till något som ens liknar rättssäkerhet.

Rättslig skandal

Det hela går inte att benämna på något annat sätt än vad det faktiskt handlar om: En rättslig skandal. Det här är det mest extrema övergrepp mot en enskild forskare som jag någonsin sett.

Det har nu gått tre år sedan gripandet och Ahmadreza Djalali har tillbringat dessa år i största ovisshet i Evin-fängelset i Teheran. Hans kontakter med omvärlden är ytterst begränsade, men det är uppenbart att hans hälsa försämrats kraftigt i den hårda fängelsemiljön. Såväl bilder som ögonvittnesskildringar och rapporter från hans familj och från kollegor visar med skrämmande tydlighet att han snarast behöver ordentlig medicinsk vård. Hur han mår psykiskt, med en dödsdom hängande över huvudet, kan vi knappast ens föreställa oss.

Omfattande stöd

Stödet för Ahmadreza Djalali är omfattande och har ökat i styrka allt eftersom tiden gått. Nobelpristagare, Amnesty International, enskilda politiker, den akademiska världen, EU-parlamentet:  Listan över det internationella samfundets aktiviteter och uttalanden är lång. Hittills har det dock inte gett något konkret resultat.

Nu, i samband med treårsdagen, kommer Ahmadreza Djalalis situation åter att uppmärksammas världen över. Det är utmärkt, men det är uppenbart att uppmärksamheten i sig inte är tillräcklig. Det behövs konkreta åtgärder och ökat tryck på den iranska regimen för att åstadkomma resultat. Här har såväl den svenska regeringen via UD, som det internationella samfundet med FN i spetsen, viktiga roller att spela. Detsamma gäller oss i den akademiska världen. Djalali greps när han var på en föreläsningsturné i Iran om katastrofmedicin. Det var mitt i hans gärning att sprida kunskap. Just detta gör det ännu viktigare för oss att agera. Vi har ett särskilt ansvar att säga ifrån när kollegor inom utbildning och forskning fängslas och hotas med dödsstraff när de delar med sig av sina kunskaper.

Viktigt gå samman

Det är hög tid att alla vi som brinner för frågor om öppenhet, demokrati och kunskapsspridning går samman och tydligt och med en röst kräver rättssäkerhet, rättvisa och frihet för Ahmadreza Djalali. Lyckas vi med detta kan det tjäna som ett inspirerande exempel för alla de människor som på orättfärdiga grunder sitter fängslade och ofta också hotas av avrättning runt om i världen.

Amnesty International Sverige har satt samman en text om Ahmadreza Djalali, som går att läsa här.

Tidigare blogginlägg om Ahmadrezi Djalali:

Läs gärna också det brev som Ahmadreza Djalali skrev och lyckades få ut från fängelset för ungefär ett år sedan och som har publicerats av Amnesty International i Sverige.

Nu i sommar, vid halvårsskiftet, har det gått ett år sedan Bibsam-konsortiet (där de svenska forskningsbiblioteken ingår) sade upp avtalet med det dominerande förlaget Elsevier. Det innebar i praktiken att svenska forskare inte har samma tillgång till vetenskapliga artiklar publicerade i Elseviers tidskrifter efter 30 juni 2018. Artiklar publicerade före det datumet är dock fortfarande tillgängliga på samma sätt som tidigare.

Anledningen till uppsägningen var främst att förlaget inte gått med på de krav som finns om öppen tillgång. Även andra länder, liksom enskilda universitet, har följt efter och sagt upp avtalet med Elsevier av samma orsak.

Engagerande fråga

Jag har tidigare skrivit om bakgrunden och varför det här är så viktigt och jag ska inte ta upp det igen, Den som är intresserad kan läsa mina tidigare inlägg om ämnet här på bloggen, t ex från 21 maj 201822 maj 2018,  eller 27 juni 2018. Att frågan engagerar råder det ingen tvekan om. Dessa texter tillhör de mest lästa på min blogg.

Även Kungliga biblioteket konstaterar att det finns ett väldigt engagemang i frågan. I början av året gick KB ut med en enkät till svenska forskare om hur det uppsagda avtalet påverkat deras verksamhet. Enligt en artikel i Universitetsläraren så väntade sig ansvariga bakom enkäten att få in relativt få svar, vilket är vanligt när man skickar ut en öppen enkätlänk. Men det kom in över 4 000 svar och många passade dessutom på att utnyttja möjligheten till fritext-svar.

Stort behov

Sammanställningen kommer att publiceras i sommar, men redan nu har det kommit fram en del intressanta data ur undersökningen. Bland annat uppger drygt 80 procent av respondenterna att de hade behövt få tag på artiklar publicerade av Elsevier. Hur stort behovet är ser lite olika ut beroende på vilket forskningsområde det handlar om, men generellt upplevs de största problemen med den försämrade tillgången på artiklar inom de delar av forskningen där kunskapsläget går framåt snabbt.

