KI-studenten Awaz

Livet.

Tänkte bara ventilera lite. Om min PMS. Och tankarna som kan ta över ibland. Inte mycket KI i det här avsnittet =)

Så jag tänkte lite..först är man liten. Livet går lite långsamt och mycket lek, lite ansvar (NU är det här jag, jag veeeet att många växer upp i helt annorlunda circumstances !) Mamma o Pappa. Hemma, guidance, rules etc..

20’s ”Out of the nest”. Uni, STUDERA! Student liv! utveckling.. move out, party, egna beslut, träffa nya människor, resa, tiden går fort men ändå har man all tid i världen. Det mesta nytt, spännande. Love for me här var infatuating. But never ending. Not short term. Inga gränser. Blind. Foooreeever..

30’s Settling. Marriage. Children. House. Wedding. Ansvar. Stabilt. No new. Utveckling på ett annat sätt. Rutiner. Det finns inte tid. Tiden bara ran out of your hands. och dagarna bara flyger iväg. Man vet oftast här vad man vill ha då. Vad man är ute efter i livet. Målet ändras. Stannar samma. Justeringar. Men här kände jag att allt blev tydligt.

Jag har inte nått andra faser ännu. Känner jag iaf. Snart kommer döden närmare. Sjukdommar? komplikations? hackar i livet.

Men jag har skilt mig.. Jag har börjar plugga igen. Ingen lön längre. Ingen rutinerad schema. Jag jobbar EXTRA (timmis) med folk som jobbar. Vad jag vill egentligen komma till är att ofta så lägger jag inte energy till det här. Men just vid PMS så kryper det upp att jag inte riktigt passar nånstans. Men egentligen så passar man överallt. För mesta dels är det liberating men ibland blir det ensamt. Det va i några år jag kände att alla jag är runt är samma, lever ungefär lika, samma grejer som hände liksom. Men poof..

Dom i min ålder är stabila. I mina ögon. Dom som inte har barn är där jag va utan barn. Dom som jag pluggar med är i det nya spännande. Dom som jag jobbar extra med är i det stabila. Dom som har skilt sig är inte i min ålder. Ett tag där i mitt liv så var man runt folk i sin fas som sagt.

Det känns som att man ofta klumpar sig med folk som är som en. Människor som faller utanför ramarna get left out för folk förstår inte. Och man känner sig inte förstådd. Som att man inte riktigt kan connect. Svårt att förklara. Klart det blir ensamt när hormonerna kickar in och vill att man ska sega och va ledsen. Men när man har fått sin mens och ser tydligt igen så inser jag snabbt how blessed I am. Men Ibland undrar jag om det behöver vara så positivt för andra. Jag känner att jag har tur att jag kan switcha mellan olika faser. Som att det finns olika scener som jag hoppar mellan. Olika saker. Olika mål. Men ändå samma. Och jag förstår människor på olika sätt och dom förstår mig på olika så blir det i slutändan komplett? make sense? Men om man bara har en stage. Och ingen förstår en. Det måste vara tufft. Då ska man helt enkelt veta saker för det blir svårt att bolla. Skriv dagbok? I dont know.. Här är mina motton iaf.

1. Mitt barn kommer först.
2. Life is too short to be unhappy. En relation kan börja på top men när det vissnar ska man ut. People rarely change (goes for myself too =) ) Ett jobb som gör dig olycklig? byt. Kompisar som skadar dig? leave.
3. Utveckling. Utbildning. Keeps the mind young. Keeps you on your toes. It’s never too late until it is.
4.  Younger and older. Är dom i din fas. Har dom vart i din fas. Uteslut inte någon pga ålder. I never have men vet att vissa gör det och det är så synd. Människor är fyllda med erfarenhet. We learn from each other. Ibland får man life changing advice.
5. Så länge du inte gör någon illa så gör du det som gör dig glad.
6. Har du mat, roof over your head AND you have your health? then you should consider yourself lucky.

Ok ska sluta skriva poop de la poop..

Next up eastmanssssss..