Det här är del 4 av en serie i 5 delar om min upplevelse av att vara patient på sjukhus i Tyskland. Du hittar övriga delar under #patientperspektiv.

Efter 3 års läkarstudier trodde jag att jag kände mig ganska hemma på sjukhus – fram till att jag själv blev inlagd som patient.

Kort sagt är det här vad jag tar med mig från erfarenheten:

  • När jag väl var i kontakt med sjukvården fick jag adekvat och korrekt vård, men det var svårt att nå den överhuvudtaget. Trots att jag är läkarstudent, redan bekant med den tyska sjukvården och hyfsat bekväm med det tyska språket i sjukdomssituationer, krävdes det mycket övertalning för att bli tagen på allvar – jag är övertygad om att det hade varit ännu svårare om inte.
  • Patientkläder har ännu sämre passform än sjukvårdspersonalens kläder, vilka jag som 160 cm lång (kort) sällan känner passar. Sjukhussärken som jag hade på mig var gigantisk och jag kände mig väldigt blottad i och med hur stor urringningen var och hur tunt tyget var.
  • Tysk sjukhusmat är hemsk. Jag fick inte en endaste färsk frukt eller grönsak under hela veckan jag spenderade på avdelningen. Jag fick inte ens kokt potatis, utan bara stuvade, gratinerade, inlagda och superprocessade grönsaker och halvfabrikat.
  • Efter en halsmandeloperation är man väldigt öm i svalget och mycket gör ont att äta. Ljummen eller lätt värmd mat, salta saker och lättuggade grejer är att föredra. Sura och starka rätter bränner och svider oerhört. Jag försökta dricka äppeljuice men det sved alldeles för mycket. Det var först mer än tre veckor efter operationen som jag kunde börja äta surt igen.
  • Som patient måste man finna sig i att vara tillgänglig och bli störd alla timmar på dygnet. Trots konstanta avbrott var jag tillräckligt utmattad efter operationen och av alla smärtstillande för att kunna sova helt okej. Det hjälpte också att sjukhussängen var bekväm.

Det var en stor lättnad att bli utskriven från sjukhuset. Efter utskrivningen reste jag direkt tillbaka till Stockholm, vilket var emot läkarens rekommendation (jag vet, brist på compliance/coherence, jag borde skämmas) i och med kvarstående blödningsrisk och brist på tillgång till akutsjukvård under flygresan. Lyckligtvis skedde resan utan problem och jag återhämtade mig bra i Sverige.

Det var fortfarande påsklov när jag kom tillbaka och det var väldigt skönt att inte vara för uppbokad. Jag hade fortfarande ont i halsen och åt maxdos smärtstillande i nästan en vecka till. Jag kände mig dåsigare och tröttades ut mycket snabbare än vanligt. Det gjorde ont att äta, så jag fick inte i mig en tillräckligt balanserad kost, vilket också tärde på min energi.

Det var först två veckor senare, alltså mer än 20 dagar efter operation som jag kände mig så gott som återställd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

You may use these HTML tags and attributes:

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


*