Samtidigt fortsätter arbetet med att försöka få till stånd ett nytt avtal mellan Bibsam-konsortiet och Elsevier. Ett memorandum of understanding (MoU) har upprättats och tanken är att detta ska reglera de fortsatta förhandlingarna. Målet är fortfarande att en överenskommelse ska vara klar innan årets slut. Avtalet ska innehålla ”en hållbar affärsmodell till ett rimligt pris, som möter regeringens målbild för omedelbar öppen tillgång och som gör det enklare för forskare att läsa och publicera öppet tillgängliga artiklar.” Ett nytt möte är planerat nu i början av maj.

Hoppingivande tecken

Ett hoppingivande tecken är att Norges konsortium för högra utbildning och forskning nyligen lyckats träffa ett tvåårigt pilotavtal med Elsevier. Avtalet innebär att totalt sju lärosäten och 39 forskningsinstitutioner får tillgång till såväl arkiv som nypublicerade artiklar för omkring 2 500 tidskrifter.

Parallellt med att försöka få fram ett nytt avtal, så finns det ett pågående arbete med det som kallas Plan S vars mål är att försöka lösa de problem som uppstått i och med det uppsagda avtalet. Jag skrev om detta för ett par månader sedan, det är ingen okomplicerad eller ens särskilt bra lösning.

Så var står vi nu?

Vårt eget universitetsbibliotek (KIB) rapporter att allt fler KI-forskaren använder alternativa sätt att få fatt i efterfrågade artiklar och publiceringar. 

Ytterst är det dock naturligtvis föga tillfredsställande att vi hamnat i det här läget och det är min förhoppning att vi får ett nytt och för alla parter acceptabelt avtal till stånd så snart som möjligt. Här gäller det att hitta en modell som fungerar affärsmässigt för utgivarna, men som samtidigt inte gör att tillgång på vetenskapliga artiklar och kunskap förhindras av höga priser och monopolliknande situationer. Det ska bli intressant att se om vi kan dra nytta av det norska avtalet i vår ambition att lyckas komma överens även i Sverige.

På 1400- och 1500-talen blev etablerade religiösa och politiska maktstrukturer utmanade av ny teknologi: introduktionen av tryckpressen. Tryckpressen gjorde att kunskap och nya idéer kunde spridas mycket mer effektivt än tidigare. Nu – över 500 år senare – utmanas etablerade maktstrukturer på nytt. Denna gång är det digitaliseringsteknologin som gör detta. Och nu är det kommersiella maktstrukturer som utmanas. Målet måste vara att vetenskap och forskningsresultat ska vara fritt och öppet tillgängligt för kritisk diskussion, samskapande och nyttiggörande.

Trouvez la traduction française ci-dessous

This was the feeling I got when reached by the sad news that Notre Dame was on fire. We are used to think that every day is a day of progress – that we every day develop as a civilization and that we every day add to our cultural heritage. Not so on April 15 2019.

This is the date that will forever stand as a day when the world moved in reverse. One of my friends in Paris  wrote to me that this is an event “after which nothing will be the same”. Our thoughts go out to  our colleagues in France, to our French students on campus, and to all who have learned to appreciate Notre Dame as a world heritage and a place for worship.

On a personal note: I still vividly remember my first day in Paris, when arriving in summer 1977 as a medical student embarking on my PhD project. My encounter with the iconic Notre Dame is engrained in my memory.  The same will be true of April 15 2019.

The most recent news indicate that there will not be a total devastation and that parts of Notre Dame will be saved. We are appreciative and look towards a speedy reconstruction of a building that means so much to so many.

 

Un monde en sens inverse

C’est ce sentiment que j’ai eu lorsque j’ai été touché par la triste nouvelle, que Notre-Dame était en feu. Nous sommes habitués à penser que chaque jour est un jour de progrès, que nous nous développons chaque jour en tant que civilisation et que nous ajoutons chaque jour à notre patrimoine culturel. Pas le 15 avril 2019.

C’est la date qui restera pour toujours comme un jour où le monde bougera à l’envers. Un de mes amis parisiens m’a écrit qu’il s’agissait d’un événement «après lequel rien ne sera plus pareil». Nos pensées vont à nos collègues en France, à nos étudiants français sur le campus et à tous ceux qui ont appris à apprécier Notre Dame en tant que patrimoine mondial et lieu de culte.

Sur une note personnelle: je me souviens encore très bien de mon premier jour à Paris, lorsque je suis arrivé à l’été 1977 en tant qu’étudiant en médecine entamant mon projet de thèse. Ma rencontre avec l’emblématique Notre Dame est enracinée dans ma mémoire. Il en ira de même pour le 15 avril 2019.

Les dernières nouvelles indiquent qu’il n’y aura pas de dévastation totale et que des parties de Notre Dame seront sauvées. Nous sommes reconnaissants et nous nous tournons vers la reconstruction rapide d’un bâtiment qui compte beaucoup, pour beaucoup du monde.